Sigbritt Therner, grundare av Kosmosgården i Varnhem och en stor förebild för många människor, avled natten till den 20 september 2009. Hon begravdes onsdagen den 21 oktober 2009 i en vacker och ljus begravningsceremoni på Varnhems kyrkogård tillsammans med sin familj och många av sina vänner. Nedan följer ett tacktal skrivet av Sigbritt några år före sin bortgång. Talet lästes upp av Pia Hellertz under begravningsceremonin.
Sigbritts tacktal
Den första bok jag läste, skriven av Martinus, var ”Blad ur Guds bilderbok” och ”Pingstglans över livet”. Den inspirerade mig så mycket att jag beslöt mig för att börja studera Martinus på allvar. Så jag beställde Livets Bog I.
Nu har jag tagit fram den första boken igen för att se om den nu, 53 år senare, fortfarande inspirerar mig. Det gör den, särskilt första delen, den om Guds bilderbok.
Någon särskilt fullkomlig midsommar måste Martinus ha upplevt Guds gudomliga närvaro med så stark strålglans att han fått lust att försöka ge den glansen vidare till oss – och så blev strålglansen materialiserad till ord på bladen i en bok.
Och jag vill ge bilderna vidare till er – i stark förkortning. Jag orkar inte skriva så mycket, men boken finns för alla att själva läsa.
Det hela börjar vid tvåtiden på natten. Då har solen ännu ej gått upp över horisontlinjen, men vi är omgivna av en mjuk halvdager. Ett svagt gryningsljus ökar långsamt och himlen i öster blir alltmer färgsprakande.
När det gudomliga ljuset från den uppgående solen möter midsommarnattens trolska skuggor, sker det stilla och ömsint. Ljuset blir långsamt allt mer lysande, medan det kärleksfullt omsluter allt.
Dagens klara stjärna börjar nu synas och värmande ljus flödar ut över marker, skogar och ängar. Solen lyser över fattiga och rika, unga och gamla. Gud har slutit allt till sitt hjärta.
När Martinus formar naturens skeende i ord låter han här Gud tala direkt till oss. Gud säger:
Så som jag i form av solens överväldigande ljus stilla möter mörkret under dagbräckningen så må du också möta din nästa – även när du möter mörka sidor hos honom/henne. Du kan låta mitt ljus lysa in i ett medvetandes mörker lika stilla och ömsint som jag mötte nattens skuggor.
Som en parentes vill jag gärna påminna om att en soluppgång har beskrivits och besjungits av många i bl.a. visor och psalmer.
Jag minns från småskolan att jag tyckte om att sjunga med i morgonbönens:
Din klara sol går åter opp
Jag tackar dig min Gud
Med kraft och mod och nyfött hopp
Jag höjer glädjens ljud
Din sol går opp för ond och god
För alla som för mig
O, må jag så i tålamod
Och kärlek likna dig.
Jag tycker fortfarande om de här orden av J.O.Wallin. Jag tycker också om att Martinus gett soluppgången ännu mer av gudomligt ljus och innehåll.
Solen, säger Martinus, är vårt livs stora källa. Från den källan får vi näring för både vårt andliga och vårt fysiska liv. Solarnas strålflöde är blodet i Guds organism. Vi vilar alla vid Gudomens hjärta. Hans puls är vår upplevelse av vårt eviga liv.
Sommarmorgonen vill alltså visa oss hur ett fullkomligt möte mellan mörkret och ljuset kan te sig, hur stora kontraster kan forma sig. Till mjuka ömsinta kärleksfulla möten när vi låter Guds ljus från Kärlekens sol fylla oss. Ibland till olyckliga möten om vi inte lyckats fylla vårt medvetande helt med ljus. Det tar tid att lära, men lärandet går bara åt rätt håll Gud tar över mer och mer i oss.
Sommarmorgonens härlighet övergår så småningom i middagstimmens kulmination. Den lämnar jag – för att bara kort dröja lite vid solens avsked till oss – solnedgången (som ju är en soluppgång för andra delar av klotet.)
Också det skeendet har inspirerat våra lyriker. Jag vill ta ett exempel som jag gjort om lite i slutet:
Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
Ligger samlad i ett dunkelt ljus
Över jorden, över markens hus
Allt är nära
Allt är långt ifrån
Allt är givet åt oss alla som lån
Allt är mitt och allt ska jag ge ifrån mig
Ty jag ska vandra nu emot det stora ljuset.
Martinus formulerar Solens avsked i solnedgångens gudomliga skönhet och vad den ska tala om för oss som nu ska ta avsked från jordelivet – det är så stort, så fullkomligt att jag tycker inte det gäller mig – ännu. Kanske blir det naturligt för er, när ni kommer till den här punkten.
Kanske blir det naturligt för mig nästa gång eller nästnästa!
Vad säger då Martinus?
Jo, till exempel (citatet är förkortat):
”Liksom jag med solnedgångens himmelska ljus förgyllde min bortgång från dig med en så överjordisk glans att vårt avsked från varandra inte blev en sorgens timme utan en paradisisk stund. En stund som förvandlade nattens skuggor till ett lysande drömland, fyllt med kärlekens skönaste ömhetsbetygelser, där den gyllenröda himlen visade min närhet till dig.
Så må även du göra din bortgång lysande. Du bör låta ditt framträdande vara ett så påtagligt kärlekens solsken att det inte kan undgå att förgylla varje avsked från din nästa, såväl som din bortgång till zoner på den andra sidan, på det att frånvarons mörka natt må bli förhärligad i ditt ljus. Din kärleks solsken skall lysa med sådan styrka att denna andra sida kan göra din frånvaro till den gyllene himmel, på vilken dina efterlevandes minnen av dig kan bli till det inspirerande siluettsceneri av levande ömhetstecken, det salighetens drömrike, som jag uppenbarar för dig i den ljusa sommarnattens skådespel. Därigenom kan även du mitt i skilsmässans kulmen dokumentera din närhet och sålunda vara ett uttryck för min avbild, uppenbara mitt anlete där annars dina jordiska kvarlevor, din döda kropp, dina döda organ och brustna ögon blott skulle utgöra en saknadens, sorgens och hopplöshetens mörka natt för dina vänner. Och sålunda förenad med mig skall din väg i fortsättningen leda över lyckans högsta tinnar. Djupt under oss ligger tiden och rummet, men vi – du och jag – är evigheten, oändligheten och allmakten.”
Jag vet något som för mig är än mer gudaskönt än midsommarens överflöd och det är när björkarna omkring Kosmos klätt sig i skimrande guldgrönt, och vitsippsmattan kan påminna om en stjärnehimmel som lagt sig på jorden. Det är i motljus undren uppenbarar sig. När moder Sol lyser genom det späda lövverket så att allt skimrar – då är Gud, alltet, så skönt, så strålande av kärlek att mitt inre darrar av något som i varje fall liknar extas.
Och ändå – om jag inte visste att grå november och mörk kall januari och all ensamhet också är med i den gudomliga verklighet som jag är en del av – att också denna del av verkligheten är god, är nödvändig och välsignelserik – så skulle jag nog inte kunna uppleva frid och harmoni också i det grå – men det gör jag – åtminstone rätt ofta.
Det gråa och svåra finns ju inte med som övningsmaterial i den värld som jag nu ser fram mot. Där får jag semester från det tungsinne som varit en del av gråheten. Det som eventuellt finns kvar får jag ta itu med nästa gång. Nu kan säkert alla mina vänner glädja sig med mig åt den frihet jag har framför mig!
Den vissheten om kommande frihet och ljus och glädje ger mig nu en stor tacksamhet för allt vad det här livet gett mig.
Tack…
För alla vänliga ögonkontakter
För alla vänliga ömhetsbetygelser
För alla vänliga telefonsamtal
För allt gott samarbete här i Varnhem och det gäller många, många människor
Och för allt det svåra som en klen kropp gav mig. För det jag lärde trots all otålighet. Jag får ju lära mer så småningom.
TACK FÖR ALLT!
Skrivet av Sigbritt Therner i juli 2003 (avskrift och viss redigering gjord av Pia Hellertz i oktober 2009)
No comment yet, add your voice below!