Socialt liv har sina små osynliga lagar och regler. De är så vanliga och taget-för-givna att vi inte ens tänker på dem. De syns lite bättre om vi av olika skäl inte vill eller klarar av att följa dem.
Ta följande situation: en annan människa stannar till och frågar: ”hur är läget annars då?” och du svarar: ”jodå, bara fint, hur är det själv då?” Helt okomplicerat tycker du. Det tillhör, så säger man när man träffas.
Men hur självklart är det då? Om en helt okänd människa på bussen frågar hur du mår; ja, då blir du förmodligen nästan lite rädd och undrar om du ser konstig ut, om du skiljer ut dig från de andra på bussen på något sätt. ”Va? eeh, jo…bra” kanske du säger om du inte bara helt enkelt vänder bort blicken och låtsas som om du inte hört något.
Om det är en bekant eller kollega på jobbet så stannar du kvar en kort stund och nämner i korta ordalag hur din status är för tillfället, kanske något om vad som har skett nyligen och vad som ska ske härnäst. Om du av någon anledning mår väldigt dåligt så är det inte säkert att du talar om det, eftersom det inte tillhör sociala regler att man öppnar sig inför någon man inte känner så väl. Personen ifråga skulle kanske skruva lite på sig om du blir alltför personlig, berättar om krisen i äktenskapet, eller om din besvikelse över att livet inte har blivit just så som du hade hoppats. Din bekant skulle kanske tänka: ”det är lite sorgligt att han inte tycks ha så mycket socialt liv, så många vänner eftersom han vräker ur sig allt det här för mig. Jag menar, vi känner ju knappt varandra. Vad ska jag säga egentligen?”
Nej, det är för dem vi står allra närmast som vi kan berätta hur det EGENTLIGEN är. Hur vi EGENTLIGEN mår. Och det gör vi väldigt mycket och väldigt ofta. Vi tycks ha ett outtömligt behov av att tala om hur vi mår och inte mår, fysiskt och mentalt, känslomässigt och energimässigt. Vi visar att vi förstår andra och känner med dem genom att ge egna exempel: ”Ja, ja vet precis hur du känner det, jag har också blivit så himla trött nu på sista tiden…jag tycker alla säger det, att de är så trötta”.
I vårt samhälle har vi mycket fokus på hur vi mår. Förmodligen för att många av oss inte mår särskilt bra. I tidningar och nyheter talas det om den hotande svininfluensan, det talas om sjukvårdens väntetider, om stress och utbrändhet, sjukdomar som följer av felaktigt leverne och näringsintag, följder av missbruk av alla de slag. Listan kan göras oändlig.
På jobbet har jag dagligen kontakt med människor som inte mår bra. Man kan säga att det är helt enkelt mitt jobb att lyssna på människor som är sjuka. Människor kan i princip drabbas av vad som helst som hindrar dem att gå till sitt arbete eller som i övrigt begränsar deras livsmod och förmåga att leva som de önskar.
Föreställ er ett samhälle där det vore fullständigt självklart att alla mår mycket bra. Alla är kärnfriska, glada, harmoniska, väl tillfreds med sitt dagliga liv, med kärleken, med sina behov och önskningar och ingen har någonsin träffat någon som inte mår bra. Skulle detta vara möjligt?
Ja, om man får tro Martinus så är det i själva verket mycket viktigt för den moderna människan, med sitt utvidgade medvetande, att lära sig tänka på ett sätt som gör att livsglädjen hålls på en stabil nivå. Vi kan inte längre klara av att utsättas för vredes-, depressions- och martyrtankar där vi spekulerar kring det olyckliga öde vi har drabbats av, vem eller vad som bör ställas till svars för vår olycka och varför detta skulle drabba just oss. Tankar är strålkraft som genomströmmar oss. Tankarna skapar föreställningar om vad våra upplevelser bottnar i. Om tankarna styrs av instinktiva impulser riskerar vi att dras in i ett försvars- och angreppsmönster där vi i värsta fall spekulerar kring hur vi ska röja undan de individer som är roten till vårt onda. Med hjälp av vår föreställningsförmåga ser vi klart och tydligt hur vi själva framstår som helt oskyldiga till vårt eget hårda öde, eller andra människors likgiltighet eller illvilja.
Om tankarna formas av vår utvidgade känsla har vi större möjlighet att sätta oss in i andra människors situation och börjar till och med försvara deras agerande. Kanske vänder vi då vreden och bitterheten mot oss själva: våndas över vår ofullkomlighet, vår djuriska, mörka natur och dras ned i ett melankoliskt tillstånd.
Martinus beskriver hur vi har blivit alltför mycket människa för att tåla den djuriska mentaliteten som går ut på att var och en är sig själv närmast. Samtidigt är det så att tusentals människor befrämjar vredes- och depressionstankar som via martyrkänslor saboterar den normala livskraften. Vägen till hälsa går genom att bekämpa vrede, bitterhet och martyrkänsla i människans eget inre. ”Sjukdom är den fysiska organismens reaktion av tidigare själsliga konflikter eller disharmonier mellan organismens upphov och nästan eller omgivningen” förklarar Martinus i artikeln ”Onaturlig trötthet.”
Det tål att tänkas på, om och om igen. Det medför ett ansvar att försöka göra varje dag till en glad och harmonisk dag, en dag då vi mår bra. Så småningom bär känslan och intelligensen tillräckligt för att vi ska kunna balansera instinktiva impulser från en bortdöende djurisk epok.
3 Comments
Jo, jag försöker hålla ihop mitt liv så gott det går, och visst bland dem som uttrycker sitt emotionella tillstånd lite varstans. Men jag har lärt mig att vara försiktig. Apropå att sträva emot att ”försöka göra varje dag till en glad och harmonisk dag, en dag då vi mår bra”, skulle jag inte klara min vardag om jag tänkte så. Men så har jag problem också, kanske för att det är så mycket som ska hållas ihop och samexistera. Hemma försöker jag skilja mellan rena och smutsliga kläder, men kraften räcker inte för att skapa en bra organisation. Jag tänker att det kommer en dag då jag kan ha ordning i hemmet. I varje fall om jag få möjligheten att dela min vardag med någon jag tycker om.
Nä, det är inte lätt att leva med en vidlyftig tankevärld, en tankevärld som man kan dela med få. I går var jag så trött att jag gick hem från jobbet på eftermiddagen för jag var rädd att sabba kontakten med en elevgrupp. Av alla de 150 jag nyss lärt känna, kommer jag bara att möta de flesta fram till jul. Då ska jag ha bidragit till att de ska vidga sina horisonter och så ska jag betygsätta dem. De två sakerna är mina huvudsakliga plikter. Men i hemlighet lever jag med mina drömmar. De är drömmarna som får mig att vilja fortsätta.
Det var vad jag kom att tänka på i natten. Nu ska jag nog sova några timmar, men det är i natten jag känner mig fri.
Skrev en själ som kämpar för sig själv och ibland för Gud.
Hej Hans!
Nej, det är viktigt att man inte känner ett tvång att gå med ett påklistrat leende. Det funkar inte för mig. Men jag behöver nog påminna mig om att jag måste försöka vara gladare, lite mera positiv, lite mera bejakande även om jag ofta känner tvärtom. Det är nog typiskt mig: att skriva om det som jag själv har svårast med. Därav mina ord om att att vi kan förändra om vi motarbetar tendenser till martyrkänslor, bitterhet, osv. och att det finns ett ansvar i det. Sen kan man ju överväldigas av kraven eller intrycken som sköljer över en. Då är det lättare sagt än gjort att vara glad och harmonisk. Ändå: allt är som det ska, det ska inte vara helt enkelt, och en längtan kan ju såvitt jag förstår aldrig stå helt ouppfylld. Patience…is a virtue.
Hu, jag minns känslan av att ha en massa elever som man ska betygsätta. Utmanande, kreativt, men också lite skrämmande och stressande.
Jo, det är nog idé att försöka göra sitt bästa även om det inte sker varje dag. När jag såg på nyheterna i dag funderade jag på om jag lider av ett stänk av ADHD, och att det är därför jag har svårt att ta hand om allting omkring mig. Jag kan skapa och ge impulser men har svårt för att ta hand om de dagliga triviala tingen omkring mig. Den tanken förde i sin tur vidare till något jag såg i dag (eller i går) om en man som kunde förstå och behärska många språk, men han kunde inte klä sig själv och behövde hjälp med de enklaste syssslor. Å andra sidan, när han fick en tidning i sin hand, kunde han snart ge besked om vilket språk den var på och förklara vad artiklarna handlade om.
Nu är jag inte lika extrem, men jag förstår nånstans hur den mannen fungerar. Jag tar trots allt hand om ett hushåll på egen hand, även om det sker hjälpligt. Jag behöver antagligen – som alla stora män 😉 – en kvinna som tar hand om markservicen. Deen jag sist försökte med, var ännu värre med att inte ta ansvar och hon ville heller inte ge mig äktenskaplig värme och närhet. Det var jag i alla fall berdedd att bidra med – eller åtminstone ta emot ;-)))
Jag ger aldrig upp och tror att livet kommer ett leka framöver. Tills vidare försöker jag klara min vardag. Och något händer det i alla fall runt omkring mig; kanske kan jag ge inspiraration tillm andra oansvariga att våga vara sig själva och leva ut sin ADHD (om jag har det, vet jag inte, men en god kandidat är jag nog).
Det är kul med kreativa människor – och man kan ibland förlåta den oansvarighet som följer med den. Tacka vet jag dem som är både kreativa och ansvarsfulla. Micael är nog en sådan. Kreativ är du, och nu ser jag att du vill glädja människor omkring dig också. Skapa goda realtioner och alltid se till behoven hos alla omkring dig. Var alltid en positiv glädjekälla i din vardag! – diska och tvätta dina kläder också. Ibland i alla fall. För mig haltar det i alla fall. Det goda exemplet lyssnar jag gärna på. Tack Micael.
PS. Nu skickar jag det hrä innan jag blir kritisk och tonar ned. Typiskt ADHD-beteeende. Kanske är jag schizofren också?