TANKAR, LIVSKRAFT, KÄRNKRAFT

[Följande artikel har tidigare varit publicerad i Kosmos nr. 6 2010. Den är skriven av Gunnar Carlsson]

Martinus har vid flera tillfällen varnat för användningen av kärnkraft, dels skriftligt (LB 2090, 2145; DEV 19:6, 19:14, 21:6, 25:10; Den intellektualiserade kristendom 9, 28), dels muntligt, bl.a. vid hans födelsedagstal 1979 och 1980. I dessa sammanhang nämner han ofta begreppet livskraft och visar tankarnas roll vid alla skeenden.

Kärnkraftindustrin i samarbete med den materialistiska vetenskapen anser sig i stort veta vad man gör i kärnkraftverk och för närvarande finns en stark opinion för utbyggnad av dessa. Man glömmer fort! Men vad är det som i ett andligt-vetenskapligt perspektiv egentligen sker?

Tankar

Martinus har ingående beskrivit vad tankar egentligen är. För att underlätta den fortsatta diskussionen refererar jag brottstycken ur Tredje testamentet. ”Eftersom tankarna således är det samma som fina elektriska vågor som genomströmmar organismen blir varje tanke identisk med en eller annan form av elektrifiering av organismen.” (Bisättning 43);”Tanken är identisk med all kraft och rörelse såväl i naturen som i organismen”. ”När energi framträder i vibrationer eller vågor av en sådan natur att den går direkt genom hjärna och nervsystem och därvid förnims som identisk med medvetandet, upplevs den som tanke. När den däremot framträder i andra former kan den endast upplevas indirekt eller som något som är utanför tankeorganen eller åtskilt från medvetandet och framträder då för individen som rörelse. Tanke utgör således den innersta förnimmelsen av rörelse. Rörelse utgör den yttersta konsekvensen av denna förnimmelse.” (Bisättning 44); ”Vår tanke är den högsta yttre naturkraft för vår organisms mikroväsen” (Bisättning 48). För en djupare förståelse rekommenderas LB 181,189, 224, 237, 513, 802, 1772, 2295 samt artikeln ”Onaturlig trötthet”. ”Alla tankar är barn av begäret”.

Tankarna är den energiform som jaget använder för att kunna uppfylla sin längtan, dels som automatfunktioner (C-medvetande), dels som dagsmedveten viljestyrning. De är att betrakta som elektricitet eller strålformig materia och har därför en påverkan på sin omgivning, en form av magnetism. Tankarna kan vara av de mest varierande slag och deras verkan blir därför högst olika. Det gäller att lära sig tänka rätt för att uppleva det behagligt goda annars blir följden det obehagligt goda, vilket kan vara nog så smärtsamt.

Livskraft

Martinus skriver: ”Det spänningsförhållande som tyngd- och köldenergin skapar i väsendets psyke är alltså den kraft som befordrar dess vilje- och tankekraft och därmed dess livsupplevelse och manifestation.” (LB 2175) ”Tankekraften åter är densamma som den elektriska, magnetiska kraft med vars hjälp jaget förser alla sina fysiska organ med livskraft och välbefinnande.” (LB 2295). För den fortsatta diskussionen rekommenderas LB 1772, 2157, 2173-77, 2183, 2263, 2302-03 samt Bisättning 23, 43-50, 99 och 163.

Våra tankar bildar den yttre världen för våra mikroväsen och kan jämställas med hur vi upplever jordklotsväsendets tankar i form av stormar och stiltje, regn och solsken, jordbävningar m.m. vilka är speglingar i vår yttre värld av jordklotets inre tankevärld. Men enbart tankarna kan inte bibehålla en organism, det fordras hela tiden tillförsel av energi i form av föda. Denna utgör de energikombinationer som livskraften kan använda sig av för att förverkliga väsendets längtan.

Mina tankar som orsakar min organisms livskraft kan vara mycket olika, ibland dominerade av tyngdenergin, ibland av köldenergin. Detta leder till skilda upplevelser för mina mikroväsen. För dessa kan livskraften vara direkt förödande i form av naturkatastrofer medan harmonisk balans mellan tyngd- och köldenergierna hos makroväsendet kan ge paradisupplevelser. Tankarnas energisammansättning eller form av elektricitet kan alltså ge upphov till olika verkningssätt av livskraften för mikroväsendena. Detsamma gäller naturligtvis också för relationen människa – jordklot.

När man studerar de olika spiralkretsloppen finner man att avståndet eller gapet mellan dem är högst olika. Avståndet organ till organism är litet, både tids – och rumsmässigt, d.v.s. livslängden är ungefär lika och storleken hos organet är mestadels flera procent av organismens. Jämför med förhållandet människa och jordklot där man kan beräkna att en sekund hos vår planet motsvarar fyra år hos oss och att vår storlek är i det närmaste försumbar jämfört med jordklotets. Detta avspeglas också i den form av livskraftselektricitet, som väsendena använder sig av. Jordklotets blixtar har ofta styrkor på över miljoner volt medan våra mellankosmiska urladdningar uppgår till några millivolt. Det gäller att vara försiktig med makrokosmisk livskraft mellan organism- och klotspiralerna, medan urladdningarna mellan organ- och organismplanen är nästan jämförbara, i vissa fall kan t.o.m. organets livskraftstyrka i form av elektricitet vara starkare än organismens (gäller hjärtat). En närmare redogörelse för detta finns i min artikel ”Hjärtats kraft”.

När man bedömer livskraftens verkningar måste man inse att gränsen mellan fysisk och psykisk materia är olika för väsen i olika spiralvarv. Vår (organismens) gräns utgörs av elementarpartiklar som också är vår kosmiska oktavs nedre fysiska gräns. Väsen i underliggande kosmiska oktav är för oss elektricitetsmateria. För jordklotet torde motsvarande gräns ligga vid celler eller makromolekyler och många enklare föreningar som av oss upplevs som fysiska är för jordklotet elektricitet. Det vi upplever som vatten skulle enligt detta vara livskraft i form av elektricitet för jordklotet. Vattnet är ju i allra högsta grad livskraft för planetens mikroindivider. Vattnet är emellertid bara en av många former för hur vi upplever jordklotets livskraft. Blixtar kan ses som livskraft med högre vibrationshastighet än vatten. Den för oss högsta förnimbara vibrationshastigheten på livskraft från jordklotet torde vara jordklotets gravitation, som är tankar hos jordklotet med mycket viljeenergi, omsatt som automatfunktion (LB 524-27, 988). Andra former av jordklotets livskraft upplever vi som endogena och exogena processer. Denna artikels huvudsakliga uppgift är att behandla den form av jordklotets livskraft som vi upplever som kärnkraft.

Kärnkraft

I sitt födelsedagstal 1979 yttrade Martinus bl.a.: ”Genom att använda atomkraften har världen kommit ut i något felaktigt, som måste rättas till av högre krafter. Man har sprängt atomkärnan och det skulle man inte ha gjort. Då började man sabotera jorden. – Då blev jorden faktiskt ”mikrosjuk”, alltså sjuk i sitt inre.” På många andra ställen har Martinus varnat för atomkraften; för den fortsatta utredningen rekommenderar jag utöver ovan nämnda platser i LB även 352,431,434,527,1113,1273 samt 2341-42.

Varför är kärnkraften så farlig för oss? Jordklotets livskraft är totalt sett så oerhört mycket kraftigare än vår. Att vi trots detta kan inkarnera här beror på att livskraftfördelningen inom och omkring vår planets fysiska organism är ojämnt fördelad. Ur vår synvinkel är den starkaste formen av elektrifiering som jordklotets livskraft åstadkommer fissionsprocesser. Dessa skall användas för att säkerställa jordens temperatur, d.v.s. ge upphov till att den balans mellan tyngd- och känsloenergierna och den därav uppkomna spänningen som jordklotets intellektuella energier åstadkommit och åstadkommer (som automatfunktion) kan vidmakthållas. Dessa processer är alltså anpassade till ämnesomsättningar i en makroindivid som är miljardtals och åter miljardtals större än vi och i motsvarande grad kraftigare. De måste därför äga rum under sådana förhållanden att denna form av jordens livskraftuttryck inte skadar mikroindividerna som inkarnerar på jordklotsorganismen. Jag bortser här från mineralmateria och syftar närmast på växter och djur.

Hur skall livet i vår betydelse skyddas? Först måste vi då inse att tidsskalan är helt olika för jorden och för oss. Vår fysiska ämnesomsättning sker inom loppet av några timmar, en tidrymd som för vår makroindivid är tiotusentals år. Det avfall vi producerar går normalt in i de kretslopp som etablerats i vår livsmiljö, biosfären. Omloppstiden rör sig oftast om något eller några år. Motsvarande siffror för avfallet från fissionsprocesserna rör sig om hundratusentals eller miljontals år som för jordklotet är något eller några dygn. Det är därför oerhört viktigt för jordklotet och dess mikroväsen att dessa hålls åtskilda från fissionsprocesserna, något som normalt också sker. Biosfären är skyddad från jordens inre, där klotets ämnesomsättning sker, genom de fasta sial – och simaskikten och den fasta till plastiska manteln. Perifer magma från denna som kommer upp till ytan via vulkanutbrott innehåller nästan inga radioaktiva substanser.

Vad händer när vi startar fissioner i biosfären? De radioaktiva grundämnen vi använder oss av är de mest energirika och de ger det mesta avfallet och torde ge de kraftigaste livskraftverkningarna – vi saknar teknik att använda mera ”normala” radioaktiva grundämnen som verkar i jordens inre. Verkningarna av detta blir i biosfären ödesdigra, det är en tidsfråga innan katastrofen blir ett faktum. Visserligen tror vi oss kunna ”slutförvara” det radioaktiva avfallet men hur skall detta gå till i ett tidsperspektiv av miljontals år? Och den radioaktivitet vi redan spytt ut – hur mycket cancer har den inte och kommer den inte att orsaka? Vi har det som jag ser det ”grävt vår egen grav”, åtminstone i ett längre tidsperspektiv och får vi inte hjälp från annat håll att dematerialisera avfallet (något som Martinus antyder) är vi illa ute, såvida vi inte själva kan lära oss detta. Den minsta lilla energikombination från denna form av jordklotets livskraft är så oerhört stark att skulle den komma in i en mänsklig organism skulle celldelningsprocesserna skena och ge upphov till cancer.

”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör” sade Jesus om sina bödlar. Man skulle kunna säga detsamma om kärnkraftivrarna. Vet man då inte vad man gör? Visst vet man, tror man sig veta. Materialistisk vetenskap har utomordentliga kunskaper när det gäller materian och dess verkningar, något som modern teknik på många sätt visar. Detta trots att man saknar veteskapligt godtagna definitioner på de mest elementära begreppen i tillvaron! Jag tänker på sådana fundamentala fenomen som energi, materia, tid, rum och elektricitet. När det gäller kärnkraft har man som teoretisk grundval använt sig av två formler, banbrytande inom all fysik: E = m x c i kvadrat och E = h x f. där E betyder energi, m = massa, c = ljushastigheten, h = Plancks verkningskvantum och f = frekvensen. Man spelar alltså med tärningar vars egentliga valörer är obekanta!

Vad är det då som sker i kärnkraftverken sett ur den andliga vetenskapens synvinkel?

Jordklotsorganismens tankar medför en elektrifiering av dess fysiska kropp. Kroppen är en följd av tankar på C- medvetandestadiet, alltså automatfunktioner. Tankarna är primärt ”barn av begäret”. Sekundärt är de funktioner av jagets energiers reaktioner med omvärldsenergierna. Jagets fokuseringspunkt i energioceanen representeras av dess centrum. Här är viljeenergiernas inflytande som starkast, resulterande i de starkaste spänningarna i balansen mellan tyngd- och köldenergierna. Fysiskt sett ger detta upphov till den inre, fasta järn-nickel kärnan, där temperaturen är mer än 4000 grader och den yttre, flytande med temperaturer mellan 3500 och 4000 grader. Man förstår att det fordras ur mänsklig synvinkel oerhört kraftigt bränsle för att dessa temperaturer skall kunna vidmakthållas på lång sikt i mötet med världsalltets köld.

De energikombinationer som skapats och skapas genom viljeenergiernas agerande på balansen mellan tyngd- och köldenergierna i jordklotets inre möjliggör för i första hand järn och nickelindivider att inkarnera. Dessas livslängd torde röra sig om bråkdelar av en sekund men tack vare det etablerade energitillståndet kan de på nytt inkarnera i kärnan gång på gång. Även andra grundämnen mer eller mindre radioaktiva inkarnerar här och troligen också i manteln djupare delar. Det är sönderfallsprocesser från dessa ämnen som ger den nödvändiga värmeenergin för vår planet i dess inre. Men konvektionsströmmar i manteln, som för upp material från djupet och därför radioaktivt, hur farligt är det? Dessa konvektionsströmmar rör sig så långsamt att de radioaktiva processerna torde hinna avslutas på vägen mot ytan, materialistiskt sett. Ur den andliga vetenskapens synvinkel etableras olika energitillstånd med olika vibrationsnivå i förhållande till centrum, vilket ger möjligheter för mer eller mindre radioaktiva ämnen att inkarnera vid lämpliga vibrationsnivåer. Vår upplevelse av konvektionsrörelsen är primärt vår registrering av hastighetsdifferenser mellan olika energikombinationer i manteln. Vi följer ju inte en och samma atom från den ena platsen till den andra inom manteln. Vi studerar i stället energikombinationer i vilka miljardtals gånger miljardtals gånger miljardtals gånger miljardtals atomer eller molekyler av ett visst slag inkarnerar (det vi uppfattar som materia). Vibrationsskillnader mellan energitillstånden ger föreställningen om det fysiska avståndet mellan dem. När en viss energikombination på grund av ämnesomsättningsprocesser (radioaktiv verksamhet) får ändrad vibrationsnivå och därmed ändrade inkarnationsmöjligheter upplevs detta fysiskt som ställförflyttning, en av Martinus s.k. rörelsearter. Normalt leder kärnkraftutlösningen i en given energikombination till att i första hand tyngdenergi tillförs, balansen tyngd- köldenergi förskjuts mot ökad rörelse och minskade betingelser för inkarnationer av samma slag som inkarnerade tidigare. Ökad rörelse, minskat antal inkarnationer av den tidigare typen av inkarnerande individer (minskad densitet) ger fysiskt upplevelsen av ökat avstånd från centrum.

Varför frigörs så mycket energi vid kärnklyvning? Principiellt kan vi likna en atom vid ett solsystem. I detta är den dominerande mängden energi i form av frusen elektricitet, materia i fysisk betydelse, bunden i kärnan, solen. Vår sols massa utgör 99,5 procent av solsystemets. Om denna bundna energi frigörs, d.v.s. tyngdenergin blir mer eller mindre fri från köldenergin, kommer tyngd-köldenergibalansen inom omgivande energikombinationer att förskjutas i riktning mot explosion vilket i sin tur leder till mer frigjord tyngdenergi, man får en kedjereaktion. Men vart tar köldenergin vägen? Den binder sig genast till andra energikombinationer varvid nya energitillstånd skapas i vilka nya väsen kan inkarnera. Fysiskt upplevs detta som att ett visst grundämne vid kärnreaktioner ger förutsättningar för att andra grundämnen skall kunna inkarnera.

Varifrån kommer den första tyngdenergidominerade energikombinationen som startar kedjereaktionen? I princip kan varje energikombination där tyngdenergin är dominant rubba balansen mellan tyngd- och köldenergierna i ett givet ämne så att ämnet ifråga ”exploderar”. För att detta skall äga rum med kärnorna fordras tillförsel av mycket stora mängder tyngdenergidominerad materia samt att kärnorna är instabila. Väsendet bakom kärnan, dess jag, har då med sina viljeenergier skapat en tyngd-köldenergibalans som är bräcklig och sårbar för förändringar.

Utbytet av energi från en kärnklyvning blir oerhört mycket större än den tillförda energin som sätter igång kedjereaktionerna. Varifrån kommer den energin? Ser man det fysiskt så är massan på det ursprungliga ämnet större än summan av massorna på de nybildade ämnena. En del fysisk materia har alltså dematerialiserats och den i denna ”frusna elektriciteten” frigjorts och som kraft påverkat omgivningen enligt formeln E = m x c i kvadrat, där c är ett mycket stort tal. E i materialistisk betydelse täcker enligt mitt förmenande inte totalmängden involverad energi.

Andligt sett sker följande. Inom ett givet energitillstånd inkarnerar ett stort antal atomer av ett visst slag. Vid rådande förhållanden kommer all lämplig energi att på väsendenas bud användas till inkarneringar och den energi som inte kan användas för detta ändamål blir över som strålformig materia (även i denna sker naturligtvis inkarnationer men i vår underliggande kosmiska oktav, otillgänglig för våra fysiska förnimmelser). När man nu tillför tyngddominerade energikombinationer rubbas balansen i den givna energikombinationen och inkarnationsmöjligheterna ändras. Tillgänglig ”mängd” köldenergi minskar relativt sett och i förhållande till den totala mängden energi minskar antalet inkarnationer. Vid de uppkomna nya energikombinationerna skapas möjligheter för andra väsen att inkarnera. Om dessa har en viss vibrationsnivå eller representerar ett visst hastighetsbegrepp kan en reaktion mellan dem och de andra inkarnerade väsendena äga rum. Vid vissa tillfällen kan då reaktionen bli så häftig att energikombinationerna brister. Dessa ”vissa tillfällen” kan fysiskt upplevas som energikombinationer i form av neutroner som med stor hastighet reagerar med en stor, instabil kärna varvid denna exploderar. Neutronens stora hastighet är en följd av att dess vibrationsnivå hastigt förändras p.g.a. att den drar till sig eller tillförs tyngdenergi, det fanns ju relativt mycket sådan inom energikombinationen ifråga. Chansen eller risken för att detta skall ske är oerhört liten under normala förhållanden, avstånden mellan kärnorna är ofantliga och träffarna sällsynta. I kärnkraftverken har man lyckats (?!) samla sådana energikombinationer i vilka neutroner i stor mängd inkarnerar och kan reagera med stora, bräckliga kärnor där träffmöjligheterna ökar dramatiskt och kedjereaktioner inträffar. Många av de ”nya” ämnen som då skapas är instabila och kommer förr eller senare ut i en miljö (biosfären) där de normalt inte hör hemma, med på sikt vådliga följder.

Jag har i min bedömning av kärnkraften inte nämnt alla andra farligheter såsom spridningen av kärnvapen, terroristrisker, ”den mänskliga faktorn” i arbetet på kraftverken, transporterna av livsfarligt avfall, det giftigaste som finns, spillet vid uranbrytning, girigheten, som tillåter fortsatt drift i fallfärdiga anläggningar, en del forskares hybris över att tro sig veta och politikers snäva tidsramar, mycket annat att förtiga. Men mest förvånande – här har kärnkraftlobbyn verkligen lyckats – man åberopar miljöskäl för kärnkraft!!! Om kol, olja och gaser från mänskliga verksamheter orsakar finnar och pormaskar i jordklotsorganismens hud (biosfären) så innebär kärnkraftavfallet hudcancer.

Martinus har i sina analyser gett oss underlag för att bedöma kärnkraftens farlighet. Utifrån min förmåga att förstå analyserna, något som kortfattat beskrivits ovan, är det utomordentligt oansvarigt att använda kärnkraft. Det är som jag ser det ett av våra största misstag någonsin men i ett kosmiskt perspektiv nödvändigt för vår utveckling genom ragnarök till riktiga människor. Det innebär naturligtvis inte att vi skall fortsätta med kärnkraft, vi har redan nu tillräckliga erfarenheter av detta vansinne för att förstå att vi måste upphöra med det genast.

Lycka och lidande

Lycka och lidande: två ord, två upplevelseformer som våra liv kretsar omkring. När det ena dominerar tycks det andra vara tillbakahållet – lyckan uppstår ibland i det ögonblick som lidandet upphör; ja, det kanske rentav är första gången som en människa kan känna uppriktig glädje över livet, som om det har återvänt efter en längre tids sorg och smärta.

Båda fenomenen är subjektiva. Det som är lycka för mig kan vara lidande för dig. Du känner dig ensam, jag känner mig fri och obunden; du älskar att arbeta, jag tyngs av alla krav; du känner att du lever när du får resa och möta nya människor, jag känner frid när jag får vandra ensam i naturen. Det som ger inspiration och livsenergi för en människa kan skapa olust och sorg för en annan. Inte konstigt att det är så svårt för oss människor att leva samman, när vi har så olika behov och förväntningar på livet. Ändå behöver vi varandra för att bli riktigt lyckliga.

Lycka och lidande engagerar både lekmän och forskare, ung som gammal, man eller kvinna. I dagens söndagsbilaga av DN nämns att det som gör oss lyckliga är nära vänner, kärleksrelationer, arbete, socialt och fysiskt aktiv fritid, strävan efter meningsfulla mål, ideellt arbete och att göra goda gärningar. Vi blir inte lyckliga av framgång, skönhet, passiva semestrar, mera pengar eller av att shoppa.

Docenten Bengt Brulde forskar om lycka, men hade egentligen lidandet som huvudintresse när han skulle ta itu med sin avhandling i praktisk filosofi. Han menar att lycka hänger samman med att vi finner en mening i tillvaron, och det kan vi göra utan att behöva någon gud. Men att själv må bra är inte tillräckligt för att livet ska vara meningsfullt. Detta uppnås genom att hjälpa andra, genom att leva på ett moraliskt sätt. Lycka och mening skapas då vi arbetar för att gynna en större helhet. Han går så långt som att säga att den som inte arbetar för en bättre värld kan anses vara utestängd från det fullt meningsfulla livet.

Jag brukar halvt skämtsamt, halvt på allvar säga att ”vi är inte här för att vara lyckliga, vi är här för att lära oss”. Och lärande sker genom motstånd, alltså kan vi räkna med en hel del lidande i en eller annan form. Ibland kan de yttre betingelserna vara förhållandevis behagliga. Vi har en fast bostad, vi har vänner, vi har ett arbete som vi kan försörja oss på, vi har lediga dagar då vi är fria att göra vad vi vill. Och likväl; ibland kommer en oro över oss, en olust, ett inre obehag som vi inte kan befria oss ifrån. En känsla av att vi tvivlar på meningen med vardagens alla måsten, en känsla som sätter sig i kroppen, som förgrenar sig och hotar att ta över livsinspirationen. Kanske övergår obehagskänslorna till ett smärttillstånd som legitimerar de tunga känslorna och förstärker dem.

Har lidandet mening?

För några år sedan utkom en bok på förlaget Natur och Kultur med den förhoppningsfulla titeln ”Lidandets mening”. Där frågar sig redaktören Kjell Kallenberg om lidandet kan tas bort, om det är önskvärt att så sker. Kan sorgen vara det pris vi får betala för kärlek? Vill vi avstå från kärlek för att inte senare behöva drabbas av sorg? Och hur är det med konsten: är det inte så att stor konst har utvecklats genom lidande? Hur som helst så är lidandet verklighet och författaren spekulerar kring behovet att acceptera och förstå lidandet som fenomen och att livet kanske skulle vara fattigare utan detta.

Peter Nilson filosoferar i samma bok om lidandets gåtfullhet. Det är en utmaning mot allt förnuft samtidigt som insikten om dess villkor kanske skulle ge människan en frihet som annars är oåtkomlig för henne. Att undvika lidande är den starkaste drivkraften; bakom varje social utopi eller politiskt program finns en vision av ett samhälle där lidandet har minskats.

Men ser man till naturen tycks hela skapelseprocessen vara ett resultat av en lång rad katastrofer, menar författaren. Vår existens är möjlig genom flera domedagar som drabbat solsystemet, mycket har utplånats i universum för att något annat skulle kunna skapas. Under kritaperioden utrotades de stora reptilerna och banade väg för en annan värld med livsrum för nya varelser. Även inom fysiken finns det tecken på att nedbrytning, sönderfall, förintelse är en del av tingens ordning. ”Liv, skapande och insikt har köpts till ett ohyggligt pris av kaos och död” skriver Peter Nilson ödesmättat.

Men är således lidandet ett resultat av de villkor som präglar en slumpmässig skapelseprocess? Frågan om mening infinner sig obönhörligen. Peter Nilson noterar att förnimmelsen av meningsfullhet är lika grundläggande eller alldaglig som upplevelsen av det absurda och det meningslösa. Kanske är dagens människa mera fångad av känslan av meningslöshet och tomhet, men människan är samtidigt en meningsskapande varelse. Det till synes meningslösa kan tillskrivas en mening. Vetenskap och konst skulle inte kunna existera utan någon slags mening och vi anar, menar Peter Nilson, att tillvaron präglas av att ordning kan uppstå ur kaos och att skapelse pågår.

Kan mening upplevas mitt i ett omåttligt lidande? Psykologen Viktor Frankl har skrivit om sina upplevelser i ett koncentrationsläger under andra världskriget. Han iakttog att människor även i yttersta nöd kan bibehålla sin inre frihet och värdighet in i det sista: yttervärldens tvång kan omvandlas till något meningsfullt i den lidandes inre. Samtidigt är det kanske endast ett resultat av människans anpassningsförmåga, hennes drift att göra livet meningsfullt, trots dess absurditet.

Peter Nilson frågar sig om det är nog att människan genom lidandet kan vidga sin horisont, att själsstyrkan kan växa, att hon kan utvecklas. Jag tror att frågan endast kan besvaras med ”Ja” om vi inser eller räknar med livets evighet och Gudomens existens. Så länge vi håller oss inom ett materialistiskt ett-livs-perspektiv kommer vi aldrig att bli helt tillfreds med den personliga mening vi kan tillskriva livet. Förr eller senare kommer livet att utmana våra föreställningar.

Enligt Martinus har vi ett långt större ansvar för vårt välbefinnande än vi än så länge kan förstå. Destruktiva tankeklimat: sorger, svårmod, bekymmer åstadkommer en nedbrytningsprocess som undergräver vår hälsa. Paradoxalt nog är det både nödvändigt och ”farligt” att lida. Nödvändigt eftersom vi inte skulle kunna väckas ur vår kosmiska slummer och nå insikter om oss själva, livet evighet och Guds existens; farligt därför att martyrskap, bitterhet, svårmod, depression skapar en underminering av livsmodet, gör oss sjuka. Vi måste lära oss att förhålla oss till lidande och smärta på ett sätt som får själsstyrkan att växa. Om vi inser dess nödvändighet och djupare mission kan vi också släppa taget om oss själva och överlåta oss i Guds händer, utveckla vår tillit till att allt är precis som det måste vara. Ingen och inget i vår omgivning har skuld i att vårt öde gestaltar sig just så som det gör; inte obehagliga medmänniskor, inte myndigheter, inte slumpartade kaotiska naturprocesser, inte mörka krafter. Bara vi själva är den djupaste orsaken till vårt öde, och Gudomen vägleder oss fram till ljuset på allra bästa sätt. Så enkelt, men så svårt att förstå mitt i livets upplevelse.

”Till den, som i sitt eget livs djupaste smärta förmår att ge avkall på sin egen vilja till fördel för Guds vilja, kommer det alltid att sändas en ängel i den mörkaste stund.” Martinus, s 64 i boken ”Ut ur mörkret”.

”Gnäll inte”

Måndag morgon. Sömnen har varit usel. Tänk att du aldrig ska lära dig att gå och lägga dig i tid! ”Jamen, jag skulle ju bara”, tänker du till ditt försvar, ”…kolla mailen, läsa färdigt sista kapitlet…OK, det blev lite sent. Jag ska skärpa mig!”

Youghurten är slut så du får nöja dig med kaffe och smörgås. Det fanns en liten hård kant kvar. Mörkt ute. Kallt också. Puuuuhh. Jobb, jobb, jobb. ”Endera dagen…endera dagen ska jag ge tusan i det där förbaskade jobbet och börja leva lite också. Dom tror visst att man ska orka med hur mycket som helst. Bara lastar på och lastar på. Och vad får man för det? Ja, inte blir man rik, det ska jag då tala om. Nä, depression och utbrändhet, det är vad man får i betalt.”

Det duggregnar lite och du går med blicken ned i marken och försöker kura ihop dig för att undvika den värsta vätan. En bil bromsar in häftigt när du går över gatan. ”Visst, kör över mig du bara” tänker du ilsket, samtidigt som du väjer för strömmen av morgonpendlare som passerar på bägge sidor. ”Jaha. Det blir säkert en bra dag det här.”

OK, OK, jag erkänner. Jag tillhör en av dem som värnar om rätten att gnälla. Men vadå? Jag orkar inte gå med ett leende på läpparna och se ut som om jag nyligen har blivit frälst. Hur kul är det egentligen, att ständigt försöka hinna ifatt på jobbet, att känna marken rämna framåt femtiden när energinivån närmar sig minus 73 och du ändå inte har hunnit hälften av det du hade planerat eftersom det ringde stup i kvarten, chefen kom med sina evinnerliga krav om statistikuppföljningar som står dig upp i halsen och din dåliga sömn gjorde dagen till en enda lång plåga? Som om du inte jobbar som en slav för att vara till lags. Som om du inte begriper hur allt ska göras och när det skulle vara klart.

Jobbet är bara en del av problemet. Det finns massor att gnälla över. Ibland känner man sig bara helt enkelt nere, utan att veta varför. Livet går emot en utan synbar orsak. Det blir inte som man vill. Man bli trött, resignerar, undrar varför det ska vara så svårt.

Det är inte lätt att reda ut dessa känslor, särskilt när man vet med sig att det inte lönar sig att gnälla. Det lönar sig inte att tycka synd om sig själv. Tvärtom: det lönar sig att vara glad, tacksam, ödmjuk, tolerant, vänlig, tålmodig, öppen, bejakande, kärleksfull mot allt man möter i livet. Vi vet att allt har en mening, att även det obehagliga är nödvändigt och utvecklar vår insikt om oss själva och livet. Ändå är det så svårt. Ändå faller man tillbaka i känslor av hopplöshet när det blir för tungt, när omvärlden begär mer av oss än vi kan ge.

I senaste Kosmos (nr 9/2009) finns ett citat som får mig att tänka till på allvar. Det är ett svar från Martinus på en läsarfråga från en sjuk. Han skriver att vi måste avlägsna all ”svartsyn, all bitterhet mot väsen som man menar är orsak till ens lidanden eller besvärligheter, samt all annan bitterhet, vilket blir lättare allteftersom man avlägsnar all martyrkänsla och allt självmedlidande och beklagande över sitt tillstånd för andra väsen och förstår att livet är rättfärdigt och fullkomligt, kosmiskt sett, och att man själv är orsak till sitt öde.”

Jag vet ju detta, eller tror mig veta och förstå. Ändå; det som gör intryck är att han säger det till en person som är sjuk: ”Beklaga dig inte, tyck inte synd om dig själv”, eller, ”gnäll inte” på ren svenska, lite mera rakt på sak, mindre inlindat i förståelsens bomullsvantar. Det kan kännas hårt för den som söker tröst, någon att luta sig emot, någon som lyssnar. Den ”gnällande” vill bli sedd och hörd och ropar: ”Jag mår så fruktansvärt dåligt!” Vi svarar: ”beklaga dig inte…tyck inte synd om dig själv…” Nej, så svarar vi ju faktiskt inte i praktiken. Oftast gnäller vi tillbaka för att visa att vi förstår, eller dras med i den allmänna indignationsgröten.

Jag är inte sjuk, men jag gnäller ändå. På den alltför stora pressen på jobbet, på hur tungt det är att inte få sova, på hur jobbigt det är med konflikter på kärlekens område och på världen vi lever i som lämnar mycket i övrigt att önska. Jag är inte ensam om det heller. Vi gnäller ikapp på jobbet. På chefen, på de låga lönerna, på vädret, på finanskrisen, på arbetslösheten, på kunder som beter sig omoraliskt, på dom som gnäller så mycket…

Ska vi då verkligen aldrig beklaga oss? Ska vi lida i tystnad och låta tiden ha sin gång? Ska vi tåla alla krav, alla bristande hänsyn? Ska vi acceptera att livet går emot oss och att regnet öser ned? Att pengarna inte räcker och fritiden aldrig är nog? Att barndomen var som den var?

Kanske kan man se det så här: Det hjälper inte om vi slutar beklaga oss, slutar att älta och tycka synd om oss själva, om vi inte på allvar rensar bort dessa känslor och tankar inom oss. Kanske är det till och med bättre att verbalisera sina negativa tankar och känslor än att bara behålla dem för sig själv. Det hjälper ofta att få ur sig all vrede, all känsla av utsatthet och bitterhet. Orden har en befriande makt. De materialiserar allt det vi bär inom oss och då kan vi få syn på de gråa nyanserna i de andliga energierna. Vi blåser ut dem, likt röken från en cigarett. Men om vi fortsätter att suga i oss gifter i form av indignation över vår nästas bristande moral och vrede över hur livet behandlar eller har behandlat oss: ja, då bildar röken till slut en trögflytande tjära som det inte går att avlägsna.

Personligen tycker jag att det är mycket värdefullt att ha någon att tala med om sådant i livet som skapar problem eller obalans. Jag vill kunna förstå mina reaktioner och varför jag inte räcker till. Jag undrar över meningen och hur jag ska hitta rätt igen, när jag har gått vilse. Och jag kan också känna en glädje över att ibland kunna stödja någon som vill berätta, utan att jag dömer eller talar om hur han eller hon borde agera. Jag menar: jag gnäller inte för gnällandet skull utan vill bara berätta hur det känns, vill bli förstådd. Sen kan jag gå vidare. Eller lurar jag mig själv där? Borde jag lära mig att ta alla motgångar och känslor av olust med en inre tillit till den gudomliga planen? Ja, det är nog målet. Men vägen dit är kantad av misslyckanden och kanske behövs det lyssnande terapeuter eller vänner som tar oss på allvar och lär oss att befria oss från tyngden som vi själva har lagt på våra axlar. Kanske är det ett gott övningstillfälle för oss, att blotta vår känsla av litenhet och utsatthet, att erkänna att vi inte förmår vara lyckliga, lyckade, harmoniska och stabila. Det blir som en övning i att kommunicera med gudomen: ”ske icke min utan din vilja”, vilket lättvindigt kan översättas till ”ta hand om mig!”

Nåväl. I längden är det bara Gud som kan hjälpa oss, vilket förstås inte är en motsättning till att ta emot hjälp från vår nästa. De är ju Guds redskap på vår vandringsfärd. Men de ska inte behöva höra vårt gnäll. Eller?

Som man frågar får man svar

Har du någonsin haft den där obehagliga känslan av att bli ställd emot väggen? Någon vill avkräva dig ett svar. Nu, omedelbart! Och du har att välja mellan två alternativ varav det ena ofta är bekräftande eller erkännande medan det andra lämnar en öppning genom ditt eventuella förnekande; ger dig en möjlighet till reträtt, en väg ut ur den labyrint som du har lockats i. ”I did not have sex with that woman” sa Bill Clinton i ett försök att upprätthålla trovärdigheten när han var anklagad för att ha haft en affär med Monica Lewinsky. ”Svara nu, ja eller nej. Ska det vara så förbaskat svårt?” frågar din partner, när du har kommit hem lite extra sent och dina förklaringar känns krystade. ”Älskar du mig inte längre?” Eller ännu värre: ”Du älskar mig inte längre!” Frågan görs om till ett påstående som du också förväntas ta ställning till, utan att ens få ett alternativ.

Någon har presenterat en färdig verklighet som ryms inom ett extremt begränsat perspektiv och du har inga möjligheter att gå utanför de ramar som frågeställaren har bestämt. Det är inte din verklighet, men ändå dras du in i den, obevekligt. Det är som om vi lever i olika världar; det som är sant för dig är osant för mig, dina föreställningar om vår gemensamma verklighet sammanfaller inte med mina.

Nåväl, alla situationer handlar inte om potentiell otrohet eller kärlek som gått förlorad, men vi är alla kommunicerande väsen som dagligen skapar och återskapar vår subjektiva verklighet. Den konstrueras med färdiga byggstenar, språkliga uttryck som vi alla har kommit att betrakta som representerande ett eller annat, men i grund och botten kan vi aldrig vara helt säkra på att det vi förmedlar verkligen uppfattas på det sätt vi avser och att mottagaren lägger samma betydelse i orden som vi, eller samma känslomässiga laddning. Det är ett känt problem i humanvetenskaplig forskning. Hur ska man kunna ställa frågor till folk och veta att de svarar på det man vill veta? Hur garanterar jag att de inte svarar utifrån hur de upplever min fråga, eller kanske till och med: hur de upplever frågeställaren och vad han eller hon förväntar sig för svar? Det finns naturligtvis inga garantier.

I nätbaserad kommunikation ser man ibland uppflammande diskussioner där människor känner sig anklagade, kränkta, missförstådda, förorättade eller på annat sätt känslomässigt utsatta på grund av att andra inte vill se den verklighet som de själva ser, eller svarar på ett sätt som de själva har förväntat sig baserat på den egna verkligheten. Andra reagerar kraftigt på de, till synes oskyldiga, svar eller synpunkter som man själv händelsevis råkar bidra med, vilket skapar förvirring och förvåning. Ibland tar det hela en ände med förskräckelse. Kortslutning i kommunikationen, vänskaplighet som övergår i fiendskap, samförstånd blir till missförstånd och ingen vet egentligen hur det gick till mer än att man själv är fullständigt oskyldig i sammanhanget. Som bekant har vi ju en oändlig förmåga att se oss själva i oskuldsfullhetens skimrande dimslöjor. Vi kan också lägga fram ett otal argument för att det verkligen förhåller sig på det sättet.

Så vad är det som händer? Vad är problemet? Varför ska det vara så svårt att tala med en annan människa, ställa frågor som genererar vettiga svar eller komma fram till en gemensam verklighetsförståelse? Ja, många gånger gör vi ju det naturligtvis. Världen är full av människor som i samförstånd går hand i hand genom livet. Faktum är att vi alla är mycket rädda om det samförstånd som vi har uppnått, med vår kärlekspartner eller vår chef som håller i lönerevisionssamtalen. Vi har mycket att vinna på att inte ställa till det i kommunikationen och att anpassa det vi säger till vad den andre vill höra: ”Jodå, lilla gubben, det begriper du väl att jag fortfarande älskar dig, jag har bara lite huvudvärk just i kväll förstår du, men det ska säkert gå över.” Hur många har inte levt i en nära partnerrelation i åratal utan att berätta vad man egentligen känner eller hur man egentligen menar. ”Jo, det är en sak jag skulle vilja säga gumman…jag har inte velat säga något förut, men…jag tror jag är lagd åt det andra hållet…du vet, jag tror jag är homosexuell. Men bli inte ledsen nu…” Vad skulle inte en sådan sanning kunna åstadkomma i ett förhållande? Ändå vet vi att det faktiskt förekommer att människor förnekar sina innersta känslor för att de inte vågar lämna en tillvaro som känns trygg och invand. Vi håller inne med våra innersta tankar och känslor för att skydda oss själva, den andre och vår gemensamma vardagsverklighet, tills en dag då verkligheten kommer ifatt oss, kanske när en av oss blir häftigt förälskad i någon annan. Allt kommer upp till ytan, år av förnekande, av falska förespeglingar eller inbillade sanningar. ”Varför sa du ingenting” frågar den övergivne sorgset i resignerad förtvivlan. Vad svarar man på det?

Sett i ljuset av Martinus världsbild handlar kommunikation om kosmisk kemi. Vi har en begränsad förmåga att blanda de kosmiska energierna vilket också ger ett ofullkomligt resultat. Det som allt som oftast ställer till det är de invanda djuriska och dräpande tankeklimaten. Vi går in för att ”döda”! Med ord naturligtvis! Vi har ju en kulturell fernissa som har slipat ned de värsta dråpstendenserna. Men de finns där, ibland maskerade till oigenkännlighet: några ironiska, sarkastiska kommentarer som kan eller inte kan uppfattas i ett skriftligt budskap, en underström av anklagelser som på ytan inte är synliga annat än för den som de riktar sig till, retoriska grepp som framställer verkligheten som objektiv och entydig: ”om du verkligen läste stycket 512 noggrant så skulle du inse att…” Eller varför inte: servera ett antal citat som en gång för alla ska göra slut på alla andra spekulationer och villfarelser. De står ju där, i svart och vitt! Kan inte missförstås, annat än av dem som är för obegåvade för att ta till sig visdomen som orden återspeglar.

Det är en kamp med ord, med retoriska grepp, där vi använder känslomässiga utspel för att markera hur motpartens agerande har sårat ens innersta stolthet eller självkänsla, hur dolda giftpilar har sänds ut eller hur man har blivit manipulerad och förd bakom ljuset.

Kommunikation präglas av vår moraliska standard: vad vi kan nännas att göra emot vår nästa. Vanligtvis nänns vi ganska mycket, vilket naturligtvis ofrånkomligen faller tillbaka på oss själva. Det vi drabbas av är alltid ett led i gudomens moraliska undervisning.

När vi ställer frågor där vi på förhand har laddat orden med en viss grad av tyngdenergi i form av underförstådda anklagelser eller förment rättfärdighet, måste vi också räkna med att få tillbaka svar som är behäftade med samma kosmiska mix av tyngd, känsla och intelligens som vi har sänt ut. Att ställa helt oskyldiga, icke angripande frågor som inte har tillstymmelse till att vilja ställa den andre parten emot väggen kräver en viss moralisk mognad. Den har vi kanske i många fall, men förmodligen inte på de områden där vi stöter på tröskelns väktare som vaskar fram de ofärdiga tendenserna inom oss eller hos dem vi kommunicerar med. Vi är partiska i vår frågearsenal, förväntar oss att den som svarar ska svara på våra villkor, utifrån vår verklighetsuppfattning, utifrån vår förståelse av orden och tingen. Hur skulle detta kunna låta sig göra? Vi lever ju i olika verkligheter, har olika erfarenheter och förstår därmed livet på olika sätt. Allt detta talar för att det ofta är klokt att vara försiktig med hur man frågar och vad man förväntar sig för svar. Det rör sig enligt min mening om en ödmjuk inställning till vad som egentligen är sanning, vilket inte är detsamma som att fullständigt ge avkall på den egna sanningen, dock med det förbehållet att det kan visa sig att den faktiskt var behäftad med allehanda vanföreställningar. Vägen till invigning går genom att inse ”att vi nu visste, att vi ingenting visste.” (Kapitel 5, Vägen till Invigning). Det sätt på vilket vi ställer frågor säger ofta mycket om hur vi själva vill bli uppfattade, hur vi förstår verkligheten, vilka problem och svårigheter vi brottas med och vilka ömma punkter vi har i vår personlighet. Det är inte alltid möjligt för den som besvarar frågorna att leva upp till de energier som frågorna har ”laddats” med. Ibland är det helt enkelt bäst att låta en del frågor vara obesvarade, särskilt om man vet med sig att man riskerar att dras in i en labyrint där ens ofärdiga sidor och dräpande tendenser leder en bort ifrån ljuset och öppningen. Men vi måste förvisso lära oss att bemöta livet i alla dess mångskiftande kosmiska rum och komma till klarhet med vilka vi djupast sett är.

Hur mår du?

Socialt liv har sina små osynliga lagar och regler. De är så vanliga och taget-för-givna att vi inte ens tänker på dem. De syns lite bättre om vi av olika skäl inte vill eller klarar av att följa dem.

Ta följande situation: en annan människa stannar till och frågar: ”hur är läget annars då?” och du svarar: ”jodå, bara fint, hur är det själv då?” Helt okomplicerat tycker du. Det tillhör, så säger man när man träffas.

Men hur självklart är det då? Om en helt okänd människa på bussen frågar hur du mår; ja, då blir du förmodligen nästan lite rädd och undrar om du ser konstig ut, om du skiljer ut dig från de andra på bussen på något sätt. ”Va? eeh, jo…bra” kanske du säger om du inte bara helt enkelt vänder bort blicken och låtsas som om du inte hört något.

Om det är en bekant eller kollega på jobbet så stannar du kvar en kort stund och nämner i korta ordalag hur din status är för tillfället, kanske något om vad som har skett nyligen och vad som ska ske härnäst. Om du av någon anledning mår väldigt dåligt så är det inte säkert att du talar om det, eftersom det inte tillhör sociala regler att man öppnar sig inför någon man inte känner så väl. Personen ifråga skulle kanske skruva lite på sig om du blir alltför personlig, berättar om krisen i äktenskapet, eller om din besvikelse över att livet inte har blivit just så som du hade hoppats. Din bekant skulle kanske tänka: ”det är lite sorgligt att han inte tycks ha så mycket socialt liv, så många vänner eftersom han vräker ur sig allt det här för mig. Jag menar, vi känner ju knappt varandra. Vad ska jag säga egentligen?”

Nej, det är för dem vi står allra närmast som vi kan berätta hur det EGENTLIGEN är. Hur vi EGENTLIGEN mår. Och det gör vi väldigt mycket och väldigt ofta. Vi tycks ha ett outtömligt behov av att tala om hur vi mår och inte mår, fysiskt och mentalt, känslomässigt och energimässigt. Vi visar att vi förstår andra och känner med dem genom att ge egna exempel: ”Ja, ja vet precis hur du känner det, jag har också blivit så himla trött nu på sista tiden…jag tycker alla säger det, att de är så trötta”.

I vårt samhälle har vi mycket fokus på hur vi mår. Förmodligen för att många av oss inte mår särskilt bra. I tidningar och nyheter talas det om den hotande svininfluensan, det talas om sjukvårdens väntetider, om stress och utbrändhet, sjukdomar som följer av felaktigt leverne och näringsintag, följder av missbruk av alla de slag. Listan kan göras oändlig.

På jobbet har jag dagligen kontakt med människor som inte mår bra. Man kan säga att det är helt enkelt mitt jobb att lyssna på människor som är sjuka. Människor kan i princip drabbas av vad som helst som hindrar dem att gå till sitt arbete eller som i övrigt begränsar deras livsmod och förmåga att leva som de önskar.

Föreställ er ett samhälle där det vore fullständigt självklart att alla mår mycket bra. Alla är kärnfriska, glada, harmoniska, väl tillfreds med sitt dagliga liv, med kärleken, med sina behov och önskningar och ingen har någonsin träffat någon som inte mår bra. Skulle detta vara möjligt?

Ja, om man får tro Martinus så är det i själva verket mycket viktigt för den moderna människan, med sitt utvidgade medvetande, att lära sig tänka på ett sätt som gör att livsglädjen hålls på en stabil nivå. Vi kan inte längre klara av att utsättas för vredes-, depressions- och martyrtankar där vi spekulerar kring det olyckliga öde vi har drabbats av, vem eller vad som bör ställas till svars för vår olycka och varför detta skulle drabba just oss. Tankar är strålkraft som genomströmmar oss. Tankarna skapar föreställningar om vad våra upplevelser bottnar i. Om tankarna styrs av instinktiva impulser riskerar vi att dras in i ett försvars- och angreppsmönster där vi i värsta fall spekulerar kring hur vi ska röja undan de individer som är roten till vårt onda. Med hjälp av vår föreställningsförmåga ser vi klart och tydligt hur vi själva framstår som helt oskyldiga till vårt eget hårda öde, eller andra människors likgiltighet eller illvilja.

Om tankarna formas av vår utvidgade känsla har vi större möjlighet att sätta oss in i andra människors situation och börjar till och med försvara deras agerande. Kanske vänder vi då vreden och bitterheten mot oss själva: våndas över vår ofullkomlighet, vår djuriska, mörka natur och dras ned i ett melankoliskt tillstånd.

Martinus beskriver hur vi har blivit alltför mycket människa för att tåla den djuriska mentaliteten som går ut på att var och en är sig själv närmast. Samtidigt är det så att tusentals människor befrämjar vredes- och depressionstankar som via martyrkänslor saboterar den normala livskraften. Vägen till hälsa går genom att bekämpa vrede, bitterhet och martyrkänsla i människans eget inre. ”Sjukdom är den fysiska organismens reaktion av tidigare själsliga konflikter eller disharmonier mellan organismens upphov och nästan eller omgivningen” förklarar Martinus i artikeln ”Onaturlig trötthet.”

Det tål att tänkas på, om och om igen. Det medför ett ansvar att försöka göra varje dag till en glad och harmonisk dag, en dag då vi mår bra. Så småningom bär känslan och intelligensen tillräckligt för att vi ska kunna balansera instinktiva impulser från en bortdöende djurisk epok.