Längtan efter ljuset

Hur skulle våra liv gestalta sig om vi inte hyste någon längtan efter nya upplevelser, nya människor och nya tillvaroformer? Det finns alltid någonting som vi skulle vilja förbättra eller förändra i det liv som vi lever. Kanske söker vi efter kärlek och vänskap, visdom och kunskap eller bara efter lugn och ro, frid och frihet. Det vore otänkbart att inte ha någon strävan efter förändring, även i de fall då vi är förhållandevis nöjda med tillvaron. Att längta till något innebär samtidigt en strävan bort från något annat som vi försöker undkomma: ensamhet, sorgsenhet, stress, oro, sjukdom eller helt enkelt bara något vi är mätta på.

Vår längtan kan ibland vara motstridig: vi önskar förändring, men är inte beredda att betala priset för den. Längtan efter rörelse och förändring ställs mot behovet av balans och harmoni. Att en ny människa gör entré i ens liv kan exempelvis vara både omvälvande och livsbejakande men samtidigt också innebära ett hot mot invanda livsmönster och rutiner. Och ibland sker förändringar utan att vi kan påverka dem; vi skils från vänner och livskamrater, ibland genom dödens inträdande, ibland för att våra respektive öden inte är förenliga längre.

Vad döljer sig bakom en längtan efter kontakt? Vad driver människor att offra all sin tid och kraft för att uppnå ett speciellt mål i livet? Och vad blir resultatet när vi ser våra drömmar förvandlas till luftslott eller när ensamheten ersätter samvaron med en älskad partner?

Somliga drivkrafter i vardagen är förhållandevis oproblematiska: vi behöver mat och dryck för att tillgodose kroppens behov av energi. Om vi inte äter eller dricker blir vi trötta och hamnar ur balans både fysiskt och psykiskt. Det gäller att inta rätt sorts näring för att kroppen ska fungera optimalt. Här har vi människor genom kulturella levnadsmönster till viss del spårat ur från den naturliga vägen. Vi tycks ha vant oss vid substanser och ämnen som ibland har en nedbrytande effekt på organismen eller inverkar negativt på vårt psykiska välbefinnande. Dessutom sköter vi inte alltid kroppen på rätt sätt när det gäller motion och rörelse. Kanske drabbas vi också av sömnsvårigheter till följd av livets olika utmaningar. Samhället vimlar av människor med missbruksproblem, psykisk obalans och depression eller kraftig övervikt. På något sätt tycks människor försöka råda bot på i grunden själsliga problem genom att inta materiella substanser som mat, dryck och medicin.

Även om kroppen behöver sitt för att vi ska fungera kanske det trots allt är de mera sociala, psykiska och existentiella behoven som kräver tillfredsställelse för att livet ska kännas meningsfullt att leva. Vi behöver en anledning att leva liksom någonting eller någon som kan uppfylla den inre tomheten eller känslan av inte vara hel. Traditionellt sett har religionen förmodligen förmått dämpa den existentiella otryggheten och äktenskapet har bidragit till känslan av delaktighet och samhörighet. Numera är det inte alls självklart att vi gifter oss, men är det ändå inte så att de flesta av oss söker en livspartner, någon att dela vardagen glädjeämnen och svårigheter med?

I en existentiellt otrygg värld där gamla berättelser och visdomsord inte längre förmår ge svar på de eviga frågorna är vi mer utsatta än någonsin för inre och yttre stress. Den yttre stressen handlar oftast om att vi försöker leva upp till de kulturellt värderade målen och normerna om att bilda familj, skapa ett tryggt hem och ordna en säker inkomstkälla i konkurrens med andra människor. Ofta innebär detta att vi till synes får sätta våra egentliga behov eller önskningar åt sidan för en tid. Vem har inte talat med en vän som med glödande intensitet berättat om vad han eller hon egentligen skulle vilja ägna sig åt om livet bara ville gå den väg man själv önskar? Vem har inte själv känt sig trängd av betvingande ”måsten” vare sig det gäller arbetsliv eller familjeliv? Kanske känner vi oss för en tid hela och uppfyllda av livet när vi har bundit oss i äktenskapet och fått det där arbetet som vi så länge har strävat efter. Men för många har det blivit uppenbart att tomheten därmed inte har gett vika för alltid. Den hotar ständigt att komma tillbaka när man minst anar det.

Vår dubbla natur

Martinus beskriver att vi dels drivs av djuriska egenskaper och begär, dels av humana talanger och behov. Den djuriska delen hör samman med strävan efter äktenskap och familjebildning, men också med begär efter makt och förmåga att lyckas i kampen för tillvaron. Den mänskliga sidan av oss längtar efter skapande i olika former och kärlek utan underförstådda krav om livslångt samliv med en speciell partner. Så länge vi hyser dessa motstridiga tendenser inom oss så kommer vi också att känna oss otillfredsställda i olika grad med hänsyn till att det finns en obalans mellan vad vi vill och vad vi gör eller förmår. Omedvetna motiv och behov styr oss samtidigt som vi kanske medvetet har en annan strävan som går i motsatt riktning. Vi är ännu så länge ofärdiga varelser som hyser en längtan efter ljuset eftersom vi har blivit till övermått mätta av mörkret. Men vi vet ännu inte hur vi ska åstadkomma ett ljust öde eller vad ljuset ytterst innebär. I vår okunnighet försöker vi bekämpa det mörka med medel som är oförenliga med kärlek. Kampen försiggår på alla plan: mellan enskilda människor, mellan grupper i samhället och mellan stater. Martinus talar om ett ”allas krig mot alla”. Det mörka kan ta sig alla möjliga uttryck: en trakasserande chef, en grälsjuk partner, en bristfällig ekonomi eller rentav sjukdom och lidande. På ett globalt plan handlar det om krig och förödelse. Svårigheten att urskilja ljuset som det verkligen är hänger samman med vår oförmåga att förstå vad som leder till mörker och på vilket sätt detta mörker är ett ofrånkomligt led i vår utvecklingsprocess.

Ljuset i horisonten

Vår uppfattning om ”ljuset” och därmed kärleken är färgad av en nostalgisk längtan efter någonting som håller på att gå förlorat och konturerna av något som vi ännu inte kan urskilja i detalj. Vad är egentligen kärlek? Vad är den djupaste innebörden av längtan efter gemenskap och samhörighet? För den moderna människan är det ett mysterium att kärleken tycks vara så undflyende och svårfångad. Vi söker efter den i kontaktforum på nätet, i nattlivets dunkla sken eller på någon studiecirkel i oljemålning. Somliga har gett upp och inrättat sitt liv efter betingelser som de inte tycks kunna påverka. Andra håller förtvivlat fast vid en livspartner, trots att den ömsesidiga attraktionen för länge sedan har ebbat ut och samlivet mera har tagit formen av ett kamratäktenskap. Man får ta det man får. Man vet vad man har men inte vad som väntar bakom hörnet. Men det finns naturligtvis också de som i mer eller mindre gott samförstånd går skilda vägar för att utforska kärlekens möjligheter på annat håll. Inte sällan har initiativet till förändringen drivits fram av en uppblossande förälskelse i en annan partner. Förälskelsen får oss att känna oss hela och mindre ensamma; den är en slags konstgjord andning i ett existentiellt vakuum där frånvaron av Gud är påtaglig. Den utgör den sista räddningen i en tid där vår förmåga att tro på en högre makt har reducerats till plikttrogna besök i kyrkan när någon uråldrig ritual ska försöka förmå två älskande par att hålla fast vid varandra livet ut eller när barnen ska upptas i en gudomlig gemenskap som föräldrarna mest ser som en vacker fantasi. Den moderna människan är övertygad om själens obotliga ensamhet men vägrar acceptera sitt öde utan motstånd.

Detta motstånd behöver inte enbart bestå i det ibland kvalfyllda sökandet efter en kärlekspartner utan också i försök att gestalta såväl inre oro och ensamhet som kärlek, åtrå, och förälskelse i ord, musik eller konst. Läs vilken roman som helst eller lyssna på texten till några aktuella sånger och ni förstår direkt vad som fångar människors tankar och känslor.

Enligt Martinus kan vi förstå längtan efter kärlek som ett uttryck för vår önskan att bli ett med gudomen. Vårt inre jag är en stråle av Guds allomfattande jag och vårt medvetande är oupplösligt sammanflätat med samma guds medvetande. När vi är på våglängd med och känner kärlek till en annan varelse hyser vi en oemotståndlig längtan efter att bli ett med denna varelse och på ett omedvetet plan är detta ett igenkännande av vårt jags identitet med den andra varelsens jag. Kärleken skapar ett begär efter att glädja och smeka andra varelser. Och om inte den fysiska materien stod i vägen skulle vi enligt Martinus bokstavligen ”gå in i varandra” och bli ett med varandra:

Om parternas fysiska kroppar kunde gå in i varandra och inte vore förhindrade därtill av den fasta fysiska materia de består av, skulle de helt smälta samman och till det yttre te sig som en kropp, även om de mentalt sett alltjämt skulle vara två individualiteter. Kärleken förenar således väsendena mentalt sett.” (Livets Bog, St 2477)

Förälskelsen är en dunkel återspegling av den äkta kärleken som aldrig kan resultera i olycka eller svartsjuka. Ren kärlek är baserad på givandets princip medan förälskelse kan ge upphov till smärtfyllda kval när föremålet för förälskelsen vänder en ryggen och den första uppblossande passionen har gett vika. Först då ser man den sanna verkligheten bakom passionen och kanske finns det få beröringspunkter kvar som kan hålla liv i en intimare relation. Det kan vara en lång och segdragen process att se sanningen och förstå att samlivet och den gemensamma tillvaron inte kan skapa den mening eller känsla av helhet som man söker efter. Men dessa erfarenheter är nödvändiga för att vi ska börja förstå den rena kärlekens natur. Förälskelsens (eller äktenskapskärlekens) mission är enligt Martinus ”att göra de två parningsväsendena eller äktenskapsparterna till livsstimulerande, lysande och värmande ljuspunkter för varandra i en värld av livets kulminerande mörker; i en värld utan Gud och allkärlek.” (Två slags kärlek, s 76)

Den rena kärleken – allkärleken

Kärleksförmågan växer allteftersom vi förmår agera osjälviskt och hellre lider själva än låter någon annan lida. Kärleken främjar ödmjukhet och frihet från äregirighet. Den riktar sig inte till en speciell partner av motsatt kön. Tvärtom medför den framväxande kärleksförmågan en ovilja mot att binda sig i äktenskap och den traditionella ”parningsakten”. Martinus beskriver hur ”den högsta elden”, alltså ”Guds andes närvaro i parningsakten”, det eviga ljuset eller själva urkraften bakom all skapelse, under degenerationen av parningskärleken börjar framkalla ett begär hos varje individ eller varelse att uppleva en kulminationsupplevelse tillsammans med en individ av samma kön som en själv. När mannens och kvinnans sexuella lust inte längre riktar sig mot en individ av motsatt kön blir det enligt Martinus naturligt att de dras till individer av sitt eget kön. Hur kan detta vara möjligt?

Martinus förklarar att varje man och varje kvinna har två sexuella poler i sin andliga struktur som formar medvetandet, önskningar, behov och vad vi över huvud taget tänker och känner. Kvinnans feminina pol och mannens maskulina pol är drivkrafter genom hela djurepoken, medan vår framväxande humana sida bärs upp av vår motsatta pol, det vill säga den maskulina polen för kvinnan och den feminina polen för mannen. Den genuina kärleken, allkärleken, är baserad på en psykisk struktur som inte kan resultera i sexuell attraktion mellan två individer av motsatt kön. Människan har här blivit dubbelpolig; den maskulina och feminina polen har fått lika stor bärkraft i individens psyke. I framtiden kommer det således inte att existera män eller kvinnor utan enbart människor som alla är dubbelpoliga. Det är en lång process som Martinus har utvecklat närmare i del fem av sitt huvudverk Livets Bog.

Men redan i dagens samhälle, hos varje enskild individ, har en inre förvandlingsprocess från enpolighet till dubbelpolighet fått framträdande effekter. Det är enligt Martinus helt naturligt att människor omkring oss får svårigheter att leva samman i äktenskapet under ett helt liv. Det är naturligt att människor med begär efter att älska och smeka individer av samma kön blir allt mera synliga i samhället. Denna passage medför en stor omvälvning på kärlekens område och innebär inte bara svårigheter i relationer utan också inre existentiella spänningar och utmaningar.  Den dubbelpoliga kärleken ”kanske inte verkar så vacker och fullkomlig i sin späda början” skriver Martinus. Men detta är helt naturligt och ”detta hindrar inte att det är denna gryende allkärlek som skall rädda mänskligheten ut ur krigens och dödens mörka helvete och ragnarök.” (Två slags kärlek, s. 111).

Födslovåndor

Det som har varit djupt rotat i vår kulturella och moraliska föreställningsvärld kommer alltså att i grunden förändras! Förändring sker inte på ett ögonblick och varje människa har sin egen väg att vandra. Innan vi når fram till att bli färdiga människor till Guds avbild har vi en mycket tung väg att gå enligt Martinus. De som har lämnat det enpoliga stadiet och inte längre kan dölja sin dubbelpoliga natur möts av en oförstående allmänhet som inte kan ta till sig att två personer av samma kön kan ha en djup sympatikänsla för varandra. Hos den ännu enpoligt dominerade människan väcker detta djuriska känslor av antipati och ibland kan förföljelsen av dessa dubbelpoliga personer vara sanktionerade av samhällets lagar. I våra nordiska länder har det naturligtvis skett stora förändringar under de senare decennierna och öppenheten liksom toleransen har blivit allt större. Men ännu råder dödsstraff för den dubbelpoliga kärlekskontakten mellan två personer av samma kön i några delar av världen.

Heterosexualiteten är fortfarande dominerande i vårt samhälle och kommer så att förbli under en överskådlig framtid. Hur skulle annars inkarnationsmöjligheter erbjudas? Det ”naturliga” är att behålla en heterosexuell inställning så långt möjligt genom den sexuella förvandlingens område. Människor utvecklas parallellt på många olika plan och så länge det finns en uppenbar längtan till intim samvaro med en person av motsatt kön så är det också den väg som leder mot ljuset. Martinus vill endast göra oss uppmärksamma på att den äktenskapliga kärleken är på utdöende och kommer att ersättas av någonting annat. I vad han benämner som ”de olyckliga äktenskapens zon” befinner sig många av dagens människor och i denna zon finner vi också de allra högst utvecklade och humana heterosexuella människorna på vårt klot, de s.k ”H-människorna” i Martinus begreppsvärld. I de fall där människan inte har varit involverad i någon forcerad utveckling på sexualitetens område får den motsatta polen långsamt allt större utrymme i individens medvetande och påverkar vad han eller hon ytterst vill ägna sitt liv och sin vardag åt. Den högt utvecklade heterosexuellt inriktade mannen eller kvinnan har en starkt framträdande skaparförmåga och är enligt Martinus ofta engagerade i humana projekt som kommer mänskligheten tillgodo. De är inte särskilt äktenskapligt orienterade och därför ser man enligt Martinus inte så ofta äktenskap mellan två mycket högt utvecklade heterosexuella personer. Båda har helt enkelt en längtan efter upplevelser som går i en annan riktning: kultur, andlighet, vetenskap och allmänmänsklig aktivitet.

När livet hamnar på avvägar

Polförvandlingsprocessen är nödvändig och ofrånkomlig. Den omskapar medvetandet vare sig vi vill det eller inte. Men människan har en fri vilja och reagerar på sitt öde utifrån sin begränsade förståelse av livet och verkligheten. Vi kan välja att inta substanser som är skadliga för kropp och själ; vi kan hänge oss åt behov och begär som leder oss allt längre in i en mörk spiral av lidande och självförakt; vi kan gå emot vår innersta natur och inveckla oss i relationer som skapar utanförskap och utsatthet. Människor experimenterar med sin sexualitet eller gör den till en handelsvara. Där moralen inte är tillräckligt balanserad gentemot den sexuella driften kan människan hamna i ett tillstånd där man utsätter sig själv och andra för stor fara. Martinus beskriver att det är mycket allvarligt att utsätta den sexuellt omogna individen för övergrepp som skapar en lång kedja av lidande.

De människor som följer en annan väg än den ”naturliga” kommer naturligtvis också att nå fram till ett gudomligt medvetande och en dubbelpolig natur som gör det möjligt att praktisera kärlek gentemot allt levande. Men somliga kommer att få sin ”födelseport” öppnad på onaturlig väg, det vill säga, de kommer att börja uppleva, tänka och agera under påverkan av den motsatta polen i ett skede av utvecklingen där det fortfarande är sunt och funktionellt att i första hand ledas av den primära polen som är den maskulina för mannen och den feminina för kvinnan. Att ha en sexuell inriktning mot personer av det egna könet i ett alltför tidigt skede av utvecklingen skapar mycket obehag och lidande av många olika skäl, inte minst beroende på det omgivande samhällets oförstånd, men också för att det enligt Martinus undanröjer möjligheten till ett liv i harmoni och gemenskap som den äktenskapliga kärleken kan åstadkomma under en viss epok av utvecklingsprocessen. Normalt ska ”födelseporten” öppnas permanent först vid det stadium som följer efter ”H-stadiet”, det s.k ”I-stadiet” där människan endast har några få inkarnationer kvar till den kosmiska födelsen.

Kunskap om vägen mot ljuset

Utan att människan får kunskap om och förståelse för den förvandlingsprocess som pågår är det svårt att riktigt förklara varför människor ibland inte kan identifiera sig med sitt kroppsliga kön, varför somliga män blir överdrivet feminina och kvinnor maskulina, varför sexualiteten tar sig märkliga och ibland destruktiva uttryck eller helt enkelt varför det är så svårt för människor att leva tillsammans i en traditionell partnerrelation någon längre tid. Polförvandlingsprocessen gör oss sårbara, kanske för en tid ensamma och existentiellt otrygga. Det är naturligt att vi söker bot på själens ensamhet så gott vi kan med de medel som står till buds.

I längden är det omöjligt för oss att blunda för de existentiella frågorna om Guds existens, kärlekens möjligheter och meningen med lidandet. Och förr eller senare måste vi börja tillägna oss en förståelse för de kosmiska analyserna om den eviga sanningen.

Sex, tabun och mänskliga relationer

– Queer som Claus

Av Claus Möller

När ämnet för en text avhandlar vår mänskliga sexualitet är det lätt att väcka fördomar, intolerans och ibland till och med hat. Det samma gäller ämnet religion. Att då skriva om hur ens eget religiösa liv går hand i hand med ens sexliv är provocerande. För vad folk inte förstår – tycker de inte om! Trots detta väljer jag att vara öppen och delvis blotta mig själv, för att med detta berätta lite av min historia, mina erfarenheter, mitt sätt att tänka och förhoppningsvis bidra till nya perspektiv på ett kärt gammalt ämne: sex.

Jag ser på mina sexuella relationer på samma sätt som jag ser på Gud. Lika öppen, naken och innerlig som jag är mot Gud, ”min närmaste relation”, önskar jag vara mot mina medmänniskor. Av många skäl så vet jag att detta inte är möjligt. De flesta har inte ett inre ”brinnande” gudsförhållande. Det väcker dessutom folks djupaste inre rädsla och ångest att leva så ”naket”. Att lyckas med detta konststycke kräver därför stor människokännedom och att lära sig att se – vem jag kan öppna mig inför. Vem som tål det. Därför är mitt relationskoncept inte lätt, då det jag söker är min like, en själsfrände i ordets djupaster innebörd.

Är Claus då heterosexuell, bisexuell eller homosexuell? Etikettfrågor jag brottats mycket med. För vad och vem är jag? Jag har ett yttre som är maskulint. Ser jag mig i spegeln tvekar jag inte om vilket kön jag tillhör, men mitt inre är mjukt, vill väl och är av feminin natur som jag upplever det. Jag har upplevt två spontana kundaliniresningar, där en energi gick upp genom ryggraden och upp i huvudet. Jag har vaknat många mornar efter detta och känt mig som en kvinna inombords. Men också insett farorna på min väg, insett min oförmåga och olämplighet för traditionella förhållande. Insett att jag med ”fel” partner lätt skulle kunna bli en ”toffel” och förstår inom mig mycket väl den undfallenhet som skulle kunna leda en mot ett sadomasochistiskt förhållande – men stoppar mig själv, då ett sådant förhållande skulle vara att gå emot det jag inom mig förnimmer som sant och dessutom innebära att jag skadade mig själv. Vad är då Claus? Är han man eller kvinna?

En sak är säkert, han är en människa som brottas med samhällets och allmänhetens normer och som inte hade klarat sig utan Martinus hjälp. Frågorna har följt mig hela mitt vuxna liv och redan i tjugoårsåldern upplevde jag att Martinus erbjöd mig en tredje väg. En ny könstillhörighet som baseras på ett inre erkännande av såväl de maskulina som feminina principer jag fann i mitt psyke. Jag ville och kunde inte vara man, jag är inte kvinna, men jag känner mig som en människa. Ett nytt kön hade uppstått inom Claus. Med detta som grund kunde jag få den rest av manlighet jag hade kvar att fungera i mötet med kvinnor som jag uppskattar, men av helt ”fel” orsaker, i det att jag känner mig lika dem. Jag kunde också inom mig själv, i min fantasi älska med de män jag möte, där jag föreställde mig själv som den kvinnligt mottagande partnern. Med Martinus hjälp så förstår jag i dag lite av den ”själarnas dans” som är förutsättningen för den utvecklade människans sexualitet. Att det maskulina och feminina i mig samverkar, attraherar och samspelar med motsvarande krafter i en partner. Att lära sig denna ”dans” är utmaningen.

Hur hanterar Claus då sina relationer? Min inställning är att jag ställer mig öppen, ber till Gud och låter Gud föra mig framåt. För Gud känner Claus bättre än Claus känner sig själv. Därför så inser jag att bara Gud kan förena mig med rätt partner. Men jag vill att de intima relationer jag har, ska vara en återspegling av min relation till Gud. Och konceptet för en sådan relation är enkel: det som fungerar är av Gud. Verkar det konstigt – det är därför som Claus numera inser att han är queer.

Claus Möller www.nykultur.com

Stjärnstoft

Varifrån kommer all materia som bygger upp vårt universum?
Hur kan våra fysiska kroppar använda denna materia för sin uppbyggnad och vart tar den vägen när jag dör?
Finns det någon mening bakom materiens kretslopp?
Vilken roll spelar tiden och rummet?

Den materialistiska vetenskapens åsikter

För närmare fjorton miljarder år sedan var vårt nuvarande universums samlade energimängd koncentrerad till en enda pytteliten punkt. Denna exploderade (Big bang) och gav upphov till elementarpartiklar av olika slag mellan vilka reaktioner ägde rum. Detta gav upphov till bl.a. protoner (vätekärnor) som vid de extrema förhållanden som rådde kunde fusionera till heliumkärnor. Därigenom hade universums två lättaste grundämnen bildats. Förutsättningen för dessa processer var bl.a. att det redan nu fanns fyra universella krafter: gravitationen eller tyngdkraften, den starka och svaga kärnkraften samt elektromagnetismen.

Under den fortsatta utvecklingen bildades solar och planeter, som slog ihop sig till galaxer och galaxhopar. Aktiviteter inom solarna ledde till uppbyggnad av nya grundämnen. Solarna har en viss livslängd och flertalet slutar sina liv som järnklumpar, vars atomer sprids ut i universum när de sönderfaller. För att grundämnen, mera komplicerade än järn, skall kunna bildas, fordras jättestjärnor, som vid dödsprocesserna möjliggör detta.

Vårt solsystems samlade materia består alltså av grundämnen, bildade vid processer i samband med stjärnors födelse, liv och död – stjärnstoft.

Man måste beundra vetenskapen som genom skarpsinniga hypoteser och alltmer fulländad teknik lyckats göra ovanstående ytterst summariska beskrivning trovärdig. Men ju mer avancerad teknologi vi utvecklar desto fler frågetecken uppkommer.

Antimateria

Alla de materiepartiklar vi upplever har sin motsats i den s.k. antimaterien, som är i stort identisk med materiepartiklarna med undantag för den elektriska laddningen, som har omvänt tecken. Vid Big Bang antas att i stort lika mycket materia som antimateria bildades och all denna materia annihilerade och övergick i ren energi med undantag för ett litet överskott av materia – det som nu är vårt fysiska universum. Vetenskapen kan inte förklara detta överskott av materia i förhållande till antimateria.

Enligt den moderna kvantfältteorin bildas partiklar och antipartiklar ständigt och jämt i det vi kallar vakuum som alltså inte är ett vakuum i detta ords egentliga betydelse. Livslängden på partiklarna är försvinnande kort och enligt gängse teorier måste energi tas från ett ingenting under en kort tidrymd. Men ett ingenting kan inte ha energi.

Mörk materia

Man upptäckte att galaxer roterar snabbare än vad de borde göra. Det måste finnas någon form av materia som inte beter sig som vanlig materia men som måste finnas om gjorda observationer även på andra plan skall kunna förklaras. Man vet inte vad denna mörka materia är och de teorier som framförts visar brister.

Mörk energi

De senaste årens forskningar om universums expansion visar att denna accelererar, tvärtemot vad man tidigare trott. Detta måste bero på någon form av energi, den s.k. mörka energin, vilken inom vissa områden kan påverka den ”vanliga” materien, som inte alls är så dominerande som man trott. Enligt flera beräkningar skulle universums samlade energi bestå av 72% mörk energi, 23% mörk materia och 5% atomer av vanligt slag, inklusive någon procent av neutriner om dessa eventuellt har någon massa.

Elektricitet

Det vi kallar materia kan ha en elektrisk laddning och detta anses vara bakgrunden till alla de fenomen som vi benämner elektricitet. Vad denna egentligen är vet man inte men man talar om olika forskningsområden inom begreppet elektricitet: elektrisk laddning, elektrisk ström, elektromagnetism och elektrisk potential.

Analys av den materialistiska vetenskapens åsikter

Den etablerade vetenskapen har gett oss fantastiska möjligheter och i mångt och mycket underlättat den dagliga tillvaron. Alla fungerande, praktiska tillämpningar av teorier och hypoteser visar väl att dessa är riktiga och att det bara är en tidsfråga innan frågetecknen har rätats ut? En närmare granskning av vår vetenskaps grunder visar emellertid på brister; brister som blir alltmer uppenbara ju mer vetenskapen utvecklas. Jag tänker i fortsättningen påvisa dessa brister och ge alternativ till materialismens förklaringsmodeller.

Enligt dessa är vi uppbyggda av stjärnstoft som bildats i samband med och efter Big Bang. Att detta stjärnstoff kunnat organisera sig i levande väsen med förmåga att kunna iaktta och åtminstone delvis förstå vad det hela egentligen handlar om är helt och hållet evolutionens förtjänst, en evolution som i grunden är helt utan mening och vars orsakslösa orsak är slumpen eller tillfälligheternas spel. Tiden och rummet ”skapades” i samband med Big Bang och vad som dessförinnan eventuellt funnits kan man bara spekulera om även om seriöst menade hypoteser framkastas då och då.

Här måste man fråga sig: hur kan ett ingenting utan tid och rum ge upphov till vårt tids- och rumsbundna någonting? Och hur kan man för att gängse teorier skall kunna gälla ”låna” från detta ingenting och dessutom i de matematiska uträkningarna anta flera oändligheter?

Tolkningar av gjorda observationer har lett till fastställande av vissa naturkonstanter, som anses lika i hela vårt universum. Så menar man t.ex. att den högsta hastighet som finns är ljushastigheten även om detta nyligen ifrågasatts.

Man har även beräknat Plancklängden och Plancktiden, den kortaste sträcka respektive tid som finns. Men vi kan ju tänka oss att dela dessa värden eller höja ljushastigheten! Gör vi det kommer vi utanför de ramar, som den materialistiska vetenskapen sätter för vår tillvaro.

Ett grundläggande postulat inom materialismen är objektivitetspostulatet som utgår från att materien är det primära och att allt annat som tankar, elektricitet etc. är följdverkningar av i grunden rent materiella processer. En närmare analys av materien visar emellertid att den s.k. fysiska materien fysiskt sett är tomrum – den minsta ”partikeln” skulle enligt supersträngsteorin vara vibrerande strängar av energi, energi som man saknar definition på.

Andra postulat, som den kausala determinismen, lokalitetsbegreppet och epifenomenalismen saknar vetenskaplig relevans.

De läror som materialismen stöder sig på kan heller inte anses vetenskapligt verifierade.

Termodynamiken förutsätter att det finns ett slutet rum men var finns detta? Relativitetslärorna står i viss motsättning till kvantmekaniken som i sin tur hittills huvudsakligen anses röra mikrokosmiska fenomen – det innebär att helt olika lagar råder ”i det lilla” jämfört ”med det stora”.

De flesta forskare är väl övertygade om evolutionen, mängden sannolikhetsbevis för denna är tusenfaldiga. När det gäller mekanismerna bakom denna råder det delade meningar – ingen teori kan anses vetenskapligt heltäckande.

När nu så mycket inom den materialistiska vetenskapen är ovetenskapligt, hur kan den då ha lett till att praktiska tillämpningar fungerar? Svaret torde vara att man gjort iakttagelser i vad vi skulle kunna kalla det materialistiska rummet (studier på materiella processer) och dragit konsekvenserna av dessa. Vad man saknar är en helhetssyn där icke-fysiska fenomen kan ge svar på de olösta frågorna.

Tredje testamentets energilära

Tredje testamentets skapare, dansken Martinus, har beskrivit och analyserat bl.a. kraft- och energibegreppet i sitt huvudverk Livets Bog. Hans samlade produktion utgör en andlig vetenskap som visar på en världsbild i vilken den materialistiska vetenskapen utgör en nödvändig del i vår utveckling mot en totalvetenskap, där ”allt är mycket gott”. Jag skall i fortsättningen försöka göra en ytterst koncentrerad sammanfattning av några av Martinus tankar. För att få full förståelse av hans analyser måste jag hänvisa till Martinus egna skrifter. Avsikten med denna artikel är att visa att många av den materialistiska vetenskapens frågetecken kan uträtas med hjälp av den andliga vetenskap som Martinus samlade verk utgör.

Grundläggande begrepp

Upplevelse

För att en upplevelse skall kunna äga rum fordras ”något” som kan upplevas samt ”någon” som upplever detta. Förutsättningen för att något skall kunna uppfattas är att det i sig innehåller kontraster, som kan registreras av någon.

Något, d.v.s. världsalltet, består av energi av olika slag och i olika kombinationer under ständig omvandling. För detta fordras kraft.

Något kan inte komma ur ingenting lika lite som något kan bli till ingenting. Ingenting kan f.ö. inte förekomma i världsalltet annat som en tänkt motsats till någonting. Som nämnts baseras all upplevelse på kontraster mellan olika energikombinationer; ett ingenting kan därför inte skapa förutsättning för upplevelse.

Något har alltid funnits och kommer alltid att finnas, dock under ständig förvandling.

Någon, den upplevande, jaget i ett levande väsen, måste i sig utgöra en kontrast till energi- eller rörelsevärlden. En fast punkt eller total stillhet som kontrasterar till energivärldens rörelser – en rörelse kan inte uppleva en annan rörelse, för upplevelse fordras en mot rörelserna kontrasterande fast punkt, jaget.

Jaget i det levande väsendet är alltså evigt och oföränderligt men tack vare att det till sig knutit en skapar- och upplevelseförmåga kan det manifestera sig i energivärlden i olika skepnader i utvecklingsbanor, reglerade av särskilda kosmiska skapelseprinciper.

Jaget i sig är osinnligt och har definitionen ”något som är”. Martinus analyser visar att detta är det enda reella i tillvaron; allt annat såsom skapar- och upplevelseförmågan och det upplevda utgör en illusionsprincip som garanterar jaget evig livsupplevelse.

All upplevelse är subjektiv och möjliggörs av att energikombinationer, knutna till jaget i form av sinnesorgan etc. reagerar med omvärldsenergierna. Objektiva begrepp skapas när skilda jag på ungefärliga utvecklingsstadier (samma art) kommer överens om att benämna vissa fenomen som objektiva (se tid och rum nedan).

Energi, kraft och materia

Den materialistiska vetenskapens energibegrepp utgörs enligt Martinus av sex grundenergier som samtliga ingår i allt upplevbart samt en ”överordnad” moderenergi med nära anknytning till jaget. Grundenergierna är instinkt-, tyngd- (explosion), känslo- (köld), intelligens-, intuitions- samt minnesenergi, där instinktenergien är lägst vibrerande (genomträngande) och intuitionsenergien har högst frekvens. Under utvecklingens gång kommer jagets förmåga att kunna använda sig av de olika energierna att skifta inom ramen för de kosmiska skapelseprincipernas agerande vilket garanterar en evig in – och utveckling i spiralkretslopp.

All kraftutlösning i tillvaron orsakas av att balansen mellan tyngd- och känsloenergierna förändras, något som alltid beror på jagens agerande, antingen som automatfunktion eller som direkt viljeutlösning. Denna består huvudsakligen av de intellektuella energierna intelligens, intuition och minne som kan påverka de materiebildande tyngd- och känsloenergierna så att kraft utlöses. Varje ämne, fysiskt som psykiskt, innehåller de konträra energierna tyngd och känsla vilket innebär spänning. När balansen rubbas ”frigörs” en del av den utlösta spänningen som kraft. Gravitationen, tyngdkraften (ej tyngdenergi) utlöses som automatfunktion på grund av de intellektuella energiernas agerande med tyngd- känsloenergierna.

All materia, fysisk som psykisk (elektromagnetism i vidsträckt betydelse eller andlig) utgörs av de sex grundenergierna i olika proportioner. Gränsen mellan fysisk och psykisk materia är helt beroende av var i utvecklingen det observerande jaget befinner sig. För oss människor går gränsen vid elementarpartiklarna ”nedåt” och galaxhopar ”uppåt”. För en atomindivid med dagsmedvetande på det fysiska planet upplevs det vi kallar elektricitet som påtagligt fysisk inom vissa frekvensområden medan en universumindivid finner sig omgiven av andra universumindivider. Detta kan tyckas nog så fantastiskt men är funktioner av i första hand perspektivprincipen, en av de kosmiska skapelseprinciperna samt av tidens och rummets relativitet.

Varje upplevande något (jag) som är dagsmedveten på det fysiska planet (utvecklat ”fysiska sinnesorgan”) befinner sig i sitt mellankosmos och har över sig sitt makrokosmos och under sig sitt mikrokosmos. Dessa olika kosmos gränser är alltså inte absoluta utan är helt avhängiga av var i utvecklingen väsendet upplever. Primärt (inom illusionernas ram) är all materia andlig eller elektromagnetisk i vidsträckt bemärkelse. När ett jag vill skapa sig en fysisk kropp utvecklar det i grunden andliga energikombinationer, sinnesorgan, som vid reaktioner med omvärldsenergikombinationerna ger jaget föreställningen om fasta, flytande och gasformiga ”fysiska” ämnen. Analyserar vi ett vilket som helst ”fysiskt” ämne finner vi att det består av partiklar och tomrum. Tomrummet är totalt dominerande. Detta gäller för såväl universumindivider som elementarpartiklar. Någonstans kommer vi till en gräns för vad de skapade ”fysiska” sinnesorganen kan registrera. För vårt vidkommande motsvaras denna gräns av ljushastigheten. Kommer vi bortom denna är vi utanför våra fysiska sinnesorgans domäner och kan antingen förneka att det finns något annat bortom eller acceptera en andlig eller psykisk värld oåtkomlig för direkt fysisk forskning, även om denna kan ge indikationer om att det finns ”något”.

Ljushastigheten, tid och rum

Vad innebär då ljushastigheten? Fysiskt sett upplevs ljuset fara fram i rummet med ljushastigheten, c. Psykiskt sett innebär upplevelsen av c detsamma som all annan upplevelse: ett upplevande jag, detta jags skapelse- och upplevelseförmåga samt det upplevda. Detta i sin tur består av rörelser och rörelsekombinationer eller synonymt energi- och energikombinationer, vilka är under ständig omvandling vilket skapar kontrasterande energikombinationer som i sin tur kan reagera med sinnesorganens energikombinationer. Detta i sin tur skapar nya energikombinationer som i form av elektriska impulser via hjärnan kan förmedlas till jagets psykiska strukturer för vidare befordran till jaget, den fasta punkten, där energiimpulsen vänder och medför själva upplevelsen.

Det är alltså jagens laborerande med energioceanen som skapar förutsättningarna för livsupplevelse. Alla former av energiomsättningar kan gå olika hastigt och kan för jaget

upplevas som ställförflyttning, förvandling från ett tillstånd till ett annat men framförallt ger förändringar i energioceanen underlag för upplevelse av begreppen tid och rum samt materia. En energikombinations födelse, manifestation och död kan gå snabbare eller långsammare. Det registrerande jaget upplever därvid olika energikombinationers förändringshastigheter. ”Mellanrummet” mellan dessa olika förändringshastigheter som alls inte är fysiskt utan rent psykiskt är det som vi upplever som tid. Tiden är alltså ett psykiskt rum. Annorlunda uttryckt: hastigheterna på de olika förändringarna i energioceanen ger oss en föränderlighetens skala som i sin högsta instans är tiden och tiden således rörelsens eller manifestationens distans.

Men de olika energikombinationerna och deras förändringshastigheter kan ta mer eller mindre plats inom det aktuella förnimmelseområdet i medvetandet. Detta skapar förutsättningar för upplevelsen av rummet. I förhållande till jagets aktuella ”nu” kan en energikombination ”ta plats” omkring, framför eller bakom detta nu, vilket ger rumsupplevelsen. Tiden och rummet är alltså skapade, subjektiva fenomen. Det objektiva rummet och tiden är funktioner av att flera väsen på ungefär samma utvecklingsnivå kommit överens att benämna vissa energikombinationers inbördes relationer med ”fysiska” mått.

En ”fysisk” hastighet är alltså en funktion av olika energikombinationers förändringshastigheter i förhållande till andra och tid och rum alltså relativa. Hastigheten på förändringen födelse till död för en cellindivid går mycket snabbare än för en människa, som i sin tur genomför livsförloppet mycket snabbare än jordklotsindividen. I förhållande till våra ”normala” hastigheter är nämnda förlopp för en fotonindivid nästan oändligt snabbt, det vi kallas för c. Skulle vi med sofistikerad teknik kunna göra undersökningar på individer mindre än fotoner skulle vi uppmäta hastigheter högre än c.

Konsekvens: all upplevelse är av ”inre” karaktär. När jag upplever solens sken eller skogens sus eller bilfärden genom landskapet är detta ingenting annat än mitt jags energikombinationers (i form av sinnesorgan) reaktioner med omvärldsenergierna, som för mig ger föreställningen om ljus, träd och vägar. Kunskaper som innebär igenkännande för mig. Jag ser alltså in i mitt eget förgångna och ingen annan har samma upplevelse som jag även om vi sitter tillsammans i bilen. Vi skulle visserligen kunna gå fram till ett hus och berätta för varandra om färg, material, form etc. men detta kan ske enbart på grund av att vi objektiviserat våra subjektiva upplevelser.

När vi upplever solens sken och tror att ljuspartiklarna eller ljusvågorna färdas genom rymden med hastigheten c är detta i högsta grad illusoriskt. Som nämnts borde livslängden på en foton röra sig om bråkdelar av en sekund. Hur skulle den kunna leva cirka åtta minuter, den tid det tar för ljuset att ta sig från solen till jorden. Förloppet ur psykisk synvinkel är i stället att energikombinationen solen skapar energikombinationer eller energitillstånd i vilka fotonindivider kan inkarnera fysiskt. Hastigheten på dessa fotoners livslängd är så hög att den i jämförelse med våra normala objektiviserade hastigheter ger oss värdet c.

När jag sätter mig i bilen och kör en runda, en form av ställförflyttning, innebär detta att den relativt stabila energikombinationen bilen tillförs energikombinationer med överskott av tyngdenergi. Balansen känslo- och tyngdenergi rubbas och kraft frigörs som ökar bilens rörelseenergi i förhållande till omgivningen vilket i sin tur medför upplevelsen av förflyttning.

Som synes: all livsupplevelse baserar sig på av jagen skapade energikombinationer och dessas förändringshastigheter som registreras av jag med därtill anpassade sinnesorgan som sekundärt kan ge föreställningen om en fysisk värld.

För att ge en heltäckande logisk analys av ovanstående måste jag hänvisa till Martinus och jag vill också gärna rekommendera Per Bruus Jensens ”Sol och måne”.

Materia

All materia består av olika kombinationer av de primärt andliga eller psykiska eller elektromagnetiska grundenergierna. Kombinationerna skapas vid jagens laborerande med energioceanen. Att materien kan upplevas fysiskt orsakas helt och hållet av att jagen under vissa skeden av sin utveckling eller snarare inveckling (i materien) bildar speciella energikombinationer, de fysiska sinnesorganen, som vid reaktioner med omvärldsenergierna ger oss föreställningen om en fysisk värld. Denna kan framträda för det observerande jaget som oorganisk eller organisk där den organiska är mycket mer lågvibrerande än den oorganiska. All materia består av levande varelser i levande varelser – en människa är en organism inom jordklotsväsendet. Människan i sin tur består av organindivider, som är uppbyggd av cellindivider o.s.v. När vi kommer på tillräckligt ”långt avstånd”, kosmiskt sett, från livsenheterna, d.v.s. energikombinationernas vibrationsskillnader blir stora, ser vi inte de enskilda individerna utan bara den samlade massan av dem som just materia.

En sten som vi kan kalla en stoftenhet är i sig naturligtvis icke-levande men den består av molekyler och atomer (olika livsenheter). De energitillstånd som stenen representerar och i vilka de enskilda atomerna och molekylerna ständigt och jämt inkarnerar, har vid något tillfälle skapats av ett levande väsen och kan vara så stabilt ur vår synvinkel att det i miljontals år kan ge inkarnationsmöjligheter för molekyler och atomer med livslängder på bråkdelar av sekunder.

Ger Martinus världsbild svar på frågorna?

Nej för dem som tror på materialismen som den enda sanna vetenskapen. Även om vederbörande inser brister och svagheter i sin tro – det är faktiskt fråga om tro, baserad på dogmer i form av postulat och läror som inte är vetenskapligt bevisade – så håller man fast vid materialismen, ett nödvändigt skede i individens utveckling mot att bli ett vetande väsen.

Nej för de religiösa som tror på de olika religionernas dogmer.

Nej för dem som inte bryr sig, inte orkar ställa frågorna, inte engagerar sig i andliga spörsmål.

Ja för dem som inte nöjer sig med att tro. Som vill veta men inser att ett absolut vetande ligger bortom vår förmåga f.n. Man får nöja sig med att skaffa en teoretisk insikt om alltet, en insikt som i varje analyserbar detalj ger ett helhetsperspektiv som är logiskt. Martinus analyser skall man inte tro på utan i mån av intresse undersöka och leva sig in i efter förmåga.

Ja för dem som inser att Martinus analyser är ett vetenskapliggörande av Jesu förkunnelse, därför namnet Tredje testamentet.

Om Martinus analyser är riktiga kan vi betrakta Big Bang teorin som ett hugskott i det materialistiska rummet utan vetenskaplig relevans. Att fysisk materia skulle vara det primära i tillvaron som tillkommit av en ren slump är orimligt. I Martinus kosmologi är allt logiskt skapande som i slutändan är till glädje och gagn för levande väsen även om ”det obehagligt goda” kan te sig nog så fasansfullt i ett kortsiktigt perspektiv.

Antimateria, mörk materia och mörk energi är fenomen som visar att det bakom den fysiska materien finns något, som Martinus kallar den andliga eller psykiska eller elektromagnetiska (sensu lato) världen, som är primär i förhållande till fysisk materia. När man från det fysiska planet söker förklara observerbara fenomen finner man bakomliggande faktorer som indikerar förekomsten av en andlig materia, som är primär i förhållande till det fysiska.

Begrepp som energi, tid, rum, elektricitet, gravitation, psyke, medvetande, jagförnimmelse, illusion och verklighet, som hos materialisterna saknar definitioner får hos Martinus noggranna analyser, som ger ett helhetsperspektiv på tillvaron, där allt är meningsfullt och genomsyrat av kärlek i ett större sammanhang.

Författare: Gunnar Carlsson gunnar.carlsson@gmail.se

Stjärnstoft i pdf-format

Vad är verkligt?

För många år sedan stötte jag på en bok med titeln Dubbla verkligheter. Jag minns inte om jag läste den så noga, men samme författare hade också skrivit boken Ovetande och vetande som vi använde som kurslitteratur i ämnet sociologi. Båda böckerna tilltalade mig, kanske för att jag började ifrågasätta just vad som kunde betraktas som den hållfasta, konkreta och greppbara verkligheten och vad som var möjligt att förstå och veta om denna ”verklighet”. Någonting sa mig att det inte riktigt var som jag fram till dess hade trott: att livet här och nu, den materiella, fysiska tillvaron var allt som faktiskt existerade och allt tal om något överfysiskt eller icke synligt endast hörde samman med övertro och religiösa föreställningar och därmed också något overkligt.

Dessa böcker antydde en form av vetande som var otillgängligt och dolt; de spred tankar om en verklighet bortom förnimmandet, men som ändå fanns där och enligt författaren tedde sig precis lika så verklig som den jag kunde se och höra, känna och uppleva mitt i vardagen. Vår sociologilärare, som med akademiska ögon sett tedde sig något kontroversiell, menade dessutom att det var möjligt att börja uppleva något av denna osynliga värld, eller att vi åtminstone skulle frigöra vår kreativa förmåga om vi slutade ta den vardagliga världen för given och istället försökte se världen ur ett annorlunda perspektiv.

Det blev upptakten till en slags inre förvandlingsprocess som öppnade upp mitt sinne för att allting kanske var något annat än vad det föreföll att vara. Det var inte en odelat positiv upplevelse, ty nu hotade marken att rämna under fötterna och jag kunde inte längre vara säker på något, för känslan av säkerhet var just det som ställde upp hinder för att se bortom det vardagliga och taget-för-givna i tillvaron.

Fanns döden som en obeveklig mur mellan existensen och icke-existensen? Eller var döden bara övergången till en annan slags upplevelseform som vi ännu inte kunde förnimma? Sett ur detta perspektiv skulle ju döden faktiskt inte existera, mer än som en föreställning om ett ”icke-vara”. Och om döden inte existerade: vad betydde detta för livets faktiska innebörd och vara? Då måste ju livet vara något helt annat än det vi tror?

Jag minns att dessa och liknande tankar under en period ledde till existentiell oro som jag inte riktigt kunde befria mig ifrån. Hur skulle jag få veta om det jag upplevde faktiskt var verkligt och hur skulle jag förhålla mig om det skulle visa sig vara – något helt annat? Jag var tvungen att läsa vidare, det gick inte återvända till en verklighet som alltmer började förlora sina fasta konturer.

Utforskandet ledde omsider fram till den kosmiska världsbilden som Martinus beskriver i sitt huvudverk Livets Bog. Och kanske kan man lockas att tro att jag därmed hade fått ro i mitt inre beträffande verklighetens natur och dess avgränsning gentemot det overkliga. Till viss del blev det nog så eftersom Martinus presenterar en heltäckande förklaringsmodell över världsalltet som omfattar alltifrån Gud och religion till vetenskap och politik; han förklarar människans nuvarande situation och sätter in vardagen i ett allomfattande utvecklingsperspektiv där ingenting sker förgäves utan allting tvärtom är ett led i den gudomliga skapelseplanen, såväl ”död och förintelse” som livsupplevelsens kulmination i det sexuella mötet mellan två levande varelser. Livet ska helt enkelt betraktas som ett fullkomligt konstverk, ett evigt pågående projekt som kommer allt och alla till glädje och gagn. ”Döden” är, som jag redan då misstänkte, en tänkt företeelse och någonting vi absolut inte behöver vara rädda för.

Men inte bara ”döden” utan hela livsupplevelsen vilar i själva verket på att ingenting djupast sett egentligen är vad det synes vara. Vi upplever enligt Martinus i skärningspunkten mellan det eviga och det timliga, det begränsade och det oändliga. Alla utryck för något begränsat och timligt döljer något evigt och obegränsat. Allting vi kan beskriva i tillvaron och hur det ter sig: litet, stort, vackert, fult, mörkt, ljust, är endast uttryck för hur det upplevs ur ett visst perspektiv. Men denna perspektiviska upplevelse är dock en högst påtaglig illusion och därmed också verklig för upplevaren och skaparen som i sig själv representerar det obegränsade, stilla och eviga.

När jag idag upplever något som ”overkligt” handlar det om att jag inte kan förstå eller förnimma detta något ur mitt nuvarande perspektiv. Det kanske befinner sig för långt bort i horisonten eller på ett intellektuellt eller känslomässigt plan som jag ännu inte kan ta till mig. Oftast rör det sig om en ”känsla av overklighet” när någonting nytt och främmande inträffar, som när en kär vän hastigt lämnar det jordiska och går in i en verklighet som jag, ännu så länge, inte dagsmedvetet kan uppleva eller förstå, annat än i teorin. Det overkliga kan naturligtvis också vara något glädjefullt och oväntat, som när den ”döde” visar sig i natten och utstrålar en livskraft som får vännen att framträda som mera levande än när han stod i beredskap att lämna jordelivet. Det verkliga och overkliga byter så att säga plats. Vi säger: ”det var så verkligt… som om han faktiskt stod där.” Men säkra kan vi ju trots allt inte vara. Alla ”övernaturliga” upplevelser kan på detta sätt te sig overkliga trots att de kanske ur ett specifikt perspektiv är mera verkliga än det vi upplever varje dag.

Det overkliga kan lika gärna framträda i vardagen, på jobbet, när man ifrågasätter vad meningen är med alla krav och utmanande uppgifter. Det visar sig i familjelivet när någon blir lämnad eller går igenom en kris för att kärleken tycks ha slocknat. Lidandet är förmodligen den upplevelseform som vi har allra svårast att förstå, samtidigt som ingen kan bestrida påtagligheten av själva lidandets upplevelse. På samma sätt är sorgen lika påtaglig över den bortgångne vännen som känslan av overklighet när man inser att det inte längre går att komma över på en kopp kaffe eller slå en signal för att höra hur dagen har varit.

Det verkliga är det viktiga, det som påkallar uppmärksamheten och upptar vårt koncentrerade medvetande. Kanske kan det vara sådant vi längtar efter och värderar: kärlek, gemenskap, samhörighet, människor vi tycker om, musik vi älskar att lyssna till. Allt sådant som ger trygghet, säkerhet – och mening. När vi har svåra stunder drömmer vi oss bort till tider som betytt mycket för oss. Minnena kommer tillbaka och det är som om vi vore där igen, tillsammans med den älskade och ett liv som framstår som mera verkligt än nuet.

Martinus menar att spiralkretsloppets kosmiska sommartid inträffar i salighetsriket, där vi lever i vår inre minnesvärld och ser tillbaka på det förgångna i ett förklarat ljus. En större salighet och njutning går det inte att föreställa sig. Ändå lever vi ”bara” i minnena av det som en gång var. Kanske är det först då vi till fullo förstår verklighetens natur.

Varnhem sommaren 2011

För den som har suttit på sin kammare och fördjupat sig i de kosmiska analyserna kring den eviga världsbilden under den mörka vintern kan det vara en sällsam upplevelse att få stråla samman med likasinnade och jämföra sina erfarenheter och tankar under en intensiv kursvecka mitt under sommarens höjdpunkt då lupiner och jasmin förgyller omgivningen, fjärilar flyger från blomma till blomma och solen väcker livsandarna till liv igen. Men även den som själv inte har haft tid eller lust att studera kan naturligtvis låta sig inspireras eller själv inspirera andra deltagare att ta ett steg närmare en förståelse av själva ”livets religion” eller gudomens tal till oss genom naturen och våra medväsen.

Denna sommar erbjöds två kursveckor som båda lyckades attrahera 16-17 deltagare varav några var helt nya, andra var där för första gången på mycket länge medan en hel del tillhörde den skara som tycker om att återvända varje sommar för att träffa bekanta och få lite ”påfyllning” av den kosmiska världsbilden.

Jag själv fick tillfälle att återigen samarbeta med mina vänner som medarrangör vilket har gett många möjligheter till egen utveckling och fördjupning av de teman som i år stod i fokus: ”Livet – ett samspel” och ”En gudsbild under förvandling”. Relationstemat har sedan länge intresserat mig och motiverat till studier i psykologi och sociologi. Men för den som verkligen vill förstå hur vi formas och utvecklas i samspel med våra medmänniskor rekommenderas att ta del av de kosmiska analyserna som sätter in mänskliga relationer i ett övergripande förklaringssammanhang. Dessutom vidgas begreppet ”medmänniskor” till att omfatta alla levande väsen då dessa ur ett visst perspektiv kan betraktas som ”människor i vardande”, oavsett hur de för närvarande framträder i mikro- mellan eller makrokosmos. Alla levande väsen följer den eviga utvecklingsstegen och når förr eller senare fram till det riktiga människoriket i sitt medvetande för att därefter ingå i Guds primära medvetande och vara ett redskap i kärlekens tjänst i enlighet med de eviga livslagarna. Det gäller fåglar och fiskar såväl som däggdjur och insekter. Det gäller klot och solsystem men också organväsen och celler. Vi befinner oss således i samspel med allt levande som i sin yttersta manifestation utgör Gudomens medvetande och organism.

Veckan inleddes med en genomgång av hur allt vi möter är ett resultat av sådant vi själva har sänt ut. Vi möter alltså oss själva när vi samtalar med våra vänner, arbetskamrater eller livskamrater. De är alla Gudomens redskap i den speciellt utformade och anpassade undervisning som vårt liv innebär. Denna undervisning kommer till stånd och får sin gestaltning genom att alla väsen befinner sig på olika utvecklingssteg. Utvecklingen drivs framåt av den så kallade polförvandlingsprocessen som berördes under tisdagens föredrag. Vi är alla på väg mot dubbelpolighet som representerar allt det humana och mänskliga i vårt medvetande. Enpoligheten, som innebär att de levande väsendena under en relativt kort epok i spiralkretsloppet är uppdelade i två kön, ett maskulint och ett feminint, kommer till stånd för att mörkret ska kunna skapas och att väsendet ska förmås att ”lämna sin faders boning” för att ge sig ut på en resa och äta av ”kunskapens träd på gott och ont”. Enpolighet är liktydigt med själviskhet och befordras av den dräpande principen vilken är en livsbetingelse i djurriket.

Veckan gick vidare med en genomgång av tvåsamhetsrelationens förutsättningar i ett skede där människor befinner sig mitt i det som Martinus benämner ”polförvandlingens födslovåndor” och ”de olyckliga äktenskapens zon”. I övergången från att vara ett enpoligt väsen till att bli ett dubbelpoligt förändras också vår sexuella struktur och längtan. Förälskelseförmågan degenererar vilket medför problem i den äktenskapliga samvaron. Det traditionella äktenskapet tillhör efter hand det förgångna och Martinus talar istället om ”kamratäktenskap” där man lever samman utan juridiska band så länge som det känns inspirerande och befruktande för båda parter. Förr eller senare kommer alla så småningom in i ”ofruktbarhetens zon” där man successivt blir mätt på längtan efter att tillbringa sitt liv tillsammans med en specifik individ. Även längtan efter sexuell samvaro med någon av motsatt kön minskar medan behovet och önskan att få visa sympati även för väsen av det egna könet ökar. Under denna förvandlingsprocess är det viktigt att försöka välja det minst onda och undvika att göra människor sårade eller besvikna. Man ska inte lova något man inte längre har förutsättningar att leva upp till. Det är inte kärleksfullt att lämna någon för att man själv anser sig ha utlevt sin förälskelseförmåga. Att leva i fiendskap är dock inte fruktbart. Bättre då att skiljas under vänskapliga former om möjligt.

I senare delen av veckan bidrog Harald med ett föredrag om vår relation till mikrokosmos. Det är av yttersta vikt att vi förstår att vi är ett universum för dessa mikroväsen och att våra tankar och den näring vi intar påverkar deras livsupplevelse.

Slutligen berördes vårt förhållande till oss själva under första kursveckans sista föredrag. Martinus lyfter fram hur de existentiella frågorna kring livet, oss själva och vår nästa kommer allt mera i förgrunden när det står klart att den materialistiska vetenskapen inte förmår ge svar på tillvarons gåtor. Vi våndas också över svårigheten att få den äktenskapliga relationen att fungera och kanske upplever tomhet över den gudlösa inställning som härskar i vårt samhälle. Det ger impulser till att försöka få svar på de eviga frågorna och att påbörja resan hem till vår ”faders boning”. Under denna epok brottas många med identitetsfrågor, inte minst när den sexuella förvandlingen tar fart.

Under veckan kom en värmebölja över oss och under onsdagens lediga eftermiddag valde många att åka iväg för att bada eller besöka caféet utanför Varnhems klosterkyrka där man kunde njuta av en glass och en kopp kaffe i bersån.

På fredagskvällen fick vi magnifik underhållning av deltagaren Joel Karlsson som inom kort kommer ut med en cd-skiva med egen musik. Håll ögon och öron öppna för denne verkligt duktige musiker som sprider glädje med sina positiva texter. Redan nu kan man lyssna på Joel på Spotify med en låt från en samlings-cd. För mig var Joels stämningsfulla sång och gitarrspel den absoluta höjdpunkten under vistelsen i Varnhem. Förutom Joel bidrog också Johnny med en uppskattad Dan Andersson-tolkning.

Joel Karlsson

Vädret växlade mot slutet av veckan och när de nya deltagarna kom på söndagen hade vi haft ett par molniga dagar. Det dämpade dock inte entusiasmen från deltagare och arrangörer att ta sig an den andra veckans tema där Gud och religionens betydelse kom att stå i fokus. Som Martinusintresserad kanske man kommer från en miljö där traditionell kristendom inte har stått särskilt högt i kurs. Många studerar de kosmiska analyserna för att de söker svar på frågor som religionen inte har kunnat besvara. Kanske värjer man sig då lite emot att Martinus så ofta talar om Gud eller bön och relaterar till Jesu mission i hög utsträckning. Vi vill veta och kan inte längre tro på auktoriteter som förr.

Under veckan behandlades Gudsbegreppet ur olika synvinklar, ofta med utgångspunkt från de symboler som Martinus har tecknat för att åskådliggöra svåra sammanhang. Allt som sker i tillvaron utgör ett samspel mellan Gud och gudasonen. Vi är alla gudasöner och samtidigt en del av Guds existens. Gud är den ende i sitt slag som upplever genom alla de levande väsendena, medan gudasonen upplever i relation till mikro- och makrokosmos. På vår utvecklingsresa genom de fysiska tillvaroplanen väcks den religiösa principen till liv när vi skriker ut vår ångest i djurriket för att få hjälp när vi hotas till livet. Den religiösa principen leder oss fram emot det kosmiska medvetandet. I ett tidigt skede av utvecklingsprocessen har vi en instinktiv drift att ana Gud bakom livets alla yttringar. När vi börjar bli mottagliga för vägledning leder den gudomliga skaparprincipen till att väsen som har kommit längre i utvecklingen inkarnerar som världsåterlösare och ger upphov till nya religioner, nya föreställningar och nya kulturer som utgör ett slags makrokosmiskt bönesvar och en kärleksfull omfamning av gudomen. Nästakärlekslagen medför att vi aldrig lämnas ensamma i vår utsatthet. Världsåterlösningsprincipen är en parallell till föräldraprincipen där föräldern, emellanåt diktatoriskt, kärleksfullt styr det omogna barnet.

Till en början skapade människan Gud till sin egen avbild eftersom hon var oförmögen att förstå Gud på ett andligt-vetenskapligt sätt. Gudabilderna var präglade av den dräpande principen och behäftade med sådana egenskaper som människan då satte högst: styrka, maktfullkomlighet, mod osv. Så småningom introducerades bilden av den ende sanne Guden genom Judendomen vars Gudsbild dock var genomsyrad av hedniska moralföreställningar om öga för öga och tand för tand. Först i och med kristendomens andra fas och Jesu mission får världen den mest fullkomliga moralen presenterad. Det finns enligt Martinus ingen högre moral än att älska sin nästa såsom sig själv. Men kristendomen har sitt eget kretslopp och har hittills i människans utveckling endast befunnit sig i sitt fosterstadium eller i sitt vintertillstånd. Den har som dogmatisk religion fullgjort sin mission och människan söker nu efter verkligt vetande som de kan få genom den sista epoken i kristendomen: den andliga vetenskapen. Materialismen, som är ett led i kristendomens kulturepok, kan som nämnt inte erbjuda sådana svar. Men människan har fått prova på att leva utan Gud och att göra sig jorden underdånig. Intelligensen har utvecklats genom att hon har utforskat materien, men det har också medfört krig och lidande som i sin tur förädlar människans känsloförmåga. Materialism leder alltid till allas krig mot alla menar Martinus. Vi kan inte leva utan Gud och enligt Martinus sker det en avgörande vändning i människans utveckling när hon börjar inrikta sig på att bli till Guds avbild snarare än att skapa Gud till sin egen avbild. Vi ska alla bli såsom Gud.

Som Magdalena berättade om i sitt föredrag finns det redan nu ett antal ”bevis” för Guds existens. Problemet är bara att det inte finns något bevis som skulle kunna accepteras av den materialistiska vetenskapen. För detta krävs det en förmåga att se och förstå det levande bakom alla yttre företeelser. Så småningom kommer vi också förstå Guds existens genom att observera naturens processer och se hur allt i vårt liv tycks vara ordnat på ett sätt som vi själva inte har kunnat åstadkomma. Då växer också en önskan om att tacka detta osynliga något.

Under fredagen berördes vårt mest personliga tilltal till Gudomen. När vi ber får vi hjälp både av våra medmänniskor runtomkring oss och via väsen som befinner sig i den andliga världen. Bönen ska dock riktas till det allomfattande makroväsendet i vilket alla lever och verkar.

Många valde att delta i en artikelgrupp under veckan där vi samtalade kring texter som berörde det aktuella temat. Där fick vi tillfälle att reflektera över de allra djupaste frågeställningarna om existensens vara. Så kunde vi i en artikel exempelvis läsa om hur allt vi möter är likställt med Gudomens kärleksfulla omfamning och vägledning.

Även denna andra vecka blev det underhållning med visor framförda av Olov. Under fredagens gemensamma reflektion kring den gångna veckan uttryckte många uppskattning av vårt besök av Rolf Elving som berättade om sitt informationsarbete kring Tredje Testamentet. Många satt kvar långt in på kvällen och lyssnade till Rolfs tankar kring den eviga världsbilden.

Så var sommarkurserna över för denna säsong och planerna för den kommande sommaren är redan igång. Kanske kan det också bli aktuellt med någon helgkurs dessförinnan. Håll ögonen öppna på www.kosmosgarden.se

http://youtu.be/8PNqhrmYS7k (kolla in vad som sker i köksregionerna…)

http://youtu.be/BcZuwy8SP8A (lite från fredagsavslutningen)

Varför konspirationsteorierna har fel

Eftersom en del Martinusintresserade är så svaga för konspirationslitteratur, tycker jag det är på sin plats att påminna om att det är en stor skillnad mellan budskapen i dessa  och Martinus uppfattningar. Vi befinner oss i ett kritiskt skede i mänsklighetens utveckling mot högre medvetande. Man kan säga att jordklotsväsendet nu håller på att göra upp med några av sina lägre sidor. Bland annat handlar det om diktaturprincipen är på väg att övervinnas. Boken Den andliga vetenskapens nödvändighet handlar om just det som titeln anger. Martinus skriver bland annat att ”jordmänsklighetens verkliga och absoluta räddningsplanka i dess nuvarande kulminerande mörkertillstånd” [är] ”skapandet av en verklig konkret vetenskap på tanke- eller själslivets område.”

Det är denna inre sida bakom alla yttre manifestationer som är just den ”osynliga makt” som styr och bestämmer vart utvecklingen ska leda. Alla människor har denna ”osynliga makt” i sitt medvetande.  Ju mer klara vi är över denna osynliga makt, desto bättre representanter blir vi för jordklotets högre medvetande.

En numera avliden Martinusvän, Lars-Olof Hammarberg, skrev i ett inlägg att denna högsta makt på jordklotet i ett inlägg:

”Som motvikt till konspirationsteorier kan det vara upplysande att läsa Martinus kosmosartikel ”Skyddsänglar i nationens tjänst” (1-1998).
Martinus skriver där bl.a., att… ”den högsta auktoriteten i jordens område är jordklotets jag. Alla andra maktfaktorer i dess område, såsom de kända stormakterna, är alltså inte den högsta auktoriteten på jorden. Jordjaget i förening med sin ande är själva klotets absolut suveräna eller verkliga kung. Om en stormakt ska falla eller gå framåt, om en ras ska utvecklas i den eller den riktningen, om landgränser ska läggas här eller där, om nationerna skall förenas till en värld eller fortsatta att vara splittrade i inbördes motsatta stater och därmed alltjämt vara en källa till krig och ofred bland människorna, är en fråga som uteslutande kan avgöras av jordens sanna kung, jordanden eller jordjaget…”

I boken Den andliga vetenskapens nödvändighet beskriver Martinus hur diktatorstendenserna ännu är levande i jordklotsjagets medvetande. Man kan uttrycka det så att det pågår en ”inre uppgörelse” inom jordklotsväsendet. Vi har sett hur diktaturländer går över till ett slags begynnande demokrati när diktatorsprincipen förlorar en del av sitt fotfäste. Under 1970-talet var det diktaturerna i södra Europa som utvecklades på detta sätt, runt 1990 var det dags för diktaturerna i östra Europa och nu 20 år senare sker en sådan diktaturprincipens kris i form av upprorsrörelserna i norra Afrika och Mellanöstern. Jordklotet är alltså på väg att lämna sitt diktatorsmedvetande.

I relationerna mellan världens länder gäller dock fortfarande diktaturens princip. Likaså i jordklotets ekonomiska system, den av Martinus benämnda bankkontokulturen. På denna internationella nivå har klotet ännu en väg att gå på vägen mot verklig demokrati, vilket är detsamma som verklig kommunism. Om detta vet det stora flertalet i vår samtid nästan ingenting. Både ”demokrati” och ”kommunism” – som båda står för höga ideal – har utvecklats till något som är nästan motsatsen till idealen. Den negativa spiral som denna utveckling innebär kommer att fortgå ytterligare en tid, menar Martinus i avsnittet ”Kommunism och demokrati”. I själva verket har vi levt i ett ”fall mot diktatur” under ganska lång tid. Martinus skriver bland annat så här om detta (min översättning här och nu):

”Filosofiska idéer eller synpunkter har inte kunnat ge människorna den nödvändiga själsliga insikten som kunnat förhindra det väldiga fall mot totalitarism eller diktatur, som alla stater av i dag befinner sig i, oberoende av vad de kallar detta fall eller detta deras fysiska och själsliga öde för närvarande, oberoende av om de kallar detta sitt tillstånd för ’demokrati’ eller ’kommunism’. Båda dessa två uppfattningar började på sin tid som utmärkta teoretiska idealsystem, men fick inte särskilt lång levnadstid till följd av en osynlig makt som människorna ännu inte är på det klara med. Denna makt tvingar oundvikligen alla politiska system av i dag, både i väst och i öst, både i syd och i nord, mer och mer in i diktatur. Diktatur berövar mänskligheten friheten. Detta berövande skapar hat och begär efter befrielse från oket, skapar upprorstendenser mot systemet.

(Den andliga vetenskapens nödvändighet, kap. 9)

Vart är vi då på väg? Vad är då lösningen på detta? Ja, det är både skrämmande och spännande. Men jordklotet vet vad det gör, och vi kan välja att delta i förvandlingen mot ett kärleksfullt världssamhälle eller försöka stoppa den, likt ”myggan som försöker flyga mot stormen”. Jordklotsjaget går sin väg.

Det handlar bland annat om – skriver Martinus i samma bok  – att diktaturprincipen visar sig som ett ”förstärkt uppblossande av ’nationalismen’ eller dyrkandet av den egna staten på bekostnad av andra stater”. Den problematik som detta leder till, kan inte lösas av de enskilda staterna, utan vi närmar oss ett internationellt demokratiskt styre. Denna världsstat och världsdomstol växer nu gradvis fram inför våra ögon, även om det är svårt att se det med jordmänskliga ögon. Men tack vare den ”osynliga makt” som står bakom händelsernas gång, kommer jordklotet att gå vidare i sin utveckling. Det är jordjagets ljusa skyddsängel som kommer att garantera det.

På spaning efter den kärlek som flytt

Jag möter en vän en stund på ett café. Hon berättar att hon är trött på ensamheten; trött på att söka efter mannen som hon kan lita på, som talar hennes språk, ser hennes behov, lyssnar och stödjer. Under många år levde hon med en man som också blev far till hennes barn. Men en stark och plötslig förälskelse i en annan man fick henne att bryta upp och bejaka passionen istället för tryggheten och det invanda familjelivet. Uppbrottet föll inte väl ut. Passionen dog ut och mannen visade sig vara oerhört svartsjuk och bevakande. Sedan dess har hon sökt vidare, men ofta hamnat i kortvariga relationer som ytterligare har förstärkt redan desillusionerade föreställningar om möjligheten att finna den rätte.

Jag lyssnar på en vacker sång av en firad artist. Hon sjunger:

”a hundred thousand reasons, why I should walk away,
a hundred thousand more, make me stay…

Jag ser en film om saknad och längtan, om hur svårt det är att älska någon man inte kan få; en kär vän som tillhör någon annan eller som kanske skulle vända en ryggen om man lättade sitt hjärta.

Det är eviga teman som har fångat människan i alla tider. Passionsdramat utspelar sig på film och teater, i vardagen och litteraturen medan psykologer och vismän har försökt förklara hur vi ska lära oss bemästra kärlekens mysterium.

Men varför är det så viktigt? Varför räcker det inte med vänskap med människor vi kan dela intressen med, som förstår hur vi tänker och känner, som gärna följer med på café och diskuterar senaste filmen, som lyssnar och vägleder? Du som själv lever ensam: varför söker du vidare? Du som lever i en harmonisk kärleksrelation: varför skulle ett möjligt uppbrott från din käresta innebära ett omåttligt stort lidande? Ja, det är väl självklart, tänker de flesta. En familj, en kärlek, ett hem: trygghet och harmoni, en känsla av helhet. Det är naturens egen strävan efter fortlevnad. Vi kan bara följa med strömmen och foga oss i det biologiska kravet.

Betyder det att man inte kan känna harmoni och trygghet om man är ensam; om man står fri i förhållande till andra människor, väljer sin egen väg, styr över sin egen tid och gör sina egna val? Förutsätter känslan av helhet en intim relation till en annan person? Och varför måste det vara en särskilt utvald person? Vi söker inte bara en ensam individ, vi söker just den individ som kan uppfylla vår innersta längtan och svara upp mot djupt liggande inre behov.

A hundred thousand reasons, make me stay…” Livet känns mera levande, det får mening, en ström av välbehag och harmoni infinner sig, vi utvecklas tillsammans, lär av varandra, hjälps åt när det är tungt, blir sedda, får erkännande, blir starka tillsammans: skälen är många. Men varför är det så svårt och varför dör passionen och den självklara känslan av samhörighet? Varför når vi inte fram och varför blir samlivet ibland till ett mentalt fängelse?

Kärlekens vägar

Martinus skriver för dem som irrar omkring på kärlekens stormiga farvatten, utan karta och kompass, med begäret som drivkraft och den absoluta föreningen som slutmål. Han vänder sig till dem som inte förmår hålla fast vid sin partner utan blir lämnad eller lämnar för att samlivet havererar. Han talar också till dem som inte längre hyser någon längtan till samliv med en person av motsatt kön utan söker närhet och intimitet med någon av samma kön.

Den gnista av evigt liv som Guds ande har blåst in i oss, söker förening med gudomens eviga jag. Det sker oavbrutet i det kosmiska spiralkretsloppet, till och med när Gud tycks ha lämnat oss, i mörkret, på savannen där ångestskriet skär genom natten, när hoppet är ute och vi kapitulerar för övermakten. Han- och hondjurets förening är ”den kosmiska livsnattens månsken” i en epok där mörkret härskar och döden är mera påtaglig än livet. Föreningen har i djurriket inget med kärlek att göra; den befordras av en hormonellt betingad förälskelse som ska säkerställa släktets fortlevnad.

Vi jordmänniskor blir fortfarande förälskade, drabbas av plötslig passion och känner ett oemotståndligt krav att komma nära föremålet för vår förälskelse. I sitt begynnelsestadium är förälskelsen bedrägligt vacker till sin natur. Men den alstrar också begär efter ägande eller att bli ägd, omsvärmad och beskyddad. Att lova trohet är inte svårt i förälskelsens tidiga skede. Vi har ju hela livet sökt efter just denna partner som nu ska uppfylla våra drömmar om en harmonisk tillvaro. Visserligen har vi sett hur andra par går skilda vägar och brottas med känslor av utsatthet, begränsning, svartsjuka eller rent av hat. Men sådant blundar vi för när smekmånadsperioden fortfarande pågår.

Förälskelsen står i fortplantningens tjänst. Att vara dominerad av förälskelseenergier innebär att i första hand vara fokuserad på det som kan tjäna en själv och den egna familjen bäst.

Om vi önskar uppnå verklig harmoni gör vi bäst i att söka verklig kärlek. Denna förmåga att hysa äkta sympati för andra levande väsen växer till följd av de erfarenheter man har gjort under sin resa på livsstegen. Det är omöjligt att tänka sig olycklig kärlek i egentlig mening, eftersom kärleken i renodlad form alltid är inriktad på givande. Att det i den nya kärlekens begynnelsestadier ändå förekommer något som påminner om olycklig kärlek förändrar inte grundprincipen.

”A hundred thousand reasons, why I should walk away…”

Vi börjar förlora förmågan att bli förälskade, klarar inte längre att stanna i äktenskapet, ja: i vissa fall är vi helt olämpliga för äktenskap. Martinus förklarar att det inte är förenligt med nästakärlek att binda sig i äktenskap när man inte längre har talangen att leva upp till äktenskapslagen. Inte heller är det uttryck för nästakärlek när man nänns att vara otrogen, sviker sin partner eller sina barn när passionens våldsamma kraft får marken att rämna.

Men ännu så länge är vi ofärdiga väsen. Kärleken till nästan kan när som helst sammanblandas med kvarvarande förälskelseenergier och så kommer det att ske tills dess att förälskelseförmågan är utlevd.

Är då ensamheten den moderna människans öde? Nej, visserligen måste vi alla lära oss att gå vår egen väg och möta Gud som självständiga väsen och bli hela inom oss själva, men kärleksförmågan alstrar en längtan eller ett begär efter kontakt med andra människor. En längtan lämnas inte otillfredsställd, även om vi ibland saknar förmåga att se på vilka vägar gudomen besvarar våra böner.

Kulminationsakten i ett möte mellan två kärleksfulla väsen är en ljusupplevelse som vida överstrålar kontakten mellan två förälskade väsen och ”begäret efter att uppleva ’den högsta elden’ […] växer stadigt med allkärlekens utveckling.” (Två slags kärlek, s. 106) Under en övergångsepok kan människan dock känna sig oerhört vilsen i sin längtan.

Det är svårt att slitas mellan invanda, djupt liggande behov av förening med en människa av motsatt kön och en kärleksförmåga som riktar sig mot allt levande. Kärlek och förälskelse flätas samman och i längden blir det enligt Martinus ohållbart att fortsätta söka intim kontakt med någon av motsatt kön. Ja, vi kommer helt enkelt inte att vilja det längre, inte minst till följd av de lidanden som det innebär att vara bunden i ett äktenskap när man inte längre är lämplig för det. Smärtsamma skilsmässor, jagandet efter den rätta partnern, hungern efter kärlek och inte minst vår alltmera utvecklade förmåga och vilja att skapa och leva utanför äktenskapet kommer så småningom att leda oss in på ett annat spår. Efter en längre tid i ”de olyckliga äktenskapens zon” har en annan längtan börjat ta form.

En ny gryning

De människor som vi tidigare har saknat förmåga att älska, som vi har konkurrerat med i sökandet efter en partner, står alltmera i fokus. Till en början är vänskapen mellan två individer av samma kön platonisk och väcker inga negativa reaktioner, varken för individen själv eller för omvärlden. Men det är bara en tidsfråga innan begäret tar sig uttryck som på allvar utmanar individens syn på sig själv och kärlekens möjligheter. Vänskapen mellan två individer av samma kön utgör enligt Martinus ”den första svaga morgongryningen till en helt ny sexuell värld” (LB III, st. 855).

Martinus har skildrat de svårigheter som det innebär att bli medveten om nya sexuella begär och samtidigt vara förhindrad att bejaka dessa i en samtid där majoriteten av befolkningen fortfarande är inställd på äktenskap och familjeliv:

”Denne måste finna sig i att se föremålet för sin sympati förälska sig, förlova sig, gifta sig och därigenom glida ännu längre bort från uppfyllelsen av hans hemliga åtrå. Och här kan han inte undgå att upptäcka, att denna hans starka upptagenhet med vännens eller kamratens angelägenheter uppfyller hela hans mentalitet. I sitt inre känner han sig mycket nedtryckt. Han förnimmer att vännen är liksom förlorad för honom. Han lider samma kval som en förlovad människa, då den andra parten svikit henne, nämligen ”olycklig kärlek”. Detta olyckliga tillstånd är här ännu värre än i de ordinära eller ”normala” förhållandena, där den svikande parten är ett väsen av motsatt kön.” (LB III, st. 855)

Detta behöver naturligtvis inte betyda att vi alla ska komma att känna åtrå till våra närmsta vänner, utan kan förstås som att vi förr eller senare på vår livsstege kommer att hysa mer än vänskaplig, platonisk kärlek till individer av vårt eget kön och att det kan vara smärtsamt om det omgivande samhället inte har nått den mognad som behövs för att en sådan sympati ska kunna ges utrymme och acceptans. Om vännen dessutom ännu befinner sig i harmoni med äktenskaplig kärlek begränsas möjligheten till djupare kontakt och fysisk närhet.

Den svenske filosofen och författaren Pontus Wikner levde under senare delen av 1800-talet och har i sina ”Psykologiska självbekännelser” beskrivit erfarenheter som ger gestaltning åt Martinus rader om den homosexuella individens utmaningar. Under den tid som Pontus Wikner var verksam var det inte ovanligt att unga män kunde ”svärma” för varandra, som om de vore förälskade, så länge det var underförstått att det aldrig blev tal om någon sexuell relation. För Pontus var det dock i allra högsta grad allvar:

”Jag måtte visst älska honom. – Ja, jag gör det. Honom kan jag också älska; ty han skall aldrig älska mig, och detta är numera visitkort för min kärlek. När jag vinner genkärlek, då blir det vänskap, ingenting vidare. Jag är den olyckligaste människa på jorden, ty en lycklig kärlek skall aldrig blifva mig förunnad. Nå, Pontus Wikner förtjenar den icke heller.” (Wikners dagbok, 27 januari 1861)

Pontus Wikner vad vid ett tillfälle oerhört fäst vid en man som till Pontus förtvivlan blev kär i en kvinna:

Nu var det jag började förnimma vingslagen av annalkande fasansfulla kval. Alltså äfven han! Så står jag då allena med mitt sätt att känna och älska? Bland verldens tusen millioner finns då icke en, som förstår mig, icke en, som skulle göra sig mödan att vilja förstå mig? Jag kände mig såsom den, hvilken, uppvaknad efter en tvåtusenårig sömn […] finner sig tala ett längesedan utdödt tungomål, det numera ingen begriper.” (Dagbok, 17 augusti 1877)

Trots de inre kval och lidanden det innebar att inte kunna nå fram med sin kärlek väljer Pontus Wikner i sina självbekännelser att betrakta sin förmåga som förenlig med humanitet:

”Det har handlat om den underliga omständigheten, att min kärlek söker sitt föremål inom mitt eget kön. Vid 10 eller 11 års ålder märkte jag dertill begynnelsen; i mitt 17:e, 18;e och 19;e år blef denna riktning fullt utvecklad och har sedan förblivit min outplånliga natur, som kostat mig mer lidande, än jag med min tunga kan utsäga eller med min tanke fatta. Och ändå är mig denna riktning kär, emedan med den sammanvuxit allt som i min personlighet kan kallas mänskligt ädelt. Ja, jag påstår, att denna min känsla – ren besvarad – är berättigad.

Och vidare:

” Min kärlek innesluter allt det, som annars kärleken till en kvinna: en svärmande innerlighet, poetisk lyftning, estetisk hänryckning, ett anande drömliv, en outsäglig dragning till den älskade, ett glödande begär efter att omfamna och kyssa och slutligen ett hela kroppsligheten genomträngande och av verklig kärlekskänsla adlat behov av könsdriftens ömsesidiga tillfredsställande.”

Wikners försvarstal för den homosexuella kärleken kunde inte publiceras under hans levnad. Först år 1967 blev hans psykologiska självbekännelser utgivna.

Om Wikner skulle leva i våra dagar – vilket han utifrån ett återfödelseperspektiv mycket väl kan göra – så skulle han glädjas över de förändringar som har skett under de senaste decennierna, trots att det fortfarande i delar av världen kan vara förenligt med livsfara att ge uttryck för en kärlek som går utöver det kulturellt accepterade och invanda.

Men kärleken låter sig inte besegras av traditionens makt och okunnighetens dimmor. Vårt sökande efter det gudomliga ljuset går vidare och därmed växer också insikten om vår kosmiska samhörighet:

”Det är således denna gudomliga släktskap och kosmiska samhörighet som kommer till uttryck genom kärleksförmågan. Kärleken känns som en mycket stark dragning mot de väsen som är dess objekt. Man önskar göra livet lättare för dessa väsen. Man vill glädja och behaga dem. Man vill hellre själv lida än se dessa väsen lida. Man känner en längtan efter att få smeka dem, trycka dem till sig, vara ett med dem. När väsendena i kraft av kärleken trycker sig samman så tätt och innerligt som möjligt, finns det i verkligheten hos parterna en önskan att vara fullständigt ett med varandra, icke blott mentalt utan även fysiskt.” (LB VII, st. 2477)

TANKAR, LIVSKRAFT, KÄRNKRAFT

[Följande artikel har tidigare varit publicerad i Kosmos nr. 6 2010. Den är skriven av Gunnar Carlsson]

Martinus har vid flera tillfällen varnat för användningen av kärnkraft, dels skriftligt (LB 2090, 2145; DEV 19:6, 19:14, 21:6, 25:10; Den intellektualiserade kristendom 9, 28), dels muntligt, bl.a. vid hans födelsedagstal 1979 och 1980. I dessa sammanhang nämner han ofta begreppet livskraft och visar tankarnas roll vid alla skeenden.

Kärnkraftindustrin i samarbete med den materialistiska vetenskapen anser sig i stort veta vad man gör i kärnkraftverk och för närvarande finns en stark opinion för utbyggnad av dessa. Man glömmer fort! Men vad är det som i ett andligt-vetenskapligt perspektiv egentligen sker?

Tankar

Martinus har ingående beskrivit vad tankar egentligen är. För att underlätta den fortsatta diskussionen refererar jag brottstycken ur Tredje testamentet. ”Eftersom tankarna således är det samma som fina elektriska vågor som genomströmmar organismen blir varje tanke identisk med en eller annan form av elektrifiering av organismen.” (Bisättning 43);”Tanken är identisk med all kraft och rörelse såväl i naturen som i organismen”. ”När energi framträder i vibrationer eller vågor av en sådan natur att den går direkt genom hjärna och nervsystem och därvid förnims som identisk med medvetandet, upplevs den som tanke. När den däremot framträder i andra former kan den endast upplevas indirekt eller som något som är utanför tankeorganen eller åtskilt från medvetandet och framträder då för individen som rörelse. Tanke utgör således den innersta förnimmelsen av rörelse. Rörelse utgör den yttersta konsekvensen av denna förnimmelse.” (Bisättning 44); ”Vår tanke är den högsta yttre naturkraft för vår organisms mikroväsen” (Bisättning 48). För en djupare förståelse rekommenderas LB 181,189, 224, 237, 513, 802, 1772, 2295 samt artikeln ”Onaturlig trötthet”. ”Alla tankar är barn av begäret”.

Tankarna är den energiform som jaget använder för att kunna uppfylla sin längtan, dels som automatfunktioner (C-medvetande), dels som dagsmedveten viljestyrning. De är att betrakta som elektricitet eller strålformig materia och har därför en påverkan på sin omgivning, en form av magnetism. Tankarna kan vara av de mest varierande slag och deras verkan blir därför högst olika. Det gäller att lära sig tänka rätt för att uppleva det behagligt goda annars blir följden det obehagligt goda, vilket kan vara nog så smärtsamt.

Livskraft

Martinus skriver: ”Det spänningsförhållande som tyngd- och köldenergin skapar i väsendets psyke är alltså den kraft som befordrar dess vilje- och tankekraft och därmed dess livsupplevelse och manifestation.” (LB 2175) ”Tankekraften åter är densamma som den elektriska, magnetiska kraft med vars hjälp jaget förser alla sina fysiska organ med livskraft och välbefinnande.” (LB 2295). För den fortsatta diskussionen rekommenderas LB 1772, 2157, 2173-77, 2183, 2263, 2302-03 samt Bisättning 23, 43-50, 99 och 163.

Våra tankar bildar den yttre världen för våra mikroväsen och kan jämställas med hur vi upplever jordklotsväsendets tankar i form av stormar och stiltje, regn och solsken, jordbävningar m.m. vilka är speglingar i vår yttre värld av jordklotets inre tankevärld. Men enbart tankarna kan inte bibehålla en organism, det fordras hela tiden tillförsel av energi i form av föda. Denna utgör de energikombinationer som livskraften kan använda sig av för att förverkliga väsendets längtan.

Mina tankar som orsakar min organisms livskraft kan vara mycket olika, ibland dominerade av tyngdenergin, ibland av köldenergin. Detta leder till skilda upplevelser för mina mikroväsen. För dessa kan livskraften vara direkt förödande i form av naturkatastrofer medan harmonisk balans mellan tyngd- och köldenergierna hos makroväsendet kan ge paradisupplevelser. Tankarnas energisammansättning eller form av elektricitet kan alltså ge upphov till olika verkningssätt av livskraften för mikroväsendena. Detsamma gäller naturligtvis också för relationen människa – jordklot.

När man studerar de olika spiralkretsloppen finner man att avståndet eller gapet mellan dem är högst olika. Avståndet organ till organism är litet, både tids – och rumsmässigt, d.v.s. livslängden är ungefär lika och storleken hos organet är mestadels flera procent av organismens. Jämför med förhållandet människa och jordklot där man kan beräkna att en sekund hos vår planet motsvarar fyra år hos oss och att vår storlek är i det närmaste försumbar jämfört med jordklotets. Detta avspeglas också i den form av livskraftselektricitet, som väsendena använder sig av. Jordklotets blixtar har ofta styrkor på över miljoner volt medan våra mellankosmiska urladdningar uppgår till några millivolt. Det gäller att vara försiktig med makrokosmisk livskraft mellan organism- och klotspiralerna, medan urladdningarna mellan organ- och organismplanen är nästan jämförbara, i vissa fall kan t.o.m. organets livskraftstyrka i form av elektricitet vara starkare än organismens (gäller hjärtat). En närmare redogörelse för detta finns i min artikel ”Hjärtats kraft”.

När man bedömer livskraftens verkningar måste man inse att gränsen mellan fysisk och psykisk materia är olika för väsen i olika spiralvarv. Vår (organismens) gräns utgörs av elementarpartiklar som också är vår kosmiska oktavs nedre fysiska gräns. Väsen i underliggande kosmiska oktav är för oss elektricitetsmateria. För jordklotet torde motsvarande gräns ligga vid celler eller makromolekyler och många enklare föreningar som av oss upplevs som fysiska är för jordklotet elektricitet. Det vi upplever som vatten skulle enligt detta vara livskraft i form av elektricitet för jordklotet. Vattnet är ju i allra högsta grad livskraft för planetens mikroindivider. Vattnet är emellertid bara en av många former för hur vi upplever jordklotets livskraft. Blixtar kan ses som livskraft med högre vibrationshastighet än vatten. Den för oss högsta förnimbara vibrationshastigheten på livskraft från jordklotet torde vara jordklotets gravitation, som är tankar hos jordklotet med mycket viljeenergi, omsatt som automatfunktion (LB 524-27, 988). Andra former av jordklotets livskraft upplever vi som endogena och exogena processer. Denna artikels huvudsakliga uppgift är att behandla den form av jordklotets livskraft som vi upplever som kärnkraft.

Kärnkraft

I sitt födelsedagstal 1979 yttrade Martinus bl.a.: ”Genom att använda atomkraften har världen kommit ut i något felaktigt, som måste rättas till av högre krafter. Man har sprängt atomkärnan och det skulle man inte ha gjort. Då började man sabotera jorden. – Då blev jorden faktiskt ”mikrosjuk”, alltså sjuk i sitt inre.” På många andra ställen har Martinus varnat för atomkraften; för den fortsatta utredningen rekommenderar jag utöver ovan nämnda platser i LB även 352,431,434,527,1113,1273 samt 2341-42.

Varför är kärnkraften så farlig för oss? Jordklotets livskraft är totalt sett så oerhört mycket kraftigare än vår. Att vi trots detta kan inkarnera här beror på att livskraftfördelningen inom och omkring vår planets fysiska organism är ojämnt fördelad. Ur vår synvinkel är den starkaste formen av elektrifiering som jordklotets livskraft åstadkommer fissionsprocesser. Dessa skall användas för att säkerställa jordens temperatur, d.v.s. ge upphov till att den balans mellan tyngd- och känsloenergierna och den därav uppkomna spänningen som jordklotets intellektuella energier åstadkommit och åstadkommer (som automatfunktion) kan vidmakthållas. Dessa processer är alltså anpassade till ämnesomsättningar i en makroindivid som är miljardtals och åter miljardtals större än vi och i motsvarande grad kraftigare. De måste därför äga rum under sådana förhållanden att denna form av jordens livskraftuttryck inte skadar mikroindividerna som inkarnerar på jordklotsorganismen. Jag bortser här från mineralmateria och syftar närmast på växter och djur.

Hur skall livet i vår betydelse skyddas? Först måste vi då inse att tidsskalan är helt olika för jorden och för oss. Vår fysiska ämnesomsättning sker inom loppet av några timmar, en tidrymd som för vår makroindivid är tiotusentals år. Det avfall vi producerar går normalt in i de kretslopp som etablerats i vår livsmiljö, biosfären. Omloppstiden rör sig oftast om något eller några år. Motsvarande siffror för avfallet från fissionsprocesserna rör sig om hundratusentals eller miljontals år som för jordklotet är något eller några dygn. Det är därför oerhört viktigt för jordklotet och dess mikroväsen att dessa hålls åtskilda från fissionsprocesserna, något som normalt också sker. Biosfären är skyddad från jordens inre, där klotets ämnesomsättning sker, genom de fasta sial – och simaskikten och den fasta till plastiska manteln. Perifer magma från denna som kommer upp till ytan via vulkanutbrott innehåller nästan inga radioaktiva substanser.

Vad händer när vi startar fissioner i biosfären? De radioaktiva grundämnen vi använder oss av är de mest energirika och de ger det mesta avfallet och torde ge de kraftigaste livskraftverkningarna – vi saknar teknik att använda mera ”normala” radioaktiva grundämnen som verkar i jordens inre. Verkningarna av detta blir i biosfären ödesdigra, det är en tidsfråga innan katastrofen blir ett faktum. Visserligen tror vi oss kunna ”slutförvara” det radioaktiva avfallet men hur skall detta gå till i ett tidsperspektiv av miljontals år? Och den radioaktivitet vi redan spytt ut – hur mycket cancer har den inte och kommer den inte att orsaka? Vi har det som jag ser det ”grävt vår egen grav”, åtminstone i ett längre tidsperspektiv och får vi inte hjälp från annat håll att dematerialisera avfallet (något som Martinus antyder) är vi illa ute, såvida vi inte själva kan lära oss detta. Den minsta lilla energikombination från denna form av jordklotets livskraft är så oerhört stark att skulle den komma in i en mänsklig organism skulle celldelningsprocesserna skena och ge upphov till cancer.

”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör” sade Jesus om sina bödlar. Man skulle kunna säga detsamma om kärnkraftivrarna. Vet man då inte vad man gör? Visst vet man, tror man sig veta. Materialistisk vetenskap har utomordentliga kunskaper när det gäller materian och dess verkningar, något som modern teknik på många sätt visar. Detta trots att man saknar veteskapligt godtagna definitioner på de mest elementära begreppen i tillvaron! Jag tänker på sådana fundamentala fenomen som energi, materia, tid, rum och elektricitet. När det gäller kärnkraft har man som teoretisk grundval använt sig av två formler, banbrytande inom all fysik: E = m x c i kvadrat och E = h x f. där E betyder energi, m = massa, c = ljushastigheten, h = Plancks verkningskvantum och f = frekvensen. Man spelar alltså med tärningar vars egentliga valörer är obekanta!

Vad är det då som sker i kärnkraftverken sett ur den andliga vetenskapens synvinkel?

Jordklotsorganismens tankar medför en elektrifiering av dess fysiska kropp. Kroppen är en följd av tankar på C- medvetandestadiet, alltså automatfunktioner. Tankarna är primärt ”barn av begäret”. Sekundärt är de funktioner av jagets energiers reaktioner med omvärldsenergierna. Jagets fokuseringspunkt i energioceanen representeras av dess centrum. Här är viljeenergiernas inflytande som starkast, resulterande i de starkaste spänningarna i balansen mellan tyngd- och köldenergierna. Fysiskt sett ger detta upphov till den inre, fasta järn-nickel kärnan, där temperaturen är mer än 4000 grader och den yttre, flytande med temperaturer mellan 3500 och 4000 grader. Man förstår att det fordras ur mänsklig synvinkel oerhört kraftigt bränsle för att dessa temperaturer skall kunna vidmakthållas på lång sikt i mötet med världsalltets köld.

De energikombinationer som skapats och skapas genom viljeenergiernas agerande på balansen mellan tyngd- och köldenergierna i jordklotets inre möjliggör för i första hand järn och nickelindivider att inkarnera. Dessas livslängd torde röra sig om bråkdelar av en sekund men tack vare det etablerade energitillståndet kan de på nytt inkarnera i kärnan gång på gång. Även andra grundämnen mer eller mindre radioaktiva inkarnerar här och troligen också i manteln djupare delar. Det är sönderfallsprocesser från dessa ämnen som ger den nödvändiga värmeenergin för vår planet i dess inre. Men konvektionsströmmar i manteln, som för upp material från djupet och därför radioaktivt, hur farligt är det? Dessa konvektionsströmmar rör sig så långsamt att de radioaktiva processerna torde hinna avslutas på vägen mot ytan, materialistiskt sett. Ur den andliga vetenskapens synvinkel etableras olika energitillstånd med olika vibrationsnivå i förhållande till centrum, vilket ger möjligheter för mer eller mindre radioaktiva ämnen att inkarnera vid lämpliga vibrationsnivåer. Vår upplevelse av konvektionsrörelsen är primärt vår registrering av hastighetsdifferenser mellan olika energikombinationer i manteln. Vi följer ju inte en och samma atom från den ena platsen till den andra inom manteln. Vi studerar i stället energikombinationer i vilka miljardtals gånger miljardtals gånger miljardtals gånger miljardtals atomer eller molekyler av ett visst slag inkarnerar (det vi uppfattar som materia). Vibrationsskillnader mellan energitillstånden ger föreställningen om det fysiska avståndet mellan dem. När en viss energikombination på grund av ämnesomsättningsprocesser (radioaktiv verksamhet) får ändrad vibrationsnivå och därmed ändrade inkarnationsmöjligheter upplevs detta fysiskt som ställförflyttning, en av Martinus s.k. rörelsearter. Normalt leder kärnkraftutlösningen i en given energikombination till att i första hand tyngdenergi tillförs, balansen tyngd- köldenergi förskjuts mot ökad rörelse och minskade betingelser för inkarnationer av samma slag som inkarnerade tidigare. Ökad rörelse, minskat antal inkarnationer av den tidigare typen av inkarnerande individer (minskad densitet) ger fysiskt upplevelsen av ökat avstånd från centrum.

Varför frigörs så mycket energi vid kärnklyvning? Principiellt kan vi likna en atom vid ett solsystem. I detta är den dominerande mängden energi i form av frusen elektricitet, materia i fysisk betydelse, bunden i kärnan, solen. Vår sols massa utgör 99,5 procent av solsystemets. Om denna bundna energi frigörs, d.v.s. tyngdenergin blir mer eller mindre fri från köldenergin, kommer tyngd-köldenergibalansen inom omgivande energikombinationer att förskjutas i riktning mot explosion vilket i sin tur leder till mer frigjord tyngdenergi, man får en kedjereaktion. Men vart tar köldenergin vägen? Den binder sig genast till andra energikombinationer varvid nya energitillstånd skapas i vilka nya väsen kan inkarnera. Fysiskt upplevs detta som att ett visst grundämne vid kärnreaktioner ger förutsättningar för att andra grundämnen skall kunna inkarnera.

Varifrån kommer den första tyngdenergidominerade energikombinationen som startar kedjereaktionen? I princip kan varje energikombination där tyngdenergin är dominant rubba balansen mellan tyngd- och köldenergierna i ett givet ämne så att ämnet ifråga ”exploderar”. För att detta skall äga rum med kärnorna fordras tillförsel av mycket stora mängder tyngdenergidominerad materia samt att kärnorna är instabila. Väsendet bakom kärnan, dess jag, har då med sina viljeenergier skapat en tyngd-köldenergibalans som är bräcklig och sårbar för förändringar.

Utbytet av energi från en kärnklyvning blir oerhört mycket större än den tillförda energin som sätter igång kedjereaktionerna. Varifrån kommer den energin? Ser man det fysiskt så är massan på det ursprungliga ämnet större än summan av massorna på de nybildade ämnena. En del fysisk materia har alltså dematerialiserats och den i denna ”frusna elektriciteten” frigjorts och som kraft påverkat omgivningen enligt formeln E = m x c i kvadrat, där c är ett mycket stort tal. E i materialistisk betydelse täcker enligt mitt förmenande inte totalmängden involverad energi.

Andligt sett sker följande. Inom ett givet energitillstånd inkarnerar ett stort antal atomer av ett visst slag. Vid rådande förhållanden kommer all lämplig energi att på väsendenas bud användas till inkarneringar och den energi som inte kan användas för detta ändamål blir över som strålformig materia (även i denna sker naturligtvis inkarnationer men i vår underliggande kosmiska oktav, otillgänglig för våra fysiska förnimmelser). När man nu tillför tyngddominerade energikombinationer rubbas balansen i den givna energikombinationen och inkarnationsmöjligheterna ändras. Tillgänglig ”mängd” köldenergi minskar relativt sett och i förhållande till den totala mängden energi minskar antalet inkarnationer. Vid de uppkomna nya energikombinationerna skapas möjligheter för andra väsen att inkarnera. Om dessa har en viss vibrationsnivå eller representerar ett visst hastighetsbegrepp kan en reaktion mellan dem och de andra inkarnerade väsendena äga rum. Vid vissa tillfällen kan då reaktionen bli så häftig att energikombinationerna brister. Dessa ”vissa tillfällen” kan fysiskt upplevas som energikombinationer i form av neutroner som med stor hastighet reagerar med en stor, instabil kärna varvid denna exploderar. Neutronens stora hastighet är en följd av att dess vibrationsnivå hastigt förändras p.g.a. att den drar till sig eller tillförs tyngdenergi, det fanns ju relativt mycket sådan inom energikombinationen ifråga. Chansen eller risken för att detta skall ske är oerhört liten under normala förhållanden, avstånden mellan kärnorna är ofantliga och träffarna sällsynta. I kärnkraftverken har man lyckats (?!) samla sådana energikombinationer i vilka neutroner i stor mängd inkarnerar och kan reagera med stora, bräckliga kärnor där träffmöjligheterna ökar dramatiskt och kedjereaktioner inträffar. Många av de ”nya” ämnen som då skapas är instabila och kommer förr eller senare ut i en miljö (biosfären) där de normalt inte hör hemma, med på sikt vådliga följder.

Jag har i min bedömning av kärnkraften inte nämnt alla andra farligheter såsom spridningen av kärnvapen, terroristrisker, ”den mänskliga faktorn” i arbetet på kraftverken, transporterna av livsfarligt avfall, det giftigaste som finns, spillet vid uranbrytning, girigheten, som tillåter fortsatt drift i fallfärdiga anläggningar, en del forskares hybris över att tro sig veta och politikers snäva tidsramar, mycket annat att förtiga. Men mest förvånande – här har kärnkraftlobbyn verkligen lyckats – man åberopar miljöskäl för kärnkraft!!! Om kol, olja och gaser från mänskliga verksamheter orsakar finnar och pormaskar i jordklotsorganismens hud (biosfären) så innebär kärnkraftavfallet hudcancer.

Martinus har i sina analyser gett oss underlag för att bedöma kärnkraftens farlighet. Utifrån min förmåga att förstå analyserna, något som kortfattat beskrivits ovan, är det utomordentligt oansvarigt att använda kärnkraft. Det är som jag ser det ett av våra största misstag någonsin men i ett kosmiskt perspektiv nödvändigt för vår utveckling genom ragnarök till riktiga människor. Det innebär naturligtvis inte att vi skall fortsätta med kärnkraft, vi har redan nu tillräckliga erfarenheter av detta vansinne för att förstå att vi måste upphöra med det genast.

Kärnenergi

Vad vi tror oss veta och vad vi inte vet

[Artikel av Gunnar Carlsson]

När kärnkraften infördes i Sverige för ett halvt sekel sedan, yttrade en svensk politiker med tanke på slutförvaring av radioaktivt avfall att våra duktiga fysiker kommer att lösa det problemet. Problemet kvarstår och katastrofer och incidenter i samband med kärnreaktorer har visat att denna form av energiutvinning starkt måste ifrågasättas. I diskussionerna om kärnenergins farlighet har man fokuserat på ”yttre” fenomen som naturkatastrofer, sabotage, den mänskliga faktorn, materialfusk m.m. och lämnat den viktigaste frågan därhän: vad är det som egentligen sker i reaktorhärdarna?
Det är uppenbart, inte minst efter vad som händer i Japan just nu, att man inte vet vad som sker när något går snett. Orsaken till detta måste vara att man inte har hela bilden klar för sig.

Den materialistiska världsbilden fick sitt genombrott under 1900-talets första hälft och med atombomben trodde man sig verifiera de postulat och läror som materialismen grundar sig på. Naturvetenskapens och speciellt fysikens snabba utveckling har gett oss en helt ny tillvaro med TV, mobiler och allehanda andra tekniska hjälpmedel. Genom att fastställa värdet på vissa naturkonstanter och visa att dessa gäller hela universum anser man sig ha bevisat att de materialistiska teorierna är riktiga. Postulaten och lärorna är dogmer som man måste tro på för att bli betraktad som vetenskapsman. I det avseendet är vetenskapen mer som en religion, trosbaserad. Forskare som ifrågasätter de fysiska normerna blir utfrusna. Man ”låser in” sig i det fysiska rummet som begränsas av ljushastigheten, Big bangs yttre gräns, som hela tiden vidgar sig, den minsta längden och kortaste tiden, s.k. Plancklängd och tid, mycket små enheter som man dock kan tänka sig ännu mindre. Framförallt är det objektivitetspostulatet som är normgivande: fysisk materia är det enda reella i tillvaron och finns oberoende av om någon iakttar den eller inte; allt övrigt, andligt eller psykiskt är följdverkningar av rent materiella reaktioner.  

Den formel som framförallt haft betydelse när man utvecklat kärnenergi är E=mc i kvadrat, vilken innebär att energin (E) är ekvivalent med vad som finns i en viss fysisk massa (m) multiplicerat med ljushastigheten i kvadrat. Eftersom c är ett mycket stort tal blir energin i små mängder materia oerhört stor. Då är det ju bra att man kan omvandla materia till energi men det finns problem. Den materia som kan komma ifråga är tunga grundämnen som vid sönderfall ger upphov till farliga restprodukter och livshotande strålning. Detta är allmänt bekant. Viktigare och farligare är att man arbetar med i grunden okända begrepp. Man vet inte vad energi egentligen är. Man talar visserligen om att energi förmår uträtta arbete och skiljer mellan nio ”sorters” energi, alltifrån den ”rena” gravitationsenergin (som egentligen är en kraft) till den ”smutsiga” bakgrundsstrålningen. Men någon vetenskapligt erkänd definition saknas. Än mer förbryllande blir det när man analyserar begreppet materia. Man har visserligen en standardmodell men denna är inte vetenskapligt verifierad. Ur en synvinkel kan man med fog säga att materien fysiskt sett är tomrum, ett tomrum som naturligtvis inte är ett ingenting utan något som är uppfyllt av strålar och vågor som vid reaktion med sinnesorganen ger oss upplevelsen av fasta, flytande och gasformiga ämnen. Dessa är alltså illusoriska. Men materialismens A och O är ju en fysisk byggnadssten och letandet efter en sådan har lett till ett flertal hypoteser, bl.a. supersträngteorin, som förutsätter flera ”nya” dimensioner och där den minsta partikeln alls inte är fysisk utan vibrerande energi – som man alltså inte vet vad det är.

Är ljushastigheten säkerställd? Det beror på vad man mäter och nyare försök har visat avvikelser. Dessutom förutsätter Big bang- teorin att ljushastigheten överskreds i ett initialskede. Och vad är ljus – är det partiklar eller vågor eller både och eller varken eller?  

När det gäller den fysiska materiens suveränitet har denna starkt ifrågasatts av flera forskare och organisationer. Man är övertygad om ett nära förestående paradigskifte där en psykisk värld t.o.m. anses kunna vara primär i förhållande till den fysiska. Mycket mer kan sägas i denna fråga och det finns redan nu teorier som måste anses överlägsna vår materialistiska världsbild när det gäller logisk stringens. Det väsentliga när det gäller kärnenergin är om vi vet vad vi gör. Om inget oförutsett inträffar tycks den ju fungera och ge oss den energi vi så hett eftertraktar. Kortsiktigt kanske, under förutsättning att inte oförutsedda faktorer trasslar till det, inte bara på det yttre planet utan även som följd av svagheter i den vetenskapliga teorin som alls inte är så säker som man antagit. Långsiktigt är kärnenergi en katastrof. Det vi kallar liv här på jorden finns nästan uteslutande i biosfären, den tunna hinnan från atmosfären till havets djup. I denna hinna pumpar vi in de mest livsfientliga substanser som finns utan att ha möjligheter att förstöra dessa. Alla försök att slutförvara är bara dimridåer som ekonomiska intressenter lägger ut för att försvara en energiutvinning som i sig är livsfientlig, livsfarlig och livsnedbrytande. 

Vad betyder detta för kärnenergin? Med ändrade grundförutsättningar för energiutvinning måste hela vår energipolitik omvärderas och baseras på vetande och inte hasardbetonat spel med okända faktorer.

Gunnar Carlsson

Fil dr

gunnar.carlsson@gmail.com 

Om intresse finns vidareutvecklar jag gärna påståendena ovan.

Mellan himmel och jord


Jordiska ”födslovärkar”


av Olav Johansson

[Följande artikel har tidigare varit  publicerad i Kosmos nr.  9 – 2005 och skrevs förra gången det inträffade en jordbävning och tsunami med samma magnitud som nu skett i Japan./Reds. anmärkning]

”Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det blir jordskalv på den ena platsen efter den andra och det blir hungersnöd. Detta är början på födslovärkarna.” (NT: Markus 13:8).

Genom två av de starkaste jordskalven i modern tid i nästan samma område utanför Sumatra i Indiska Oceanen inom loppet av blott tre månader har detta 2000 år gamla profetiska uttalande fått en förnyad – och för många människor måhända också skrämmande – aktualitet. Något som symboliskt även understryks av dessa bägge jätteskalv ägde rum på annandag jul (9,3 på richterskalan) respektive annandag påsk (8,7 på richterskalan). Jul och påsk är ju de två största högtiderna som firas till minnet av upphovet till de ovan citerade orden. Är detta ”sammanträffande” bara en slump eller är det måhända avsett som en påminnelse om att den tid som nu stundar här på jorden – och meningen med den – är förutsagd redan för 2000 år sedan från en mental eller medvetenhetsmässig utsiktspunkt där alla jordiska orsak- och verkansamband kan överblickas eller genomskådas och därför också förutsägas?

Om det kan man ju tänka eller tro vad man vill. Men ett faktum som även den som bara räknar med ”hårda fakta”, dvs det som kan vägas och mätas, inte kan bortse ifrån avslöjas av följande tidningsnotis baserad på internationella vetenskapliga studier och statistik: 

”FN oroas nu över att världen drabbas av allt fler – och dyrare – naturkatastrofer. På 15 år har antalet människor som drabbats av stormar, jordbävningar, vulkanutbrott och torka tredubblats till 254 miljoner. Antalet naturkatastrofer har ökat från 261 stycken 1990 till 337 i fjol.”

Denna notis stod att läsa i Aftonbladet 2004-09-21, dvs några månader innan det första stora skalvet i Indiska Oceanen. Och nu när detta skrivs – i april 2005 – kan man praktiskt taget dagligen se och höra rapporter i våra media om nya jordskalv, vulkanutbrott, stormar m.m. i olika hörn av världen. Det senaste i raden i skrivande stund är ett par medelstora (men jämfört med Sumatraskalven små) jordskalv som drabbat de japanska öarna, vilket sker samtidigt som stora anti-japanska demonstrationer och attacker mot japanska intressen genomförs i grannlandet Kina av uppretade folkmassor. Att ”folk skall resa sig mot folk och rike mot rike” och att ”det blir jordskalv på den ena platsen efter den andra” verkar alltså som en prognos på god väg att gå i uppfyllelse…

Att detta är händelser och omvälvningar som även berör en makrokosmisk nivå framgår också av att smällen i Indiska Oceanen på annandag jul, enligt NASA-forskarna Benjamin Fong Chao och Richard Gross, var så kraftig att nordpolen flyttades två och en halv centimeter och dygnet förkortades med 2,68 mikrosekunder och det tillplattade jordklotet blev aningen ”slankare om midjan”. Minskningen av dygnets längd är så liten att den inte går att mäta. Men nordpolens nya position och jordklotets ändrade form kan möjligen gå att mäta med instrument på jorden och på satelliter (1).

Det stora skalvet den 26 december 2004 var ett av de kraftigaste som någonsin uppmätts och blev först klassat som 9,0 på den nya richterskalan. Senare och noggrannare undersökningar har visat att skalvets styrka i själva verket låg på 9,3. På den logaritmiska richterskalan innebär det en nästan tre gånger så stor energiutlösning jämfört med 9,0. Analyser av seismogram under lång tid efter jordbävningen visar att skalvet var det näst största sedan seismometern uppfanns för 100 år sedan. Bara megajordbävningen i södra Chile 1960 – som också orsakade en tsunami eller jätteflodvåg – var värre. Den hade magnitud 9,5 på richterskalan (2).

Jordklotets kris = en utrensningsprocess
Vad är det då vi bevittnar, kosmiskt sett?

Enligt Martinus kosmiska världsbild är ju jordklotet ett levande väsen, vari vi jordiska människor ingår som mikroindivider eller ”celler”, närmare bestämt ”hjärnceller”. Naturkatastrofer är sett i detta perspektiv reaktioner i ett levande väsens fysiska organism. Reaktioner som kan betecknas som ”psyko-somatiska” (fysiska reaktioner eller störningar som har psykiska orsaker).  

Att Kristus i citatet ovan betecknar dessa reaktioner som ”födslovärkar” är intressant, eftersom ”födslovärkar” ju är symptom på att något håller på att födas. Och Martinus kallar också den process som både jordklotet som levande väsen, och vi som dess ”hjärnceller”, nu står inför för ”den stora födelsen”. Det är en andlig eller kosmisk födelse som föregås av en psykisk ”utrensningsprocess”. Det är denna psykiska ”utrensning” som åstadkommer den stegrade frekvensen och intensiteten av ”psyko-somatiska” reaktioner i jordklotets organism. Ett fenomen som vi också kan känna igen från ”utrensningsprocesser” i vårt eget psyke och organism. Martinus skriver att ”alla dessa företeelser tillsammans är för jordklotsjagets organism och mentalitet ingenting annat än just den ovannämnda normala själsliga kris som alltid måste uppstå i en individs mentalitet, innan han helt blir tagen i besittning av ´den helige Ande´ eller når ´den stora födelsen´.” (3).

Det som ska ”födas” är ju inget mindre än ”en ny himmel och en ny jord”, som det heter i Bibeln. Det betyder inte en fysisk undergång av den ”gamla” jorden, men det betyder alltså att jordklotet för närvarande går igenom en psykisk eller andlig process som – på detta stadium av processen – också resulterar i allt fler och tätare förekommande ”psyko-somatiska” effekter.

En skribent på ett Martinus-inspirerat internetforum formulerade för en tid sedan följande i detta sammanhang berättigade eller motiverade fråga:

”Något jag inte kan förstå logiken i är hur en varelse som precis står inför att få det kosmiska medvetandet måste utsätta sig för en så förödande ´utrensning´ som när en stor del av det som motsvarar hjärncellerna ska rensas ut.”

En mycket berättigad fråga, som sagt, som skribenten säkert inte är ensam om. För den logiken är förstås inte alldeles självklar. Men låt mig först säga att denna ”utrensning” inte är av förödande natur för jordklotet, utan endast ett led i det Martinus ovan kallar den ”normala själsliga kris som alltid måste uppstå i en individs mentalitet, innan han helt blir tagen i besittning av ´den helige Ande´ eller når ´den stora födelsen´.” Och vi måste också för att bättre förstå detta tillfoga ett par kompletterande upplysningar som Martinus ger oss i detta sammanhang.

Jordklotet och dess ”hjärnceller”
I en artikel som heter ”De kosmiska krafterna bakom världsåterlösningen” skriver Martinus bl.a. en del om det han kallar ”makrorefleximpulser” på vår jordmänskliga nivå, dvs refleximpulser av jordklotets kommunikation med sina klotmedväsen. Martinus pekar i denna artikel på hur detta tagit sig uttryck genom det han kallar ”världsåterlösningsepoker” – totalt 4 sådana epoker beskrivs i artikeln. Epok nr 4 är den vi just nu är inne i och som betingas av jordklotets kommunikation med högt utvecklade klotmedväsen. Om denna nu pågående epok skriver han där bl.a:

”Mycket starka kosmiska makrorefleximpulser genomtränger mänskligheten och har redan åstadkommit en stor förvandling i dess mentalitet. Då vårt makroväsen jordklotet är inne i en begynnande upplevelse av den stora födelsen, är det inte så märkligt att det befinner sig i stor tankeaktivitet eller tankeutbyten med sina klotmedväsen i sitt eget mellankosmos. Dessa höga tankeutbyten med likasinnade klotväsen utgör i särskild grad grundenergikombinationer av intelligens och känsla, som i viss utsträckning genom klotets dubbelpolighet framträder som intellektualiserad känsla, som åter är detsamma som ren kärlek.” (4).

Martinus nämner också här att det är denna ”makrorefleximpuls” som bl.a. ligger bakom den otroligt accelererande tekniska utvecklingen under det senaste århundradet på vårt klot. Vi kan ju inte direkt uppfatta eller avläsa jordklotsväsendets kommunikation med dessa andra klotväsen. Indirekt kan vi visserligen i viss grad göra en sådan ”avläsning” eller tolkning av denna interplanetariska och makrokosmiska kommunikation genom de impulser som ligger till grund för t.ex. religioner och kulturer som har fötts och blomstrat under olika tidsepoker i vår historia. Vissa av dem kan nog till och med ses som ”kosmiska glimtar” i jordklotsindividens medvetande. Eftersom jordklotet nu står på tröskeln till att uppleva ”den stora födelsen” måste det ju ha upplevt ett antal sådana glimtar redan.

Det är alltså klart att det finns ett orsak-verkan-samband mellan det vi betraktar som vår yttre fysiska värld och klotväsendets inre tanke- och känslovärld. Men, som Martinus skriver i samma artikel, så finns det också en väsentlig skillnad mellan jordklotets och vår organismprincip. Jag citerar:

”Medan den jordmänskliga, fysiska organismen är avsedd som redskap för en helt fysisk aktivitet, är jordklotsväsendets fysiska organism, alltså det fysiska klotet, endast avsedd som redskap för en mindre fysisk aktivitet.” (5).

Det finns alltså en skillnad eller variation i de möjligheter och begränsningar som våra skilda organismprinciper medför. Vår organismprincip är ju på ett annat sätt ”mobil” på det fysiska planet, medan kloten hela tiden färdas i sina bestämda banor. Banor som bl.a. medför att de inte normalt kan komma i fysisk ”närkontakt” (om de kommer alltför nära resulterar det ju i katastrofer, som en gång också drabbade vårt klot när det fick sin nuvarande axellutning).

Det betyder att klotens upplevelse och inbördes kommunikation eller ”närkontakt” sker på tankeplanet (makrokosmisk ”telepati”). Martinus skriver i samma artikel att dessa makrokosmiska tankeutväxlingar ”bildar ett stort, verksamt område av strålar och vågor omkring det fysiska klotet” (6). Ett för oss osynligt område som är klotets primära upplevelse- och kommunikationssfär.

Jordklotet upplever alltså inte det fysiska planet på samma ”direkta” sätt som vi gör. Fast även vår upplevelse av det fysiska planet är ju, när allt kommer omkring, endast av ”indirekt” natur, eftersom alla upplevelser – vare sig de förmedlas av fysiska sinnen eller ej – är medvetandereaktioner…

Ytterligare en upplysning som Martinus ger, som kanske kan komplettera bilden, är att han menar att många jordmänniskor ännu bara är ”latenta hjärnceller” för jordklotet. I artikeln ”Vad betyder önskan om ett Gott Nytt År?”  beskriver han att dessa ”latenta hjärnceller” är de som ännu för ett övervägande vegetativt eller passivt och instinktstyrt liv. De är alltså ännu inte riktigt ”väckta” som ”hjärnceller” betraktade, men de ska bli det! Citat:
”Vi är här vittne till områden i jordklotets fysiska dagsmedvetande som ännu är latenta och outvecklade, vilket de naturligtvis inte skall förbli, då såväl jordklotsväsendet som mänskligheten är under utveckling.” (7).

Det kan man kanske jämföra med att en stor del av vår hjärnkapacitet också ännu så länge är latent eller obrukad enligt vad hjärnforskningen kommit fram till. Med andra ord en potential för vårt framtida kosmiska medvetande, eftersom naturen inte skapar något överflödigt eller onödigt.

Det är alltså inte så att man kan sätta ett likhetstecken mellan jordklotets egen mentalitet och den jordmänskliga genomsnittsmentaliteten i dag. Klotet befinner sig alltså i sin utvecklingsspiral perspektiviskt något ”före” dagens jordmänskliga genomsnittsmentalitet, men har alltså också ännu ofärdiga sidor, som motsvaras av dessa ännu mer eller mindre latenta eller outvecklade ”hjärnceller”.

Jordaxelns lutning
En ”psyko-somatisk” effekt, eller snarare defekt, av mer permanent natur hos jordklotet är ju dess axellutning som åstadkommer de starkt kontrasterande årstider som vi upplever t.ex. här på våra nordliga breddgrader. Om denna axellutnings orsaker och verkningar – liksom alltså om den ovannämnda psykiska ”krisen” eller ”utrensningsprocessen” i jordklotets medvetande – kan man läsa i Livets Bok del 3 stycke 657-68.

Martinus beskriver där denna axellutning som en form av ”invaliditet” hos jordorganismen, som dock, liksom alla smärtsamma erfarenheter, medför en forcerad andlig eller mental utveckling hos den drabbade. Det är ju på grund av dessa starkt kontrasterande årstider eller det fysiska klimatets bisterhet på bl.a. våra breddgrader, som klotets ”hjärnceller” tvingats utveckla en avancerad teknisk kultur i form av husbyggande, konstgjord värme, elektricitet m.m. för att överhuvud taget kunna överleva här. Om denna axellutning inte drabbat jordklotet skulle de fysiska förhållandena visserligen vara mer ”paradisiska” – i form av ett behagligare fysiskt klimat – men mentalt sett skulle både jordklotet och dess nuvarande ”hjärnceller”då ha varit ringare eller mer outvecklade väsen.

Det stora skalvet på annandag jul åstadkom alltså också en liten, men ändock mätbar, effekt (2,5 cm) på jordaxelns lutning. Betyder det att jordaxeln nu har börjat ”räta” på sig och att fler jättekatastrofer därför är att vänta?

Fler katastrofer kommer säkert, eftersom det ju hör till de ovan omtalade ”födslovärkarna”, men om vi får tro det Martinus skriver i Livets Bok 3 stycke 667, så kommer dock jordaxelns eventuella ”upprättande” att gå så långsamt och gradvis att det inte kommer att medföra några globala katastrofer för dess mikroliv. Men lokala katastrofer blir ju på sätt och vis också globala när det drabbar centra för en global turism som vi nu sett.

En ”flodvåg” av humanitet
”Det enda vi kan hoppas på är att denna jordbävning och dess effekter på sikt förändrar våra medvetanden, gör våra medvetanden mer planetariska. Vi är nu mycket nära denna katastrof, även vi som inte fått besked om att någon vi känner fanns där. Mitt i allt meningslöst lidande, allt kaos, finns också den globala gemenskapens lilla, lilla epicentrum: Det skälver till. Våra medvetanden rör vid varandra, tvärs över oceaner och världsdelar.”

Så skrev författaren Göran Greider i sin kolumn i tidningen Metro 04-12-29. Fast det han här skriver upphäver ju också hans formulering ”meningslöst lidande”. Om katastrofen bidrar till att skapa sådana konsekvenser som han här beskriver, då var den ju inte ett ”meningslöst lidande”. Kan våra medvetanden bli det Greider här kallar ”mer planetariska” utan sådana mer eller mindre drastiska lidandeserfarenheter?

Eller – för att anknyta till en annan sak som har just med det ”planetariska medvetandet” att göra – skulle vi i dag ha haft ett FN och många andra former av humant internationellt samarbete utan de lidandeserfarenheter som de bägge hittillsvarande världskrigen gett oss?

Det är naturligtvis en klen tröst för dem som är personligt drabbade här och nu. Det får inte deras ”döda” att kliva upp ur havsdjupet eller gravarna igen. Men det kanske får något annat att kliva upp ur djupet av deras eget inre. Frågor om ”varför” och om ”livets mening” tränger sig ju mer eller mindre på alla sörjande efterlevande. Frågor som också kan ses som en bön till Försynen om svar. Och där det finns frågor finns det också svar. Att frågorna börjar ställas från djupet av den enskildes nöd och behov är ju den ”sådd” som måste till för att svaret – när tiden är mogen – ska kunna ”skördas”.

Och vi kan också konstatera att flodvågen i Sydostasien också utlöste en annan flodvåg: en flodvåg av humanitet och önskan att hjälpa. Aldrig tidigare har människor i så många delar av världen skänkt så mycket pengar för att hjälpa katastrofdrabbade. Flera ideella hjälporganisationer fick t.ex. in så mycket pengar att de blev tvungna att be människor att inte skänka mer, eftersom de inte kunde använda mer pengar än de redan fått in. Det har nog aldrig hänt tidigare…

På bara två dagar direkt efter katastrofen skänkte svenskarna exempelvis fem gånger så mycket pengar som man annars brukar göra på ett helt år till t.ex. Röda Korset! Det kan man väl också kalla en ”flodvåg” – en flodvåg av humanitet och begynnande nästakärlek. Den ”flodvågen” förtjänar också att uppmärksammas. Det är den floden som leder till det framtidens ”förlovade land” och tillstånd, där det inte längre behövs katastrofer och andra lidandeserfarenheter för att få humaniteten att ta klivet ut ur ”garderoberna”, utan där denna humanitet eller nästakärlek är den våg(längd) vi alla ”surfar” på…

Noter:

  1. Dagens Nyheter  2005-01-11 
  2. Dagens Nyheter 2005-03-31
  3. Livets Bok del 3 stycke 667 
  4. Kosmos nr 2-1993  
  5. Kosmos nr 2-1993 
  6. Kosmos nr 2-1993 
  7. Kosmos nr 1-1995