Samtalskväll

Kära vänner

Vår samtalskväll i kväll på NBV, Jungfrugatan, Stockholm, måndag 24 augusti, handlade om kreativitet och skapande med rubriker som: Vilken betydelse har kreativitet och skapande i vår vardag, för individen och samhället? Hur kan vi utveckla kreativitet? och Vad innebär kreativitet och skapande ur ett kosmologiskt perspektiv.

Välbesökt, roligt och inspirerande. Vi var tolv deltagare med erfarenheter från de mest skilda håll. Idérikedomen var legio och alla bidrog med tankar och infallsvinklar. Mingel och social samvaro i the-pausen före avslutningen, då vi knöt ihop säcken och traskade hem i sensommarnatten.

Det är ett trevligt och säkert värdefullt komplement till övriga Martinusverksamheter. Lite friare och små hintar om hur kosmologin fungerar i vardagslivet, eller kan fungera.

Hare så bra / Jan

Hon en han?

En mörk, kraftfull ung dam från Sydafrika vinner 800 meter i stor stil före alla andra konkurrenter. Efteråt spekuleras det kring hennes könstillhörighet: ”hon rör sig precis som en man” säger en manlig löpare. På löpsedlarna är det huvudnyheten: ”hon kan vara en man”. En utredning sägs ha startat redan före VM om damens könstillhörighet. På jobbet möter jag medelålders kvinnor som ger uttryck för sin indignation: ”hon har ju inget där fram”. Jag tänker: OK, hon är ganska maskulin, men jag får inga impulser om att det skulle vara en man. Jag undrar också: vad är det stora problemet här egentligen? Är det indignation över att någon av de tävlande inte tävlar på samma villkor? Eller är det själva det faktum att kvinnor ska vara kvinnor och män ska vara män?

Rubrikerna berör mig på ett obehagligt sätt. Föreställer mig vara i den unga damens situation: en hel värld har blickarna på dig, ifrågasätter dig, låter dig inte vara den du är. Jag tänker på att det dröjde väldigt länge innan hennes leende skymtade fram efter segern. Nyhetsmänniskorna vet att det är något som alla fäster blickarna vid: en manlig kvinna, en kvinnlig man. Det har oroat i alla tider och jag ser fram emot ett samhälle där manligt-kvinnligt smälter samman, där människor ha förståelse för att våra båda poler, den maskulina och den feminina, är verksamma i oss på olika sätt för olika människor beroende på de erfarenheter vi har genomgått i livet. Människors oförstånd, deras motvilja mot det avvikande, deras flockmentalitet gör den avvikande till ett lätt offer.

Nyligen läste jag en njutbar roman från tidigt 1900-tal. ”Ensamhetens brunn” av Radclyffe Hall skildrar en ung kvinnas utvecklingsbana. Hon visar tidigt tecken på att inte vara som andra flickor; hon rider som en man, fäktas och klipper sig kort. Hennes mor har svårt att dölja sin ovilja och när flickan växer upp och omsider förälskar sig i en kvinna tvingas hon lämna sitt hem för gott och hitta sig själv i en mera tolerant miljö. Man skulle kunna tro att denna roman, som för övrigt blev åtalad och dömd och som har varit en slags ”lesbiskhetens bibel” genom flera decennier på 1900-talet, skulle ha mist sin aktualitet. Men icke. Det må vara accepterat att vara homosexuell i vårt samhälle, men könsgränserna håller vi strikt på.

 Att läsa Martinus analyser om polförvandlingen, om varför ett obestämt könstillstånd kan uppstå, vilka konsekvenser det får för den drabbade och effekterna av människors intolerans; det är som att skåda in i framtiden, in i ett samhälle där flockmentaliteten inte längre är drivkraften bakom människors agerande, där var och en förmår välja sin egen livsväg. Han beskriver alltför målande och träffsäkert hur skvaller och förtal bryter ned livslågan hos den avvikande, ännu i vårt samhälle. Och här är vi nu, här är jag och ibland undrar jag hur långt vi har kvar egentligen, till något som kan kallas för det riktiga människoriket.

Mic

Ett moraliskt dilemma – insektskarma ger insikt?

(reds. anmärkning: nedanstående inlägg är skrivet av Olav Johansson till Martinus Fria Forum. Publiceras här också med Olavs godkännande)

Hej alla!

För att visa att ryktet om MFF:s död är överdrivet, och att moraliska problemställningar också kan behandlas här, som Anita efterlyste mer av härom dan, så vill jag här ventilera en för mig just nu aktuell moralisk problemställning. Vi har nämligen fått tillökning hemma hos oss i sommar – av ett helt getingbo! Boet har dom byggt – och bygger fortfarande på verkar det som – under ett bord på vår balkong. P.g.a. den väl valda placeringen, där dom ju också har ett bra regnskydd, dröjde det rätt länge innan jag upptäckte vad som pågick där under bordet. Jag som ofta vid denna årstid sitter och läser på balkongen noterade visserligen att enstaka getingar ofta surrade runt där – men det är ju i och sig inte ovanligt på sommartid och enstaka getingars surrande stör mig normalt inte särskilt – men det var först när jag i ett oförsiktigt ögonblick råkade stöta till bordet som jag blev varse att det inte handlade om enstaka getingar, utan tämligen många…

Jag såg till att snabbt förpassa mig på andra sidan balkongdörren och avvaktade sedan tills de ”surrat av sig” innan jag vågade gå ut dit igen och inspektera situationen närmare. Sedan har vi upprätthållit en ”fredlig samexistens” getingarna och jag. De stör mig inte – inte nämnvärt mycket i alla fall – om jag inte stör dem (jag aktar mig förstås för att återigen göra någon oförsiktig rörelse som kan stöta till bordet, som ju är deras ”botak”). Men situationen är ju ändå inte helt oproblematisk, som ni kanske förstår. Jag tänker också på att de kanske är i färd med att föröka sig ännu mer

Jag kan också se att det finns ett karmiskt moment i situationen, eftersom vi för nu kanske 10 år sen också hade ett getingbo på balkongen i den lägenhet där vi då bodde (i samma hus, men inte samma lägenhet och balkong alltså). Den gången löste jag problemet på det kanske inte helt moraliskt klanderfria sättet att jag placerade en hink full med vatten under boet och sedan stötte till boet med en käpp, så att det lossnade och ramlade ner i vattenhinken. Jag vet inte om det var några getingar som druknade på det sättet – jag minns i alla fall inte att jag upptäckte några kringflytande getinglik i vattnet, men jag vågade förstås inte kolla så noga – men det annars så vällimmade boet upplöstes i alla fall efter en stund i vattnet och getingarna flyktade någon annanstans (kanske till någon annans balkong?). Men nu har de alltså – helt i enlighet med karmalagens mekanismer – återvänt till vår balkong… Så finns det någon vänlig själ där ute som har något gott råd att komma med? Förutom det där med vattenhink och käpp alltså. Det verkar ju inte vara någon riktigt långsiktigt hållbar lösning – karmiskt sett i alla fall…(men jag utesluter inte att jag kan bli tvungen att akut lösa problemet på samma sätt igen om inget annat hjälper. Getingar är kanske förhoppningsvis simkunniga??? Men det är ju förstås under alla omständigheter tråkigt att behöva sabotera deras flitiga arbete med att bygga sitt vackra hem…).

Jag kan också apropå detta med insektskarma berätta att jag för nu kanske 20 år sen – när jag bodde i en lägenhet på bottenvåningen i ett hyreshus där bara lägenhetsdörren skilde mig från gårdsplanen utanför – upptäckte att jag en vårdag hade en massa små svartmyror inne i lägenheten. Upptäckten skrämde mig inte direkt, eftersom jag redan från barnsben varit en passionerad myrforskare (de första sex åren av denna inkarnation är jag uppväxt på en skärgårdsö i Norrbotten, där jag nästan inte hade någon lekkamrat i min egen ålder. Men vi hade en stor myrstack i närheten av vårt hus och den fascinerade mig till den grad att jag kunde stå i timmar och observera allt spännande som försiggick där!). Och eftersom jag på den tiden bodde ensam tyckte jag nästan att det var trevligt att myrorna ville göra mig sällskap… Men när jag någon dag senare upptäckte att mina myrvänner blivit så sällskapliga att de också ville dela mitt bröd – några av dem hade lyckats ta sig in i ett öppnat brödpaket – så kände jag att det nog var dags att vänligt be dem lämna lägenheten. Hur gör man då det? Ja, jag använde bönen. Och det fungerade med nästan omedelbar verkan. 1-2 dagar senare kunde jag inte upptäcka en enda myra i lägenheten! Och de återkom aldrig heller. Om det berodde på min bön eller något annat vet jag naturligtvis inte. Men att de försvann väldigt plötsligt – och för mig oväntat snabbt – är i alla fall ett faktum.

Naturligtvis har jag prövat samma utväg denna gång – att be alltså, men hittills utan synbart resultat. Getingarna finns ju kvar. Jag har då tänkt att jag kanske skall ta det som en övning i att kunna samleva fredligt och utan fruktan med dessa små tigerrandade vänner. Och det verkar ju fungera – bara jag kan undvika att stöta till bordet alltså… Martinus skriver någonstans, som ett svar på en fråga han en gång fick, att djur – inte ens sådana djur som bär på stora tigerränder – normalt inte attackerar människor som inte är rädda för dem eller provocerar dem (fast sådana som har stora tigerränder kan ju också, om de är tillräckligt hungriga eller utsvultna, betrakta en människa som ett mål mat på två ben). Det gäller nog också getingar, tror jag. En del människor blir ju alldeles panikslagna om en geting flyger förbi och börjar slå och vifta vilt omkring sig, och då löper de naturligtvis risk att bli attackerade och stuckna. Men om man bara tar det lugnt och ”gillar läget”, så händer ingenting farligt. Det är i alla fall min erfarenhet. Sedan kompliceras förstås situationen av att man, som i vårt fall, har en liten dotter hemma som man inte vill utsätta för risken att bli getingstucken. Men hon går i alla fall än så länge inte ut på balkongen…

Är det förresten någon som vet hur länge getingar kan bo kvar i ett sådant bo? Försvinner de när kylan kommer eller kan de till och med övervintra i ett sådant ombonat bo med bordstak därtill?

Som ni som besökte Klint under de sista veckorna på sommarsäsongen i år vet, har också Danmark – och delar av sydsverige har jag hört – varit drabbat av en speciell insektskarma denna sommar, som i form av en fullkomligt osannolikt massiv nyckelpigeinvasion, kulminerade i månadsskiftet juli-augusti. Det var som dom där gräshoppsinvasionerna man läser om i GT i Bibeln… Jag minns speciellt en afton när jag var ute på en joggingrunda vid Sonnerupsskogen där och skulle springa hemåt längs med stranden. Jag har aldrig varit med om något liknande. Luften var så full av nyckelpigor vid havet den kvällen att det var omöjligt att inte få munnen full av dem om man sprang med öppen mun. Jag fick alltså vackert stänga munnen och gå i maklig takt hemåt i stället och minst en gång i minuten skrapa av drivor av hundratals nyckelpigor som fastnat på min t-shirt. Och hur det såg ut på marken ska vi bara inte tala om. Så rött blir det aldrig ens i lingonskogen ett ”lingonår”. Det var bara att blunda och vada hemåt bland drivorna av levande och döda nyckelpigor. Det måste ha varit miljoner och åter miljoner bara på den sträcka av några kilometer som jag gick den kvällen… Frågan är: var kom alla ifrån??? Och vad skall det betyda?

undringar och hälsningar i augustinatten
från Olav Johansson

Jag ångrar inget…

Non, je ne regrette rien…

”Jag ångrar ingenting”, sjunger Piaf övertygande och i våra mest sentimentala stunder håller vi med henne. Ty vad skulle det tjäna att ångra något man av okunnighet eller tillfällig obalans har satt i rörelse? Vi säger ändå ibland: ”jag ångrar att jag inte tog chansen till den där utbildningen jag blev antagen till” eller ”om jag bara hade vetat bättre skulle jag ha sagt nej den där dagen då hon föreslog att vi skulle slå våra påsar ihop…” eller på ett mera jordnära plan: ”skulle nog inte ha tagit den där sista…”

Samhället ställer ibland krav på oss att vi ska visa ånger, visa att vi har handlat mot bättre vetande och kanske brutit någon oskriven regel. Först då kan vi erkännas som rehabiliterade moraliska väsen. Det börjar redan i barndomen: ”ta tillbaka det där, annars….”. I skolan möter vi skräckinjagande lärare som spänner ögonen i oss: ”Herr Söderberg, nu är det allt bäst att du skärper dig, annars…”

Religionen har institutionaliserat syndabekännelsen. Måhända för att prästerskapet begrep hur svårt det i verkligen är att ångra någonting, eller ändra på ett icke önskat beteende. En period kunde man till och med köpa sig fri ifrån synden. Mycket praktiskt! Samvetet kan vi då stoppa undan i en liten tygpåse och knyta ett snöre om: ”tages fram endast när vi har lärt oss läxan och inte längre kan drabbas av den där gnagande, halvt ångestväckande känslan av att ha handlat fel.”

Om man får tro Martinus så är ”ånger” eller att ”ångra” inte någon intelligens- eller viljeakt, utan en känsloakt. Ångern kommer lika väl när man inte vill det, den är en ”utlösning av en konflikt mellan våra själskrafter och äger rum helt oberoende av vår vilja.” (st. 586). Det är endast upplevelsen av en erfarenhet att man begått en orätt mot någon eller något som kan utlösa ångern.

Orätt kan vi ju också rimligtvis göra gentemot oss själva. Det är kanske det vi åsyftar när vi ser tillbaka på alla mer eller mindre tvivelaktiga beslut vi fattat i vår egen pågående utvecklingsprocess. När vi befinner oss i livsavgörande situationer, men till viss del även i mindre dramatisk valsituationer, så finns det en mängd faktorer som påverkar vilket val vi i slutänden gör. Kanske vill vi vara sanna mot oss själva, men i de fall ett beslut går emot någon annans vilja eller önskan och då denne råkar stå oss nära eller vara av extra betydelse för oss, gör vi ofta avkall på sådant som vi känner är rätt. Men i längden är inte detta möjligt, just med tanke på att känslan av att ha handlat orätt mer eller mindre tvingar oss att välja en annan väg. Ibland kan dock känslan tvinga oss att ge avkall på något som är viktigt för oss, beroende på att medkänslan för vår nästa är större, eller för att vi hellre försakar något för egen del, hellre lider själva än ser andra lida.

På något sätt tycks livet bestå av ett oändligt antal valsituationer som syftar till att pröva vår moraliska mognad eller upplysa oss om begränsningar och förtjänster. Ett helt ”rent samvete” tycks inte vara möjligt eftersom vi befinner oss i en ständig läroprocess. Likväl är det viktigt att inte försjunka ned i en trögflytande sörja av samvetskval. Med intelligensens hjälp kan vi försöka se ”nyktert” på våra brister och hjälpa oss själva på vägen mot verklig förlåtelse och ånger.

I dagarna (juli 09) är det stor Pride-festival i Stockholm. Unga som gamla, män som kvinnor med en annorlunda sexuell inställning än majoriteten av befolkningen, samlas och utbyter erfarenheter, lever ut sin glädje och stolthet över att ha kommit till insikt om att de varken kan eller vill vara annorlunda än de just är. Pride – stolthet kommer som ett resultat av att vara sann emot sig själv. Endast under en övergångstid är det möjligt att bortse ifrån de inre kraven. Under en övergångstid kan man gå emot sin innersta känsla och vilja för att vara föräldrar, vänner, samhället till lags. Somliga gifter sig, skaffar barn, gör allt för att passa in i normen, bara för att sent omsider upptäcka att de glömde bort sig själva för att inte avvika från flocken.

Men samma förhållande kan ju gälla om man av anpassningskrav struntar i att fullfölja en konstnärlig talang, väljer trygghet framför möjligheten till utveckling, rutiner i stället för kreativt kaos. Endast tiden kan utvisa om vi får anledning att ångra oss.

Hälsningar

Mic

Capote

Är som uppslukad av en författare som gick ur tiden i början av åttiotalet. Truman Capote fångade mitt intresse när jag av en slump fastade i en film som delvis är baserad på biografin om hans liv.

Truman tycks ha varit en extraordinär personlighet med klara tendenser åt det polförvandlade hållet. Kortväxt och feminin med pipig röst charmade han en stor del av den amerikanska kändiseliten under 50- och 60-talet och rörde sig ledigt i societeten. Han nådde berömmelse genom romaner som Breakfast at Tiffanys och In cold blood, den senare baserad på en autentisk händelse då två män brutalt mördade en familj i den amerikanska södern.

I den utmärkta bokhandeln ”Hallongrottan” råkade jag på nämnda biografi som är full av anekdoter om Trumans vidlyftiga liv, inte minst på det sexuella området där han tycks ha varit delvis olycklig då han till synes drogs till män som får betraktas som övervägande enpoliga. Den etablerade Capote hade gott om pengar och goda kontakter som hans yngre älskare kunde dra nytta av.

Truman hade också en livslång relation till en annan homosexuell författare och med en litteraturvetare som tilldelades Pulitzerpriset för en biografi om Herman Melville. I dessa relationer fann han en större gemenskap och kärlek som trots detta inte lyckades överskugga en känsla av sorg och övergivenhet som präglade honom de sista åren: ”Varje morgon vaknar jag och efter två minuter gråter jag. Jag bara gråter och gråter. Och varenda kväll händer samma sak. Jag tar en tablett, lägger mig och börjar skriva eller läsa om något jag har skrivit, och rätt som det är rinner tårarna. Hur ska jag orka släpa omkring min smärta hela tiden? Det är inte bara en sak som gör ont, det är massor. Jag är så fruktansvärt olycklig.” Truman skyllde det hela på sin barndom. Hans mor kunde aldrig förlika sig med hans feminina manér och knöt honom till sig samtidigt som hon övergav honom när det passade hennes egna syften. Det var ett fåtal människor som han verkligen kände brydde sig om honom.

 Well, well, same old story: sökandet efter kärlek, oförmåga att leva livet på livets egna premisser: vi försöker omforma livet såsom vi vill att det ska vara, möter konsekvenserna av våra tillkortakommanden. Truman tycks ha varit ganska självcentrerad och manipulerande gentemot sin omgivning.

 Hans sista roman arbetade han med i många år och den blev aldrig fullbordad. Answered prayers berör fenomenet att flera tårar tycks utgjutas för de böner som besvaras än dem som inte besvaras. Kanske insåg han att det var ett tema som följt honom genom livet: strävan efter ära och berömmelse, som när det hade uppnåtts ändå inte kunde fylla tomrummet och känslan av övergivenhet.

Jag ser fram emot att läsa hans egna romaner för att fördjupa bilden av mannen vars liv slutade ganska miserabelt till följd av alkoholmissbruk och brustna vänskapsrelationer till människor som han använt i litterära syften, inte alltid till deras fördel vilket de sällan kunde förlåta.

Av Mic

Självinsikt

Jag minns en yngling i det sena åttiotalet som med uppriktig men underdånig stämma bad gudomen om att ödmjukas, att slippa anfäktas av högmodets förvrängande och fördunklande dimridåer. Ynglingen hade jantelagen inympad i medvetandet sedan yngre skolåldern och förstod inte ödmjukhetens natur. Sålunda föll det sig att han då och då utsöndrade etter och galla över alla som påstod att de visste något, att de kunde något, att de, enligt hans förmenande, trodde att de VAR någonting. Naturligtvis föll det alltid tillbaka på honom själv: ”du är då ganska usel och värdelös lilla vän” kunde han säga till sig själv, nästan med lite medlidande och omtanke, ty han var alltför rädd att han skulle göra sig en felaktig bild av sin egen andliga och moraliska standard.

Han kunde inte låta bli att jämföra sig med andra och lärde sig med tiden att bli mycket observant på hur andra förde sig, hur de uttryckte sig, vilka förmågor och prestationer de hade uppnått. Somliga var ouppnåeliga stjärnor på skapelsens himmel, medan andra tedde sig alldagliga, mindre vetande, liksom mindre intressanta. Ibland smög det sig in en smula förakt för de alldagliga, som om han ville värja sig och säga: ”jag är inte som dem, jag är något annat, jag ska nog visa…” Men kraften sinade ofta ur honom när han begrundade sitt eget misslyckande i ljuset av dem som aldrig behövde bevisa sin storhet, i konstnärlighet, i visdom eller praktiskt kunnande. ”Håh, vad livet är tungt ändå” tänkte han ibland, när det gick emot honom, när människor inte mötte honom med välvilja eller när han inte förmådde leva upp till sina egna förhoppningar.

Med tiden blev det ett projekt för ynglingen att resa sig ur sin förmenta uselhet, att söka tecken i vardagen och i människors bemötande att han visst kunde få lov att vara någon, att han nog förstod en del och att han själv hade ansvar för att resa sig ur sitt inbillade martyrium. Något drev honom att försöka motbevisa känslan av misslyckande och uselhet.

 

*

 

Jag funderar ibland på varifrån den oheliga alliansen mellan dåligt självförtroende och inbillat martyrium härstammar. Är det vår protestantiska etik eller bibliska skolning i tidigare århundraden som har förmått oss förtränga varje känsla av människovärde och låtit oss utgjuta vår vrede över dem som höjer sig över skyarna? Eller är det helt enkelt frukten av misslyckanden och lidanden vi har gått igenom: livets direkta tal som med brutala medel har sågat av, slipat ned, avskilt de allra grövsta grenarna på högmodets träd?

Mötet med Martinus och det tredje testamentet inbjuder till nya erfarenheter på ödmjukhetens arena. Sören Grind presenterar i sin utmärkta artikel i Kosmos nr. 6/2009, ”Konsten att se sig själv”, de svårigheter som möter oss på vägen mot utökad självinsikt och ödmjukhet. I grunden handlar det om att få ihop en till synes omöjlig ekvation. Faktum är att de flesta av oss är ganska usla sett i ljuset av den riktiga, färdigutvecklade människan. Men utmaningen är samtidigt att älska denne usla, mindre vetande, högmodige, skrävlande, brutala, köttätande suputen som bor i oss (eller om det nu råkar ta sig andra uttryck…).  Hur går nu detta till om man händelsevis saknar kärleksförmåga i den omfattning som krävs?

Ja, ett sätt är att gå in i rollen som ”den nästan färdigutvecklade” och se det som en träning i humanitetsutveckling. För dem som vandrar den vägen bör ett varningens tecken lyftas för risken för intolerans gentemot dem som inte förmår lyfta sig själva i håret.

Andra väljer att frossa i sina ofärdiga sidor och hävdar sin rätt att leva ut sina primitiva lustar och tendenser, trots teoretisk kunskap om följderna med alkoholdrickande, köttätande, aggressionsutbrott, inbillat martyrium och negativa tankar om alla ”idioter därute”. ”Så vadå?” tycks de tänka, ”allt är ju ändå mycket gott, man gör så gott man kan, alla blir ju Kristusväsen förr eller senare. Låt mig vara usel, för fan, jag tänker inte be om ursäkt.”

Ibland kan det vara befriande att möta denne ”livsnjutare” eftersom det kan få en att känna sig någorlunda i balans, någorlunda trygg i sin ofullkomlighet (somliga är värre än jag…) och för att han eller hon i rimlighetens namn inte kan döma mig för mina brister. Värre är det med dem som genom bara sin uppenbarelse lyckas frammana alla känslor av skuld, tillkortakommanden och självtvivel eftersom de personifierar bilden av den som verkligen tar sitt ansvar, den som har kraft att kämpa utan att ge efter för låga tendenser och som kanske kommer att bli den förste att genomträngas av den helige anden. Eller? Vem skola bli den förste och vem blir den siste? Jesus tycks ha trivts i sällskap med de utstötta, de mindre heliga, med dem som andra skydde som paria. Även Martinus sägs ha uppskattat en glad och tolerant köttätare framför en trångsynt vegetarian.

OK, om vi nu ska älska alla så kan det väl kvitta vilken strategi vi tillämpar? Även de inskränkta, intoleranta med livsnedbrytande tankemönster förtjänar vår uppmärksamhet och vårt stöd. Fast då var det ju det där med kärleksförmåga igen. Den har förvisso sina gränser.

Nä, ekvationen synes mig helt omöjlig att få ihop. Man ska vara nöjd, ha gott självförtroende, inte hysa några negativa tankar, inte lugna sig med ett glas öl, undvika animaliska födoämnen, vara tolerant mot de intoleranta och inte minst: ha god självinsikt samt älska sig själv trots insikten om sin egen (förmodade) uselhet… i väntan på att man blir en bättre människa…fri från alla tendenser till högmod.

Hur gör ni själva därute? Ni som vet, ni som kan (eller som tror ni vet…). Äh, gör som ni vill, tala inte om för mig hur jag ska göra bara :-).

Mic

Meningen med livet

När man spontant frågat människor vad meningen med livet är får man ofta de mest skiftande svar beroende av vem man frågar och i vilken situation den tillfrågade är i för ögonblicket. En för stunden mycket uppspelt och glad individ kan svara att meningen med livet är ”att leva det” t.ex. Medan en dyster och livstrött dito kan svara att ”det finns ingen mening alls – livet är meningslöst”. Andra varianter är att bilda familj, spela golf, samla frimärken eller att bli framgångsrik i karriären.

Dessa olika och varierande svar kan man sortera in under rubriken ”exoteriska” svar, alltså svar som är beroende av situationen i tid och rum, hur man mår och har det för tillfället, o.s.v., ett slags ”underifrån-perspektiv”, alltså. Något som skapas och alltså har en början och ett slut. Frågan är också vanlig när människor börjar bli ”djupsinniga” eller sentimentala, av olika skäl.

Det är uppenbart att de tillfrågade sällan själva ställt sig frågan vad livets yttersta mening är, vad denna skulle vara utan hänsyn till hur den tillfrågade mår för ögonblicket eller hur han eller hon har det just då.

Vanligt är också sammanblandningen av frågorna om vad själva meningen med livet är, och vad livet är i sig självt. Vad livet är i sig, menar Martinus vara ett något som bara finns hos levande väsen, och eftersom allt är levande, enligt samma källa, är också livet en icke oväsentlig beståndsdel av hela universum, från minsta lilla mikrob till helheten. Livet är alltså på något sätt närvarande överallt och i olika former, från påtagligt materiella till imateriella och osynliga ting och varelser.

Så till frågan om vad själva meningen med livet kan sägas vara: Enligt Martinus anger frågan om meningen med livet ett slags riktning, och en rörelse i tiden. Han menar att livets mening är att göra erfarenheter, att upplevelsen av livet ger olika slags erfarenheter inom alla områden och att dessa upplevelser samtidigt måste ge erfarenheter som sammantaget utvecklar individen från ett mindre vetande och erfaret tillstånd, till ett mera och högre dito. Man kan med detta för ögonen förstå att livets yttersta mening är att leva det och att göra erfarenheter. Därmed menas alltså att ett erfarenhetsberikande ofrånkomligen skapar utveckling från ett primitivare till ett mer intellektuellt stadium hos det levande väsendet. Ingen kan göra erfarenheter utan att påverkas och utvecklas av och genom dessa erfarenheter. Detta kan sägas vara den esoteriska meningen med livet, livets mening ”ovanifrån”. Livets yttersta mening är alltså att uppleva det och att göra erfarenheter, och därmed också att utvecklas.

Jan Seilitz

Martinusverksamheten i Stockholm

Välkommen till en bloggsida med det övergripande temat Martinus världsbild, Tredje testamentet.

Under 2009 har Stiftelsen Martinus kosmologi i Stockholm, (tidigare Stiftelsen Martinus institut i Sverige) och Martinus Center gått samman med sina olika verksamheter. Föredrag, seminarier, studiecirklar och annat erbjuds under den kommande hösten (se program under fliken aktuellt). Martinus center har sedan länge haft kommunikation via mailinglistan MFF (Martinus fria forum). Vi önskar nu komplettera möjligheten att kommunicera genom denna blogg. Ansvariga är för närvarande Daniel Palmgren och Micael Söderberg. Vi kommer att bjuda in andra att skriva huvudinlägg som vi hoppas att flera ska läsa och kommentera. Några inledande inlägg finns redan vilka har förekommit tidigare på MFF.

Syftet med bloggen är att ha en aktuell, diskussionsvänlig och inbjudande sida som kan knyta människor med ett martinusintresse samman, vare sig man är studerande sedan länge eller endast nyfiken på Martinus och hans världsbild. Bloggen är knuten till Stiftelsen Martinus kosmologi på så vis att vi som ansvarar för den är delaktiga i stiftelsens verksamhet, men den bör också ses som ett relativt fristående projekt att föra fram och diskutera den eviga världsbilden. Bloggen skiljer sig ifrån sedvanliga bloggar på det sättet att flera huvudskribenter kommer att delta med sina alster i form av kortare artiklar, reflektioner, betraktelser eller bilder.

Det framgår förhoppningsvis redan av de huvudinlägg som har publicerats att ämnesvalet kan variera mycket och endast i periferin anknyta till Martinus kosmologi/ Det tredje testamentet.

Varma hälsningar

Micael Söderberg, Daniel Palmgren