Lycka och lidande: två ord, två upplevelseformer som våra liv kretsar omkring. När det ena dominerar tycks det andra vara tillbakahållet – lyckan uppstår ibland i det ögonblick som lidandet upphör; ja, det kanske rentav är första gången som en människa kan känna uppriktig glädje över livet, som om det har återvänt efter en längre tids sorg och smärta.
Båda fenomenen är subjektiva. Det som är lycka för mig kan vara lidande för dig. Du känner dig ensam, jag känner mig fri och obunden; du älskar att arbeta, jag tyngs av alla krav; du känner att du lever när du får resa och möta nya människor, jag känner frid när jag får vandra ensam i naturen. Det som ger inspiration och livsenergi för en människa kan skapa olust och sorg för en annan. Inte konstigt att det är så svårt för oss människor att leva samman, när vi har så olika behov och förväntningar på livet. Ändå behöver vi varandra för att bli riktigt lyckliga.
Lycka och lidande engagerar både lekmän och forskare, ung som gammal, man eller kvinna. I dagens söndagsbilaga av DN nämns att det som gör oss lyckliga är nära vänner, kärleksrelationer, arbete, socialt och fysiskt aktiv fritid, strävan efter meningsfulla mål, ideellt arbete och att göra goda gärningar. Vi blir inte lyckliga av framgång, skönhet, passiva semestrar, mera pengar eller av att shoppa.
Docenten Bengt Brulde forskar om lycka, men hade egentligen lidandet som huvudintresse när han skulle ta itu med sin avhandling i praktisk filosofi. Han menar att lycka hänger samman med att vi finner en mening i tillvaron, och det kan vi göra utan att behöva någon gud. Men att själv må bra är inte tillräckligt för att livet ska vara meningsfullt. Detta uppnås genom att hjälpa andra, genom att leva på ett moraliskt sätt. Lycka och mening skapas då vi arbetar för att gynna en större helhet. Han går så långt som att säga att den som inte arbetar för en bättre värld kan anses vara utestängd från det fullt meningsfulla livet.
Jag brukar halvt skämtsamt, halvt på allvar säga att ”vi är inte här för att vara lyckliga, vi är här för att lära oss”. Och lärande sker genom motstånd, alltså kan vi räkna med en hel del lidande i en eller annan form. Ibland kan de yttre betingelserna vara förhållandevis behagliga. Vi har en fast bostad, vi har vänner, vi har ett arbete som vi kan försörja oss på, vi har lediga dagar då vi är fria att göra vad vi vill. Och likväl; ibland kommer en oro över oss, en olust, ett inre obehag som vi inte kan befria oss ifrån. En känsla av att vi tvivlar på meningen med vardagens alla måsten, en känsla som sätter sig i kroppen, som förgrenar sig och hotar att ta över livsinspirationen. Kanske övergår obehagskänslorna till ett smärttillstånd som legitimerar de tunga känslorna och förstärker dem.
Har lidandet mening?
För några år sedan utkom en bok på förlaget Natur och Kultur med den förhoppningsfulla titeln ”Lidandets mening”. Där frågar sig redaktören Kjell Kallenberg om lidandet kan tas bort, om det är önskvärt att så sker. Kan sorgen vara det pris vi får betala för kärlek? Vill vi avstå från kärlek för att inte senare behöva drabbas av sorg? Och hur är det med konsten: är det inte så att stor konst har utvecklats genom lidande? Hur som helst så är lidandet verklighet och författaren spekulerar kring behovet att acceptera och förstå lidandet som fenomen och att livet kanske skulle vara fattigare utan detta.
Peter Nilson filosoferar i samma bok om lidandets gåtfullhet. Det är en utmaning mot allt förnuft samtidigt som insikten om dess villkor kanske skulle ge människan en frihet som annars är oåtkomlig för henne. Att undvika lidande är den starkaste drivkraften; bakom varje social utopi eller politiskt program finns en vision av ett samhälle där lidandet har minskats.
Men ser man till naturen tycks hela skapelseprocessen vara ett resultat av en lång rad katastrofer, menar författaren. Vår existens är möjlig genom flera domedagar som drabbat solsystemet, mycket har utplånats i universum för att något annat skulle kunna skapas. Under kritaperioden utrotades de stora reptilerna och banade väg för en annan värld med livsrum för nya varelser. Även inom fysiken finns det tecken på att nedbrytning, sönderfall, förintelse är en del av tingens ordning. ”Liv, skapande och insikt har köpts till ett ohyggligt pris av kaos och död” skriver Peter Nilson ödesmättat.
Men är således lidandet ett resultat av de villkor som präglar en slumpmässig skapelseprocess? Frågan om mening infinner sig obönhörligen. Peter Nilson noterar att förnimmelsen av meningsfullhet är lika grundläggande eller alldaglig som upplevelsen av det absurda och det meningslösa. Kanske är dagens människa mera fångad av känslan av meningslöshet och tomhet, men människan är samtidigt en meningsskapande varelse. Det till synes meningslösa kan tillskrivas en mening. Vetenskap och konst skulle inte kunna existera utan någon slags mening och vi anar, menar Peter Nilson, att tillvaron präglas av att ordning kan uppstå ur kaos och att skapelse pågår.
Kan mening upplevas mitt i ett omåttligt lidande? Psykologen Viktor Frankl har skrivit om sina upplevelser i ett koncentrationsläger under andra världskriget. Han iakttog att människor även i yttersta nöd kan bibehålla sin inre frihet och värdighet in i det sista: yttervärldens tvång kan omvandlas till något meningsfullt i den lidandes inre. Samtidigt är det kanske endast ett resultat av människans anpassningsförmåga, hennes drift att göra livet meningsfullt, trots dess absurditet.
Peter Nilson frågar sig om det är nog att människan genom lidandet kan vidga sin horisont, att själsstyrkan kan växa, att hon kan utvecklas. Jag tror att frågan endast kan besvaras med ”Ja” om vi inser eller räknar med livets evighet och Gudomens existens. Så länge vi håller oss inom ett materialistiskt ett-livs-perspektiv kommer vi aldrig att bli helt tillfreds med den personliga mening vi kan tillskriva livet. Förr eller senare kommer livet att utmana våra föreställningar.
Enligt Martinus har vi ett långt större ansvar för vårt välbefinnande än vi än så länge kan förstå. Destruktiva tankeklimat: sorger, svårmod, bekymmer åstadkommer en nedbrytningsprocess som undergräver vår hälsa. Paradoxalt nog är det både nödvändigt och ”farligt” att lida. Nödvändigt eftersom vi inte skulle kunna väckas ur vår kosmiska slummer och nå insikter om oss själva, livet evighet och Guds existens; farligt därför att martyrskap, bitterhet, svårmod, depression skapar en underminering av livsmodet, gör oss sjuka. Vi måste lära oss att förhålla oss till lidande och smärta på ett sätt som får själsstyrkan att växa. Om vi inser dess nödvändighet och djupare mission kan vi också släppa taget om oss själva och överlåta oss i Guds händer, utveckla vår tillit till att allt är precis som det måste vara. Ingen och inget i vår omgivning har skuld i att vårt öde gestaltar sig just så som det gör; inte obehagliga medmänniskor, inte myndigheter, inte slumpartade kaotiska naturprocesser, inte mörka krafter. Bara vi själva är den djupaste orsaken till vårt öde, och Gudomen vägleder oss fram till ljuset på allra bästa sätt. Så enkelt, men så svårt att förstå mitt i livets upplevelse.
”Till den, som i sitt eget livs djupaste smärta förmår att ge avkall på sin egen vilja till fördel för Guds vilja, kommer det alltid att sändas en ängel i den mörkaste stund.” Martinus, s 64 i boken ”Ut ur mörkret”.
5 Comments
Tack för dina tankar kring detta eviga problem, lycka och lidande, och därmed meningsfullhet och meningslöshet, ty en vanlig jordmänsklig fråga är hur vi skall kunna se mening i det i förstone meningslösa, vilket är de flestas primära, spontana intryck av lidandet, om vi inte vill avfärda det som något meningslöst vi borde slippa. Något som är vanligt idag. Människan är det meningsskapande och meningssökande djuret enligt Peter Gärdenfors.
Det är det evinnerliga teodicéproblemet som spökar som vanligt. Spinoza hade en liknande lösning som Martinus, när han ungefär menade att ljus (lycka) och mörker (lidande) båda behövs, ja, utan mörker inget ljus. Spinoza menar också att verkligheten är en enhet, som vi kan betrakta ur en materiellt-energetisk eller immateriellt-upplevelsemässig aspekt (tanken hos Spinoza här klädd i mina verbala yttre termer).
Angående att ge avkall på vad man själv vill till förmån för Guds vilja är det inte alltid så lätt att veta vad Guds vilja är i det enskilda fallet om man inte har intuition nog att varsebli det direkt. Många menar att de vet vilken denna vilja är och vill man skall böja sig efter deras vilja somde klalar ”Guds”.
Man kan också fråga sig om inte alltid ett allsmäktigt väsens vilja förverkligas. Hur kan det öht finnas plats för någon annans vilja om det högsta vsäendet har all makt? Det är väl bara illusoriskt i så fall.
För mig handlar det dock om något mer vardagligt, att sträcka ut en hjälpande hand och bistå min nästa, när hon behöver hjälp och support, då ju nästan gestaltar Gud för en, alldeles oavsett hur mycket den enskilde nästan förmår vidarebefordra och själv leva efter den högstes vilja. Att ge avkall på min andliga och fysiska bekvämlighet, snarare än min vilja, som väl alltid är en delvilja till Guds all-vilja hur jag än vrider och vänder mig.
/Göran
Tack själv Göran för dina funderingar!
Sena kommentarer:
Jag håller med dig om att det kanske inte är så lätt att förstå Guds vilja. Oftast gör vi väl inte det. Men jag föreställer mig att Martinus främst talar om ett förhållningssätt till allt vi möter, alltså hur vi väljer att reagera på exempelvis svårigheter och lidande. Jag tror det ligger en stor frihetspotential i att omfamna livet som det är, oavsett hur det gestaltar sig. De brukar jag normalt ha svårt att göra, men när jag ibland lyckas är det också lättare att finna någon slags inre harmoni.
Extra svårt blir det kanske när vi ska agera, ta initiativ eller fatta avgörande beslut. Hur förstår vi Guds vilja då? Ja, återigen tror jag att vi måste ställa in oss på att ta emot de konsekvenser som blir resultatet av vårt agerande. Men självklart också be om hjälp att göra det rätta. Ibland är kanske meningen att ge avkall på vår egen bekvämlighet, ibland kanske att välja det som ger oss själva livsenergi.
Det finns ju, som du säger, en risk att somliga menar sig förespråka Guds vilja och därmed gör anspråk på att kunna bestämma hur andras viljor eller agerande ska gestalta sig. Desto viktigare då att vi lär oss att bli självständigt tänkande väsen. Gardells syn på Gud och Jesus har uppenbarligen retat upp en del pastorer i Vetlanda. De senare tror sig förmodligen vara mera rättrogna och därmed uttolkare av Guds vilja.
Är det alltid Guds vilja som förverkligas? Ja, så är det väl. Men guden och gudasonen är väl egentligen inte åtskilda utan förutsätter varandra om någon livsupplevelse ska kunna vara möjlig. Sen finns ju aspekten med kärlekens grundton och uppfyllandet av livslagarna. Vi befinner oss i en skiljeepok där vi slits mellan invanda egoistiska tendenser och trevande försök att leva upp till kärlekslagen. Ur detta perspektiv kan man kanske se Guds vilja som det som är i harmoni med nämnda lag.
Micael
Kanske kan man se viljespelet i livsupplevelsen på följande sätt. Förutsättningen är att vi ser livsupplevelsen som skådeplatsen och mötet för jagets två roller, Gudomens (= den totala omgivningens oändliga antal levande väsen) och gudabarnets resp. roll. Därmed är det via dessa två roller all skapelse och upplevelse sker (på varje enskilt gudabarns livsscen), och det är via dessa två roller som jagets vilja distribueras och förverkligas på livsscenen. Det innebär att jagets vilja förverkligas i viljeföringssamspelet/dialektiken mellan rollerna, inte enbart via Gudakanalen/omvärlden, inte enbart via gudabarnskanalen (reklamfri!), utan via samspelet jagrollerna emellan.
I analogi därmed är också karmasådd och karmaskörd ett resultat av detta sampel, varför vi måste säga att det är jaget som via de tvårollerna har ansvaret för vad som sker på livsscenen och därmed för vad gudabarnsrollen får skörda. Den som då bara är medveten i gudabarnsrollen kan därför inte alltid kan peka ut sådden som ett slags linjär ödeslogisk förutsättning för skörden. Utan sådd och skörd sker i samverkan mellan rollerna, varvid gudarollen i princip i den fysiska världen är läraren på alla plan (som totalitet betraktad) och gudabarnet eleven.
Karmans syfte blir då främst att eleven skall lära sig det hon behöver för att nå nästa steg i utvecklingen, och inte till för att man till punkt och pricka skall komma fram till något slags ödeslogisk, kausal receptsamling, med exakta anvisningar angående ”att om jag sår A får jag alltid skörda B”.
Det är därför i linje med ovanstpende synsätt att tacksamt ta emot all karmaskörd som organiska och meningsfulla delar av Försynens undervisning och inte tänka så mycket på vad som är ens ansvar och skuld i det hela. Gud har huvudansvar för att vi utvecklas och det är vårt ansvar att på bästa sätt ta till oss ödesundervisningen. Och då hellre blicka framåt mot målet med denna undervisning, i stället för att försöka reda ut vem som har sått vad och vem som har ansvar för vad eller om det är rätt att jag får uppleva dessa hårda ord och handlingar från andra jag eftersom alltid är så vänlig och inte kan tänka mig att säga något elakt till andra etc. etc.
Med tanke på Guds huvudansvar för vår utveckling behöver vi inte fundera över sådana krystade idéer som gräskarma för att förklara varför skenbart fredlioga gräsätare måste dödas och bli mat för rovdjur om det gått från växt till fredligt djur och aldrig sått mördarkarma. Då ser Gud till att de ändå för sådana mörka erfarenheter som stimulans som krävs för att utvecklar dem. Inte heller behöver vi fråga hur Jesus kunde ”skörda” korsfästelse. Det ingick i hans överenskommelse med Gud att så skulle ske, och det var ett led i Guds undervisning av mänskligheten. Vi behöver inte laborera med tankar om överbliven karmaskörd från föregående spiral för Jesu del för att förklara varför han korsfästes. Karmalagen är ett pedagogiskt andligt-moraliskt verktyg för Försynen/ Gudomen att utvecklas oss, men det är inte en medvetslös automatik. Dess hårfinhet kan vi inte peka ut enbart genom att se till Gudabarnets sådd och skörd, utan detta kan endast ske genom att ta hänsyn till jagets helhetsvilja, vilken alltså distribueras och förverkligas via två kanaler, ej enbart en.
Viljeföringssamspelet mellan Gud och gudabarn är en absolut nödvändig faktor att ta hänsyn till om vi vill fröstå det enskidla gudabarnets ödesväg.
Alltså, vi bör acceptera ödets undervisning och reflektera över vart denna pekar, och då fråga oss vilket framtida andligt-moraliskt tillstånd Gud vill vi skall uppnå med hjälp av denna undervisningen, och lämna frågan därhän vad vi sått för slags karma i det förflutna för att skörda just detta.
I stället för frågorna: ”Varför måste just jag drabbas av detta? Vad har jag gjort för fel?” bör vi ställa dessa: ”Vart vill du leda mig, fader? Vad vill du lära mig?”
/Göran
Jag håller med!
Alltid intressant att läsa om detta ämne som ju är livets största utmaning. Tack!