Mänskliga möjligheter – Rapport från en kursvecka i Varnhem

Mitt i ett naturskönt område där fågelentusiaster har nära till Hornborgasjön och de historiskt intresserade kan besöka Birger Jarls grav ligger en kursgård som grundades av den numera avlidna Sigbritt Therner redan på 1950-talet.

Året var 1996 och jag besökte för första gången Kosmosgården i Varnhem. I min studiegrupp fördjupade vi oss i ”Den eviga världsbilden 2” som nyligen hade kommit ut på svenska, men samtalet pågick oavbrutet: vid promenaderna till Billingegården där vi intog våra måltider, efter föredragen som inspirerade oss till nya tankar och framåt kvällen vid köksbordet över en kopp kvällste. Min ande uppfylldes av ett inspirerande tankeklimat.

Varnhem i juli

Vid årsskiftet 1996-1997 tog mitt liv en ny vändning och av olika skäl blev det inget besök på Kosmosgården förrän i år då jag själv var en av dem som arrangerade kursveckan. Veckans tema var ”mänskliga möjligheter” och jag hade blivit tillfrågad om jag kunde tala om manligt och kvinnligt med utgångspunkt från Martinus analyser om polförvandlingen. Detta ämne ligger mig varmt om hjärtat. Martinus skriver om vårt jordelivs förutsättningar på ett sätt som ingen tidigare har gjort; han förklarar varför många människor inte längre kan fungera i en äktenskaplig relation, varför många famlar på kärlekens område, varför vi ser människor attraheras av individer av det egna könet och vad orsaken är till att somliga hamnar i olyckliga tillstånd i relation till sin sexualitet. Det är ibland ett kontroversiellt ämne, även bland dem som studerat den eviga världsbilden en längre tid, eftersom det berör vårt allra innersta, vår längtan, våra besvikelser, våra känslor inför oss själva och andra människor. Vi kan ännu inte helt överblicka vad Gudomens plan med oss är och på vilket sätt de vardagliga upplevelserna utmanar våra invanda djuriska beteendemönster så att ett nytt mänskligt förhållningssätt ska kunna vinna insteg på allt flera plan.

En varm fredagseftermiddag anländer jag till Varnhem. Solen strålar och sommarblomster växer i dikeskanten, på ängarna och intill gräsmattan som Bertil, vår händige och idoga medhjälpare, har frambringat i den frodiga grönskan. Det ska dröja ytterligare ett par dagar innan kursdeltagarna anländer och vi har gott om tid att samtala om veckans innehåll, vem som ska göra vad, hur inkvarteringen ska ske, vad som behöver förberedas och prata oss samman om hur allt ska bli så bra som möjligt. Alla utom jag är vana arrangörer och vet sedan tidigare vad som brukar fungera så det hela medför inga svårigheter. Vi är glada att vara samman och de flesta känner varandra sedan tidigare. De som ska arbeta i köket börjar genast med sina förberedelser och under lördagen ger de sig iväg för att storhandla.

På lördagen blir det tid över för att bege sig till Skärvalången för årets första dopp. Det är underbart härligt att sträcka ut sig i det 20-gradiga vattnet och vardagens alla måsten och krav är som bortblåsta. Nu kan vi njuta av det kulminerande sommarljuset efter en hård och kall vinter.

Deltagarna börjar anlända på söndagseftermiddagen och flera blir hämtade vid tåget. Många har varit här tidigare och vill gärna ha sitt ”gamla vanliga rum” medan några är här för första gången och ser förväntansfulla ut. Vi äter lite soppa innan kvällens gemensamma samling där alla får tillfälle att bekanta sig med varandra och få en bild av vad som kommer att ske under veckan.

Samtal pågår

Ulf inleder kursveckans program på måndagen med att tala om den brytningstid vi befinner oss i och vilka möjligheter som ryms i processen där vi lämnar vårt djuriska vanemedvetande. Vi kommer att bli allt mera självständiga och därmed också fria i förhållande till vår omvärld. Verklig kärlek bygger på att vi lämnar vårt flockmedvetande bakom oss.

Efter lunch samtalar vi om dagens tema i smågrupper. Några har dock valt att delta i en s.k delningsgrupp där varje deltagare får berätta fritt om sina tankar, reflektioner eller känslor utan att detta kommenteras vidare i gruppen. Det är ett koncept som övertagits från AA-rörelsen och vårt syfte är att kosmologin eller de kosmiska analyserna ska få en mera djupgående bearbetning och anknytning till individens egna erfarenheter. De som hellre önskar samtala på sedvanligt sätt väljer en traditionell samtalsgrupp.

Harald talar om vårt förhållningssätt till döden på tisdagsförmiddagen och dagen efter fortsätter Claus med att belysa lidandets problem och hur vi kan finna mening i svårigheter. Onsdag eftermiddag erbjuds en utflykt till Läckö slott som de flesta följer med på. Själv sätter jag mig ned och tittar igenom mina anteckningar inför torsdagens föredrag, lägger till någon symbol och funderar på hur jag bäst kan fånga deltagarnas intresse. En viss anspänning  och nervositet infinner sig, men jag känner mig trygg i förvissningen om att det ska gå bra och alla deltagare har hittills varit tillmötesgående och entusiastiska.

Så är det då redan torsdag och innan föredraget går jag en runda för att samla tankarna. Det är återigen en varm och solig dag. Trots anspänningen känns det mycket inspirerande att få tala om polanalyserna. Vad tänker deltagarna om dessa frågor? Kommer de att känna igen sig i Martinus beskrivning av dubbelpolighetens födslovåndor? Är det något som de har svårt att ta till sig? Martinus skriver att vi successivt kommer att förlora vår förälskelseförmåga, att vi efter hand inte kommer att fortsätta vara män och kvinnor mentalt och på sikt heller inte fysiskt, att vi kommer att få ett allt mera ökat intresse för individer av vårt eget kön och tappar intresset för den traditionella könsakten som under djurepoken har varit ljuset, ledstjärnan och vår närmsta förbindelse med Gudomen. Ännu så länge önskar kanske de flesta av oss dela livet med en speciell partner, vi kanske har barn och upplever att familjen är det som ger livet mening.

Utflykt till Hornborgasjön

Under mitt föredrag känner jag ett mycket positivt bemötande från åhörarna. Jag har mycket jag vill säga och överskrider den avsatta tiden ganska rejält, men ingen ser besvärad eller otålig ut. Inte heller är det någon som i den efterföljande frågestunden tycks ha svårigheter att förstå eller ta till sig det som Martinus beskriver om vårt kommande öde, även om det måhända uppfattas lite olika från person till person. Ingen av oss kan ju helt förstå vad framtiden kommer att medföra.

Magdalena samlar upp lösa trådar och sammanfattar veckans tema på fredagens föredrag. Kvällen avslutas med gemensam fika och de köksansvariga har gjort en delikat tårta. Många dröjer sig kvar till sena timmen och trivs i varandras sällskap.

Jag tror att dessa sammankomster fyller en viktig funktion för människor som kanske inte träffar så många andra martinusintresserade i sin vardag. Många vänskapsband knyts och man åker hem med impulser som inspirerar till vidare studier. Bara att vistas i en miljö under en hel vecka där alla delar intresset för den nya världsbilden ger energi att börja bekämpa sina lägre tendenser och tålamod att möta det öde som väntar. Men allra gladast är jag för den värme och sympati som utstrålar från alla dem som jag har haft förmånen att umgås med under veckan.

KARMA – EN KÄNSLIG HISTORIA

[Anmärkningar: Följande artikel är tidigare publicerad i Kosmos nr. 5 – 2000 och publiceras nu här med författarens medgivande]

Av Olav Johansson

”Du och jag har fått två händer, två fötter och en halvhyfsad hjärna. Men andra har inte fötts så och det är av en orsak. Det är karman som kommer igen från ett annat liv. Det du sår, det får du skörda.”

(Glenn Hoddle)

När före detta fotbollsstjärnan och förbundskaptenen för engelska fotbollslandslaget Glenn Hoddle nyligen uttalade sig på ovan citerade sätt i en tidningsintervju väckte det stor uppståndelse. Inte bara hos massmedia och hans arbetsgivare – det engelska fotbollsförbundet – utan också på högsta regeringsnivå. Premiärminister Tony Blair gick ut och deklarerade att om Hoddle verkligen uttryckt sig på det sättet så måste han lämna posten som engelsk fotbollskapten. Och sedan var bollen i rullning, som man säger på fotbollsspråk. Det hjälpte inte att Hoddle förklarade att han blivit missförstådd (inte felciterad, men missförstådd) och att han bad dem som eventuellt blivit sårade av hans uttalande om ursäkt. Det engelska fotbollsförbundet beslutade att med omedelbar verkan säga upp hans kontrakt.

Karma och handikapp

Av detta kan vi alla lära något. Framför allt att frågan om karma är en oerhört känslig fråga som bör behandlas med största omtanke, hänsyn och nästakärlek. Ur strikt kosmisk synvinkel är Hoddles uttalande i och för sig helt korrekt. Martinus förklarar också att medfödda handikapp av såväl fysisk som psykisk art är karmiska verkningar av en tidigare livsföring i disharmoni med livets lagar (se t.ex. LIVETS BOG del 1 st. 283). Exempel på en livsföring som kan skapa sådana verkningar är gravt och långvarigt missbruk av alkohol och/eller narkotika. Ett sådant missbruk bryter inte bara ner individens nuvarande kropp och själ utan kan också i värsta fall skada de ”talangkärnor” i övermedvetandet som kosmiskt sett ligger bakom skapandet av den fysiska organismen och dess sinnesutrustning.

  Detta har således inget med ”synd” och ”straff” att göra. Det är bara en naturlig eller logisk fortsättning av den nedbrytandeprocess som individen själv satt igång och vars effekter man redan i hans eller hennes nuvarande liv delvis kan märka. Ingen förnuftig människa förnekar ju att dessa synliga effekter har ett samband med hans eller hennes livsföring i detta liv. Om reinkarnationen, som Martinus visar, innebär en organisk kontinuitetsprincip – baserat på det han kallar ”talangkärneprincipen” – så kan vi förstå att även medfödda skador och handikapp har sin orsak i individens egen tidigare livsföring. Det ligger inget moraliserande eller nedvärderande i ett sådant konstaterande, lika lite som det ligger något moraliserande i att konstatera att man blir våt om man hoppar i vattnet. I båda fallen är det bara en fråga om orsak och verkan.

  För den som står främmande inför reinkarnationstanken ställer sig dock saken givetvis annorlunda. Och det bör man nog tänka lite på om man uttalar sig i ett sådant ämne. Det är väldigt lätt att bli missförstådd och att såra vissa människors känslor. Det var just det Glenn Hoddle fick erfara, och det kan vi kanske som sagt alla lära något av.

  När massmedia refererade och kommenterade Hoddles uttalande så beskrev man det som om han påstått att medfödda handikapp var ”straff” för ”synder” i tidigare liv. Det sa han ju inte (se citatet ovan), och utan att närmare känna till Glenn Hoddles tolkning eller uppfattning av reinkarnations- och karmatanken, antar jag att det var just det som han syftade på när han förklarade att han hade blivit ”missförstådd”. Det är ju nämligen en mycket väsentlig skillnad på ”synd- och strafftanken” och karmatanken. Det är en skillnad som kanske undgår många materialistiskt sinnade observatörer och reportrar, men just därför förtjänar den också att poängteras extra noga.

Sådd och skörd

Begreppet karma har överhuvud taget inget med ”synd och straff” att göra. Som vi redan varit inne på handlar det i stället om orsak- och verkanlagen. Samma orsak- och verkanlag som den materialistiska vetenskapen så förtjänstfullt har kartlagt för oss på det fysiska området. Den andliga vetenskapen visar oss att samma lagbundenhet gäller tillvarons andliga dimension, d.v.s. som man sår får man skörda. Det är en sanning som äger tillämpning i både fysiskt och mentalt trädgårdsarbete. Varför? Helt enkelt därför att allt som vi manifesterar i form av tankar och handlingar innebär ett utsändande av energi – även om det är en energi som vi inte kan se eller ta på (det handlar om elektromagnetiska krafter i högvibrerande form!) – och energi kan, enligt lagen för rörelse, bara gå i kretslopp. Karmalagen är alltså detsamma som kretsloppets lag; den lag som vi här på det fysiska planet känner som återkomstens eller återvändandets lag, eftersom den binder all energi i cirkelform. Det betyder att allt som vi sänder ut på gott och ont förr eller senare – i detta livet eller i ett kommande – återvänder till oss själva som upplevelse eller öde.

  Det bör dock tillfogas att karmabegreppet – i alla fall hos Martinus – står för något mer än en blint och automatiskt verkande naturlag. Att vi får skörda vad vi har sått har nämligen i sig inget egenvärde, det har ett värde endast så länge det fyller ett pedagogiskt ändamål, d.v.s. så länge vi har något kvar att lära i livets skola. När vi har lärt vad vi kan lära på ett visst område behöver vi ju inte mer undervisning på just det området, och vi begåvas då, enligt Martinus, med en ”karmisk immunitet” i detta hänseende. Det betyder alltså en immunitet mot återvändande ödesenergier av mörk och smärtsam art. Just denna ”immunitetsprincip” avslöjar att karmalagen inte bara är rättfärdighetens utan också i högsta grad kärlekens lag. Ingen behöver alltså lida mer än vad som är absolut nödvändigt för att föra oss fram till det kärlekens människorike som utvecklingen nu har i beredskap för oss. Och i det kosmiska perspektivet är det heller ingen som får lida mer än någon annan för att komma till detta mål. Sett över inkarnationerna jämnar lidandets mått ut sig – om det inte vore så skulle faktiskt de minst lidandedrabbade bli de mest handikappade på livsupplevelsens och livsglädjens område, eftersom ”smärtan är det mått som glädjen mäts med” (gammalt tibetanskt ordspråk).

Ödets förvandling

Det jag personligen upplever som det kanske allra viktigaste att betona när man talar om karmalagen är vilka möjligheter denna lag ger oss alla att övervinna vårt eget lidande och skapa ett ljusare öde. Att vi själva är orsak till den smärta och det lidande vi möter i livet innebär ju också att vi har möjlighet att göra något åt saken! Tänk om ödet bara skulle drabba oss blint och slumpmässigt – som många materialister tror – eller om det vore ett straff från en högre makt – som vissa religiösa tror – då spelar det ju ingen roll vad vi själva gör. Dessa hopplöshetens och martyrskapets filosofier står i skarp kontrast till karmalagens syn på ödesskapandet som ställer individen och hans eller hennes eget ansvar och egna möjligheter i fokus.

  I nuet skördar jag konsekvenserna av det jag tidigare sått, men genom mitt sätt att reagera på denna skörd skapar jag en ny sådd som förändrar mitt öde i den ena eller andra riktningen. Vi är alltså aldrig slavar under vår tidigare sådd. Ödet är en flexibel eller dynamisk process och växelverkan med världsalltet eller Gudomen.

  Men hur är det då för människor som genom medfödda handikapp eller sinnesdefekter fått en starkt begränsad handlingsfrihet i detta liv? Är inte de slavar under det öde de tidigare sått? Det kan tyckas så, men också hos dem sker långsamt en förändring och helandeprocess som i kommande inkarnationer radikalt kommer att förvandla deras livssituation och öde. Martinus skriver om detta i artikeln LIVSKRAFTENS URSPRUNG  (KOSMOS 11/96):

”Det finns bland vår tids människor en mängd urspåringar, både sexuella och sådana som består av överdrivet bruk av narkotika och alkohol. Sådana urspåringar kan i kommande inkarnationer bringa människor in i större eller mindre sinnesslöhet, eller leda till medfödda fysiska defekter, som de urspårade väsendena efter några inkarnationers förlopp kommer att ha övervunnit. Dessa väsen, som tidigare gått igenom en urspårings mörka tillstånd, kommer att vara särskilt rustade med erfarenheter och förmåga till medlidande, så att de, när de har återvunnit sin hälsa, blir de allra bästa hjälpare och vägledare för medmänniskor som befinner sig i ett liknande urspårat tillstånd som de själva har genomgått.”

Dina värderingar blir ditt öde (Gandhi)

”Your beliefs become your thoughts,
Your thoughts become your words,
Your words become your actions,
Your actions become your habits,
Your habits become your values,
Your values become your destiny.”

Mahatma Gandhi (1869-1948)

Demokrati och vänlighet

— Hej, sa jag och log vänligt mot en f.d. komvuxelev som satt i kassan på ICA-Kvantum.
Hon log vänligt tillbaka och mindes kanske när vi möttes för tre år sedan på lektionerna i psykologi. Hon var en av mina duktigaste elever. Kanske lyckades jag trots allt att förmedla något på lektionerna?

Är det inte just vänlighet och medmänsklighet som blir den naturliga konsekvensen av studier i Martinus analyser? Det är det kanske inte, i varje fall inte för alla som studerar dem. Ibland möts inlägg och kommentarer på (andra) Martinusfora, med negativa kommentarer därför att personerna är misstänksamma så fort vänlighet och vanlig hygglighet visar sig. Om en sådan negativ attityd är vanlig hos en skribent, har jag hypotesen att det ibland beror på sårat högmod. Men det kan också handla om att den person som har taggarna utåt, har mött mycket inställsamhet och låtsad vänlighet tidigare i sitt liv. Det kan då vara svårt att se den riktiga vänlighet som oftast finns hos de flesta som studerar Martinus kosmiska analyser. Kanske kommer den ovänliga inställningen till uttryck hos vissa människor som sårats av livet, så att de helt enkelt väntar sig antingen negativism eller låtsad vänlighet – och ingenting däremellan.

Varför”demokrati”, varför ”kommunism”

En vänlighet som används som kamouflage är vanlig i samhället i dag, så reaktionen är begriplig. Men varför har vi ett samhälle med låtsad vänlighet – särskilt inom affärslivet? Ja, beror det inte på att arbetsliv och affärsliv ofta är slagfält där olika konkurrenter kämpar om herraväldet? Martinus skriver en hel del om den så kallade bankkontokulturen, som mer eller mindre behärskar samhällslivet i dag, men också om de höga ideal som kallas ”demokrati” och ”kommunism”. En del menar att kommunismen är död, medan demokratin ständigt vinner ökad terräng i samhället. Det kan då tyckas något förvånande att Martinus skriver att kommunism och demokrati är identiska ideal, därtill att varken kommunismen eller demokratin har genomförts. ”Det låter bestickande”, som ett gammalt uttryck lyder. Har inte demokrati redan genomförts i många länder i världen? Och varför gräva upp en utdöd förtryckarideologi, när vi nyss lyckats göra oss av med den?

Då får man komma ihåg att när Martinus använder dessa begrepp syftar han på de ideal som de stod för när de en gång formulerades. Han skriver att kärnan i dem står för ett och detsamma: en varaktig fred*. Han beskriver detta tillstånd med följande ord:

Sann demokrati och kommunism kan endast och allenast vara en statlig struktur, ett politiskt system, som garanterar individen hans fulla personliga frihet och alla frukter av hans talanger eller nyttiga skapelser. Det är ett system som skyddar individen mot varje slags tyranni och missbruk från andra personers sida. Det är ett system, vars främsta uppgift är att finna ut vilka talanger som döljer sig hos varje medborgare som kommer till världen, för att därigenom kunna garantera samma medborgare den högsta utveckling eller utbildning av dessa talanger, med insikt om att endast på detta sätt blir individen till största gagn och glädje för sig själv och staten.*

I dag har vi alltså ingen demokrati i denna mening, eller kommunism om man så vill eftersom det är exakt samma ideal, enligt Martinus. Han skriver till och med:
”Allt inom de demokratiska staterna är allt annat än demokrati, lika väl som allt inom de kommunistiska staterna är allt annat än verklig kommunism,”*

De dödsbringande sugskålarna

Denna formulering kan tyckas märkvärdig i dag, när så gott som alla av de så kallade kommunistiska staterna har upphört att existera och ’demokratin’ har brett ut sig allt mer. Men är det sant att vi lever i en demokrati? Får alla människor i de så kallade demokratiska staterna möjlighet att utveckla alla sina talanger? Är vi alla likställda, på så sätt att ingen står över någon annan i makt och inflytande? Nej, så är det naturligtvis inte, utan det är något annat som har brett ut sig över hela världen, något som omöjligt kan förenas med demokrati och kommunism i Martinus mening:

Diktaturprincipens förkvävande bläckfiskarmar med sina sugskålar omsluter alla stater och individer i detta ögonblick, utan att man i realiteten gör denna sanning klar för sig. Ty dessa sugskålar placerar sig som oskyldiga, oundvikliga nödåtgärder, såsom ”valutaskulder”, varubrist, prishöjningar, lönekamp, strejker, lockout och arbetslöshet.*

Vidare fortsätter Martinus i denna skrift från 1950-talet(!) att ovannämnda problem eller ”dödsbringande sugskålar”* tvingar regeringarna, vare sig de kallar sig det ena eller andra, till ”diktatoriska åtgärder, med hänsyn till tillgången till bostad, värme, ljus och kläder, allmänna kommunikationer, utresetillstånd, till försäljning och köp av varor”*. Martinus tillägger också behovet av militärer och soldater, flygvapen osv, som en följd av ”uppblossande nationalism”* Han skriver också att denna fortskridande process mot diktatur inte kan förhindras så länge vi isolerar oss i nationalstater.

I stället för kamp

Men vi ska inte misströsta. Jordklotsorganismen genomgår nu en genomgripande förändringsprocess som i slutändan kommer att leda till en demokratisk världsstat. Det handlar inte i första hand om att vi ska bekämpa diktaturen och alla hinder på vägen mot en mer civiliserad värld, utan om att vi kommer att förändra oss själva och vår mentalitet till att bli omsorgstagande, fredligt inställda ’fredsceller’ i den globala organismen Jorden. I själva verket existerar det inte ”något som helst nationalregeringssystem som kan rädda världen. Världens frälsning är inte en fråga om nationell maktförökning. Den är inte ett varu- eller penningproblem, utan ett psykeproblem”*.

Den kosmiska eller andliga vetenskapen är vägen till fred bort från den kris mänskligheten nu går igenom:
Detta vill igen säga en vetenskap som avslöjar livets mysterium och dess lagar, inte som trosdogmer, utan i stället som sammanhängande logiska tankekedjor, som för intelligensen gör allt broderskap mellan nationer, raser och individer synligt som en livsnödvändig självklarhet. Människans tillägnande av denna insikt i livets eller det levande väsendets kosmiska analys är det enda som kan fullända den kultur eller hjärtats bildning, som får människor att framträda ’till Guds avbild, honom lik’. Och med en världsomspännande samhällskropp av individer eller celler har julbudskapets löfte fullbordats. Den varaktiga freden lyser ut över jordens kontinenter och hav.*

* Från den lilla boken Den andliga vetenskapens nödvändighet i bok nr 23 (De levande väsendenas odödlighet); min översättning från danskan eftersom jag inte har någon svensk version

Högmod

Högmod är ett mycket intressant fenomen som säkert har en mer framträdande roll än vad vi kan föreställa oss i relation till det jordmänskliga psyket.  Nån gång på 80-talet framhöll den gode Max Käck vid ett tillfälle (samtal på Klint) att dåligt självförtroende bottnar i högmod. Jag tyckte det lät väldigt märkligt och kunde inte få ihop det riktigt. Dåligt självförtroende förknippade jag med en känsla av att vara mindre värd än alla andra, att inte kunna leva upp till egna eller andras förväntningar: ja, kanske det som vi har talat om som skam, helt enkelt. Högmod förstod jag som att man överskattade sin egen förmåga, att man trodde sig vara förtjänt av ett bättre öde än det man drabbats av eller att man upplevde sig vara lite förmer än andra. En högmodig person kunde väl inte samtidigt ha dåligt självförtroende?  

Med åren har jag förhoppningsvis fått en mera nyanserad bild av det (jord)mänskliga psyket. Vi har ju begränsad självinsikt och låg självkänsla eller dåligt självförtroende (två snarlika upplevelseformer) försöker vi ofta dölja eller kompensera på olika sätt eftersom det både är obehagliga och ”skamfyllda” känslor. Någon som talar vitt och brett om sina egna förtjänster kan förstås dölja en egen inre oro eller känla av att inte duga, på samma sätt som den som inte vågar knysta ett ljud i andra människors närhet. Låg självkänsla kan uppstå till följd av svåra utmaningar i livet: bristande omsorger från omvärlden, missyckanden i relation till andra människor. Vi hamnar i en offersituation där vi  betraktar alla negativa upplevelser som ett säkert tecken på att vi verkligen är så usla som vi känner oss. Kanske tycker vi samtidigt att vi lider oförskyllt: ”vad har vi gjort för att drabbas av allt detta eländiga i livet, varför möter vi ingen kärlek?” Det är väl alltid en risk under en utvecklingsprocess där vi inte har någon trygg känsla för vad slutmålet är. Förmodligen går alla igenom dessa obehagskänslor mer eller mindre. Vi behöver kärlek för att ta oss ur denna negativa spiral av självfördömande. Vi behöver också lära oss att vi duger precis som vi är, oavsett hur våra misslyckanden ser ut. Med tiden förstår vi att våra obehagliga upplevelser var helt nödvändiga i utvecklingen, vi led alltså inte i onödan eller oförskyllt, det fanns en mening med lidandet. Då närmar väl sig också ödmjukheten då vi inser att vi saknade överblick och att omvärlden (det vi möts av) är en spegelbild av oss själva djupast sett.  

Men högmod tycker jag också man kan sätta i relation till våra tendenser att vilja spela en roll, att vara en av de utvalda eller att kunna utöva makt i en eller annan form. Hela samhället bygger i mångt och mycket på makthierarkier där man förväntas konkurrera och framhålla sina egna förtjänser (exempelvis inom den akademiska världen). Kunskapsproduktion sker knappast i en ödmjuk anda med enbart medmänskliga motiv som grund, även om forskningsresultaten i sig kommer mänskligheten tillgodo. Utvald kan man bli både i stort och smått: en av dem som Gud ha utvalt ( i religiösa sammanhang), en av dem som får högst löneförhöjning, den som får den eftertraktade bostaden, den som vinner på postkodlotteriet, den som slipper leva ensam etc. etc.  

Jordmänniskan ser sig vanligtvis som den enda intelligenta varelsen i hela universum! Snacka om högmod! Men även högmodet måste vi förlikas med och omsluta som en del av oss själva och något vi successivt får kämpa med att göra oss av med.

Skam i polförvandlingens kölvatten

[Följande inlägg är skrivet som en kommentar till ett pågående samtal på Martinus Fria Forum om skam i relation till manligt-kvinnligt ]

Det har varit mycket givande att ta del av den senaste tidens reflektioner kring skambegreppet och dess kopplingar till manligt-kvinnligt samt inte minst polförvandlingen som ju enligt Martinus ligger till grund för de förändringar vi ser i det mänskliga psyket i dagens samhälle.

Christina nämner olika roller vi kan inta när vi känner skam: förgöraren, förföraren, försvinnaren och förvandlaren. Det slår mig att dessa påminner om olika slags försvarsmekanismer som vi tar till när verkligheten inte passar in i våra föreställningar om densamma eller om oss själva. Vi blundar för verkligheten, rationaliserar den genom att komma med bortförklaringar, tar på oss skuld för något som egentligen ligger bortom vår kontroll eller går till direkt angrepp mot andra människor eller omständigheter som vi menar är skuld till olika slags uttryck för obehag i tillvaron. Allt för att återställa en rubbad balans inom oss eller mellan oss och andra människor eller företeelser.

Att leva i vår tid och att vara ett ofärdigt väsen på väg mot det riktiga människoriket, att vara på väg från enpolighet till tvåpolighet, måste som jag förstår det medföra obalans i det mentala psyket. Om den yttre kampen mellan människorna i viss mån är i avtagande så kanske man kan säga att den inre kampen troligtvis endast har börjat. Gamla föreställningar om moral och rätt, om vårt förhållande till det egna och motsatta könet, om fortplantning och familjebildning som livets djupaste mening håller på att konkurreras ut av en spirande individualitet, av en förändrad syn på kärlek, av ett empatiskt förhållande till vår nästa. Om våra förfäder (egentligen vi själva) fann sig helt tillrätta i en relativt enpolig miljö där det sällan fanns anledning att fundera över den egna identiteten, livets mening eller moraliska dilemman så präglas nutidsmänniskan i stället av ständiga konflikter kring vad vi vill och vad vi förmår, vem vi vill vara och vem vi egentligen är, vad vi borde göra och vad andra kanske kräver av oss.

Livet utspelar sig i en växelverkan mellan å ena sidan inre föreställningar, förhoppningar och känslor som styr vårt agerande och å andra sidan omvärldens krav och reaktioner på vårt sätt att agera. Skam kan, som jag förstår det, uppstå när vi upplever att vi inte räcker till i våra egna eller andras ögon. Vi kan sällan ändra på andra människors uppfattning om oss själva, även om vi ibland gör allt för att rättfärdiga vårt beteende eller hävda vår rätt. Ofta är det mera fruktbart att reflektera över varför vi reagerar som vi gör: med en känsla av oförrätt, av utsatthet, av att vara kränkt eller med ilska. Vad är det som väcker dessa känslor inom oss? Har vi en felaktig bild av vad vi egentligen förmår? Har vi övervärderat eller undervärderat vår förmåga? Om vi kan förstå oss själva kan det också få återverkan på hur vi förhåller oss till andra människor.

I ett mansdominerat samhälle är det rimligt att tänka sig att kvinnor har haft betydligt svårare att hävda sin rätt, att få gehör för krav, att få utrymme för egna behov och därmed kanske också upplevt svårigheter med att känna sig värdefulla och uppskattade. Samtidigt borde ju också den mera enpoligt präglade kvinnan ha funnit sig tillrätta med att bli beundrad och uppskattad för just de kvinnliga kvaliteterna som en gång i tiden (?) handlade mycket om att behaga mannen. Så länge både män och kvinnor har passat in i de samhälleliga förväntningarna på mans- och kvinnorollen så har förmodligen allt varit frid och fröjd. Värre då för dem som har börjat ta avsteg från flockens normer vad gäller sexualitet, könsuttryck eller hur man helt enkelt bör vara som man eller kvinna. Homosexuella människor fick under många tider leva sitt liv i det fördolda och skapa en subkultur där nya behov och känslor kunde komma till uttryck. Med tiden har dock förändringsprocessen kommit att prägla samhället i stort med kvinnorörelsen som en av de tongivande drivkrafterna bakom ett mera jämställt samhälle.

Kanske har kvinnor och homosexuella genom tiderna varit mera drabbade av skamkänslor än andra just för att (de heterosexuella) männen har befunnit sig i en dominerande maktställning. Utmaningen för män blir nu att ta ett rejält steg tillbaka (vilket de också kommer att vilja göra) och att befria sig från konkurrens- och krigsmentalitet, att börja reflektera över känslor och behov samt vem man är och vill vara. Där tror jag att männen kommer att uppleva många av de svårigheter som kvinnor redan har bakom sig. Skamfyllda män kanske kommer att bli mera vanligt än skamfyllda kvinnor på sikt. För kvinnor handlar det i stället om att ta initiativ, att söka oberoende, att markera gränser för sin individualitet och befria sig från känslor av utsatthet och kränkningar som uppkommit i relation till männen. Jag föreställer mig att både kvinnor och män kommer att få öva på sina nya talanger i relation till väsen av det egna könet i lika hög grad som det sker i relation till det motsatta könet. Isen mellan män måste brytas liksom den säkert redan har gjort i större utsträckning mellan kvinnor, trots att det, som några skribententer har nämnt, finns konkurrens eller missunsamhet även kvinnor emellan på vägen mot att etablera sig i samhället.

Som mer eller mindre färdiga väsen kommer vi att kunna ge uttryck för det bästa hos mannen och det bästa hos kvinnan. Skamkänslor har flugit all världens väg när vi känner frid över den vi är och älskar oss själva lika mycket som vår nästa. Jag tror som Christina att det är viktigt att vara öppen mot sig själv och andra med vad man känner och tänker för att befria sig från obalans eller skam. Homosexuella människor syns och hörs i dagen samhälle betydligt mer än förr. Det är viktigt för alla parter. Kvinnor hörs också, och en och annan man 😉

Varma hälsn

Mic

TITANIC OCH DET TJUGONDE SEKLET

Artikel av Olav Johansson

[Reds. anmärkning: följande artikel är tidigare publicerad i Kosmos nr. 8-1999 och eftersom den fortfarande har stor aktualitet med tanke på den aktella världssituationen så publiceras den här som ett blogginlägg med benäget tillstånd av Olav J. Kommentarer välkomnas!]

”Det började som en skakning på nedre däck. Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck. Vi förstod inte riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck. Man hade sagt oss att detta var världens modernaste, osänkbara skepp.” (Mikael Wiehe i sången ”Titanic”)

För lite drygt hundra år sedan – närmare bestämt 1898 – utkom en märklig roman. Författarens namn var Morgan Robertson och romanens titel THE WRECK OF THE TITAN (”Titans skeppsbrott”). Inte bara namnet TITAN utan också romanens hela handling liknar på ett anmärkningsvärt sätt det som faktiskt hände 14 år senare när TITANIC – världens dittills största fartyg – sjönk på sin jungfruresa mellan England och Nordamerika i april 1912. Robertson förklarade att han skrivit boken utifrån en ”psykisk inspiration”.

  Det finns många exempel på att viktiga händelser i världshistorien på olika sätt blivit förutsagda eller profeterade långt innan de ägt rum – Robertsons bok är bara ett exempel i mängden även om den är ett ovanligt påtagligt eller handfast bevis på att allt som sker här på det fysiska planet redan har inträffat på det psykiska eller andliga planet. Och att Titanics undergång var en viktig världshändelse blir vi ju än i dag ofta påminda om – nu senast inte minst genom succéfilmen, med samma namn som båten, som setts av miljoner människor över hela världen. Vad är det i Titanics och dess passagerares öden som utövar en sådan dragningskraft på människors sinnen?

Det osänkbara fartyget

När Titanic sjösattes i april 1912 så innebar det också en sjösättning av en sinnebild. Sinnebilden eller symbolen för den moderna civilisationen och kulturen. Fartyget, som förklarades som osänkbart av expertisen, var det materialiserade beviset för den överdådiga skaparkraften och geniet hos en kultur som ännu inte lärt känna sina egna begränsningar. ”Gud själv kan inte sänka det här skeppet” var ett tidstypiskt tidningscitat. Fartygets namn var också ett uttryck för denna hybris. Titanerna var ju i den grekiska mytologin en gammal gudasläkt som försökte utmana de nya gudarna, och på grund av detta deras övermod störtades de ned i Tartaros – den djupaste delen av dödsriket Hades. Med tanke på Titanics öde kan man onekligen tycka att namnet var välfunnet…

  I filmen TITANIC finns en nyckelscen där Jack (Leonardo DiCaprio) står framme i fören på båten och till Atlantens stumma vattenmassor ropar ut ”jag är världens härskare”. Det var tidsandan i allmänhet och Titanicandan i synnerhet som han på det sättet formulerade. Det var också denna härskarattityd och hybris som gjorde att man på  Titanic ignorerade de isvarningar man mottog per telegram från andra fartyg som befann sig i samma område i Nordatlanten. När andra båtar sänkte farten eller la sig still i väntan på att packisen och nattmörkret skulle skingra sig, så beordrade styrelseordföranden i White Star Line – rederiet som ägde Titanic – i stället att Titanics hastighet skulle ökas till toppfart, eftersom han därigenom hoppades att också kunna sätta ett nytt hastighetsrekord för båtfärder över Atlanten. Denna order blev direkt ödesdiger, eftersom fartygets höga fart gjorde att det isberg som blev Titanics öde inte kunde undvikas på det korta avstånd som återstod när isberget väl upptäcktes av fartygets utkik i den mörka natten. Om hastigheten varit lägre hade man åtminstone haft en chans att hinna göra en undanmanöver. Nu försökte man i stället att i panik backa fartyget, vilket var dömt att misslyckas.

  Ignoransen av isvarningarna, liksom också den ignorans som låg i det faktum att Titanic var utrustad med alldeles för få livbåtar i förhållande till antalet passagerare (bara 705 av totalt ca. 2300 passagerare räddades med hjälp av fartygets livbåtar), hängde naturligtvis samman med tron på Titanics ”osänkbarhet”. Egentligen menade man att det var ett helt onödigt och överflödigt arrangemang att överhuvud taget utrusta Titanic med några livbåtar alls, men för att uppfylla vissa formella regler och minimikrav blev man ändå tvungen att göra det.

  Det var i första hand kvinnor och barn som åkte i fartygets första klass som räddades med hjälp av dess livbåtar. Tredjeklasspassagerarna hade minimal chans att hinna få plats i någon av dessa, eftersom deras väg till räddningen i det längsta spärrades av de låsta grindarna upp till förstaklassdäck där livbåtarna fanns. De vattentäta skotten mellan rummen i fartygets skrov, som skulle hindra henne från att ta in för mycket vatten vid en olycka, visade sig vara mindre täta, men det fanns ett annat slags vattentäta skott på Titanic som var effektivare. Det var de vattentäta skotten mellan de olika passagerarklasserna. På så vis avspeglade livet ombord på Titanic tidens brutala klassamhälle. Medan många förstaklasspassagerare ännu dansade och roade sig i ljusreflexerna från kristallkronor och guldspeglar hade deras mindre lyckligt lottade medpassagerare på nedre däck redan börjat få kalla fötter av det hastigt inströmmande iskalla havsvattnet…

Mänsklighetens öde och ”isbergets” symbolik

Vad är det vi möter i denna syn och i hela Titanics öde? Är det inte en bild av mänskligheten och dess öde här i det tjugonde seklet? Det är en bild av mänskligheten som i natten strävar fram över Atlantens mörka vatten. Alla söker de lyckan på sitt sätt. Många hoppas finna den på andra sidan det stora havet, men innan de hunnit så långt är de flesta av dem redan förflyttade till ”den andra sidan” av tillvaron, d.v.s. till en tillvaro hinsides den fysiska. Det är ett öde som många andra i detta sekel fått dela med Titanics passagerare. Endast två år efter Titanics sammanstötning med isberget påbörjas en kulmination av sammanstötningar av en annan art; de sammanstötningar som markerar inledningen till ”domedagen” eller ”de sista tiderna”. Det är alltså det första världskriget som utbryter 1914. Men egentligen handlar detta också om sammanstötningar med ett ”isberg”. Isberget är en ofta använd bild eller symbol för vårt psyke. Liksom större delen av isberget finns dolt under vattenytan, så finns också det mesta av vårt psyke eller vår medvetandestruktur dold under dagsmedvetandets yta. Och liksom det var den dolda delen av isberget som blev Titanics öde (det var den som rev upp  hålen i fartygets skrov under vattenytan), så är det den dolda delen av vårt eget ”isberg” eller psyke som skapar kollisioner och undergång i både individers och nationers öden. Orsaken till det ”allas krig mot alla” som i så hög grad satt sin prägel på det tjugonde seklet finns alltså uteslutande i vårt eget medvetande. I sin inre föreställningsvärld kryssar den moderna människan i stor utsträckning omkring i ett mentalt hav med många ”isberg” i form av mer eller mindre kristalliserade fiendebilder. Och då och då kolliderar hon också med dessa ”isberg” i yttervärlden. Kollisioner som kan medföra större eller mindre katastrofer i hennes personliga öde. Men var finns egentligen det isbildande elementet? Finns det i yttervärlden eller i människans egen inre värld?

  Hos de flesta av oss är det en djupt ingrodd vanefunktion att förlägga skapelsen av dessa ”isberg” utanför oss själva. Och det är naturligtvis inte så märkligt så länge vi är mer eller mindre omedvetna om den dolda delen av vårt eget ”isberg” eller psyke. Där finns nämligen orsakerna till alla de verkningar vi i dag upplever som vårt öde på gott och ont. I det som Martinus kallar ”ödeselementet” i vårt övermedvetande finns alla våra talanger, dispositioner (bland annat vår disposition eller mottaglighet för återvändande ödesenergier från vårt eget förflutna i både detta och tidigare liv) och förutsättningar för att skapa både ljus och mörker i vårt eget öde. Detta är alltså såväl det isbildande som det issmältande elementet i vårt innersta väsen. För likaväl som vi kan skapa väldiga isberg och hela isregioner i vår egen mentalitet, så kan vi också, tack vare kretsloppets lagar, en gång mobilisera de inre värmekällor som behövs för att smälta isen.

Ett förebud

Titanics undergång kan alltså ses som ett förebud eller varsel om hela den nuvarande världskulturens undergång. De som befinner sig ”på nedre däck” i dagens världsordning kämpar redan förtvivlat för att hålla näsan ovan vattennivån. På de övre däcken börjar också skakningarna att märkas. Överlevande från Titanic har berättat att det var först när övre däck började luta som ett sluttande plan som de häpet förstod att något allvarligt höll på att hända. Är det inte detta ”sluttande plan” som vi nu mer och mer kan se i dagens världsekonomi? Liksom det sluttande planet på Titanic utlöste panik bland passagerarna, ligger också paniken ständigt på lur på världens aktiebörser när kurserna börjar sjunka. Och det som utlöste paniken på Titanic är också det som i dag utlöser panik på börserna världen runt, nämligen principen ”envar är sig själv närmast”, d.v.s. att alla bara försöker rädda sitt eget skinn.

  Ja, likheterna mellan Titanics öde och dagens världssituation är många. Som nämnt var ju Titanics kanske mest ödesdigra misstag försöket att slå hastighetsrekord över Atlanten och att man därmed ignorerade alla isvarningar som man fick. Samma konkurrensmentalitet eller strävan efter att till varje pris vara först och störst dominerar ju också dagens världskultur – inte minst världsekonomin. Affärerna och rekordnoteringarna på börsen är viktigare än alla varningar om ”isberg” och andra hot på vägen. Varnande röster saknas ju inte, men det är uppenbart att de – liksom i fallet Titanic – i stor utsträckning talar för döva öron.

  Själviskhetens världskultur kan liknas vid ett fartyg som redan börjat ta in vatten. De flesta av fartygets passagerare – i alla fall av dem som hör hemma på övre däck – inser ännu inte situationens allvar, även om en viss oro börjar sprida sig. Först när den inströmmande vattenmängden nått en ”kritisk massa”, som definitivt rubbar fartygets balans, förstår man att hon är på väg att sjunka.

  Den natten Titanic sjönk var havet alldeles lugnt och spegelblankt och himlen var alldeles molnfri och stjärnklar. Största möjliga kontrast således till kaoset och paniken ombord på det sjunkande skeppet. Som om Gudomen med denna vackra och fridfulla inramning av begivenheterna velat så ett frö i mottagliga sinnen. Ett frö som rymmer eller antyder en annan historia än historien om katastrof, död och undergång. En historia som – liksom stjärnorna på natthimlen – berättar om ljuset i mörkret, d.v.s. att ljuset bara kan ses eller upplevas mot en mörk bakgrund. En historia som också kan berätta för oss att varje katastrof och undergång sett ur ett annat och större perspektiv innebär liv, utveckling och medvetandeförnyelse. En medvetandeförnyelse vars resultat till sist blir att alla våra mentala ”isberg” smälts ner och blir ett med kärlekens ocean.

Lycka och lidande

Lycka och lidande: två ord, två upplevelseformer som våra liv kretsar omkring. När det ena dominerar tycks det andra vara tillbakahållet – lyckan uppstår ibland i det ögonblick som lidandet upphör; ja, det kanske rentav är första gången som en människa kan känna uppriktig glädje över livet, som om det har återvänt efter en längre tids sorg och smärta.

Båda fenomenen är subjektiva. Det som är lycka för mig kan vara lidande för dig. Du känner dig ensam, jag känner mig fri och obunden; du älskar att arbeta, jag tyngs av alla krav; du känner att du lever när du får resa och möta nya människor, jag känner frid när jag får vandra ensam i naturen. Det som ger inspiration och livsenergi för en människa kan skapa olust och sorg för en annan. Inte konstigt att det är så svårt för oss människor att leva samman, när vi har så olika behov och förväntningar på livet. Ändå behöver vi varandra för att bli riktigt lyckliga.

Lycka och lidande engagerar både lekmän och forskare, ung som gammal, man eller kvinna. I dagens söndagsbilaga av DN nämns att det som gör oss lyckliga är nära vänner, kärleksrelationer, arbete, socialt och fysiskt aktiv fritid, strävan efter meningsfulla mål, ideellt arbete och att göra goda gärningar. Vi blir inte lyckliga av framgång, skönhet, passiva semestrar, mera pengar eller av att shoppa.

Docenten Bengt Brulde forskar om lycka, men hade egentligen lidandet som huvudintresse när han skulle ta itu med sin avhandling i praktisk filosofi. Han menar att lycka hänger samman med att vi finner en mening i tillvaron, och det kan vi göra utan att behöva någon gud. Men att själv må bra är inte tillräckligt för att livet ska vara meningsfullt. Detta uppnås genom att hjälpa andra, genom att leva på ett moraliskt sätt. Lycka och mening skapas då vi arbetar för att gynna en större helhet. Han går så långt som att säga att den som inte arbetar för en bättre värld kan anses vara utestängd från det fullt meningsfulla livet.

Jag brukar halvt skämtsamt, halvt på allvar säga att ”vi är inte här för att vara lyckliga, vi är här för att lära oss”. Och lärande sker genom motstånd, alltså kan vi räkna med en hel del lidande i en eller annan form. Ibland kan de yttre betingelserna vara förhållandevis behagliga. Vi har en fast bostad, vi har vänner, vi har ett arbete som vi kan försörja oss på, vi har lediga dagar då vi är fria att göra vad vi vill. Och likväl; ibland kommer en oro över oss, en olust, ett inre obehag som vi inte kan befria oss ifrån. En känsla av att vi tvivlar på meningen med vardagens alla måsten, en känsla som sätter sig i kroppen, som förgrenar sig och hotar att ta över livsinspirationen. Kanske övergår obehagskänslorna till ett smärttillstånd som legitimerar de tunga känslorna och förstärker dem.

Har lidandet mening?

För några år sedan utkom en bok på förlaget Natur och Kultur med den förhoppningsfulla titeln ”Lidandets mening”. Där frågar sig redaktören Kjell Kallenberg om lidandet kan tas bort, om det är önskvärt att så sker. Kan sorgen vara det pris vi får betala för kärlek? Vill vi avstå från kärlek för att inte senare behöva drabbas av sorg? Och hur är det med konsten: är det inte så att stor konst har utvecklats genom lidande? Hur som helst så är lidandet verklighet och författaren spekulerar kring behovet att acceptera och förstå lidandet som fenomen och att livet kanske skulle vara fattigare utan detta.

Peter Nilson filosoferar i samma bok om lidandets gåtfullhet. Det är en utmaning mot allt förnuft samtidigt som insikten om dess villkor kanske skulle ge människan en frihet som annars är oåtkomlig för henne. Att undvika lidande är den starkaste drivkraften; bakom varje social utopi eller politiskt program finns en vision av ett samhälle där lidandet har minskats.

Men ser man till naturen tycks hela skapelseprocessen vara ett resultat av en lång rad katastrofer, menar författaren. Vår existens är möjlig genom flera domedagar som drabbat solsystemet, mycket har utplånats i universum för att något annat skulle kunna skapas. Under kritaperioden utrotades de stora reptilerna och banade väg för en annan värld med livsrum för nya varelser. Även inom fysiken finns det tecken på att nedbrytning, sönderfall, förintelse är en del av tingens ordning. ”Liv, skapande och insikt har köpts till ett ohyggligt pris av kaos och död” skriver Peter Nilson ödesmättat.

Men är således lidandet ett resultat av de villkor som präglar en slumpmässig skapelseprocess? Frågan om mening infinner sig obönhörligen. Peter Nilson noterar att förnimmelsen av meningsfullhet är lika grundläggande eller alldaglig som upplevelsen av det absurda och det meningslösa. Kanske är dagens människa mera fångad av känslan av meningslöshet och tomhet, men människan är samtidigt en meningsskapande varelse. Det till synes meningslösa kan tillskrivas en mening. Vetenskap och konst skulle inte kunna existera utan någon slags mening och vi anar, menar Peter Nilson, att tillvaron präglas av att ordning kan uppstå ur kaos och att skapelse pågår.

Kan mening upplevas mitt i ett omåttligt lidande? Psykologen Viktor Frankl har skrivit om sina upplevelser i ett koncentrationsläger under andra världskriget. Han iakttog att människor även i yttersta nöd kan bibehålla sin inre frihet och värdighet in i det sista: yttervärldens tvång kan omvandlas till något meningsfullt i den lidandes inre. Samtidigt är det kanske endast ett resultat av människans anpassningsförmåga, hennes drift att göra livet meningsfullt, trots dess absurditet.

Peter Nilson frågar sig om det är nog att människan genom lidandet kan vidga sin horisont, att själsstyrkan kan växa, att hon kan utvecklas. Jag tror att frågan endast kan besvaras med ”Ja” om vi inser eller räknar med livets evighet och Gudomens existens. Så länge vi håller oss inom ett materialistiskt ett-livs-perspektiv kommer vi aldrig att bli helt tillfreds med den personliga mening vi kan tillskriva livet. Förr eller senare kommer livet att utmana våra föreställningar.

Enligt Martinus har vi ett långt större ansvar för vårt välbefinnande än vi än så länge kan förstå. Destruktiva tankeklimat: sorger, svårmod, bekymmer åstadkommer en nedbrytningsprocess som undergräver vår hälsa. Paradoxalt nog är det både nödvändigt och ”farligt” att lida. Nödvändigt eftersom vi inte skulle kunna väckas ur vår kosmiska slummer och nå insikter om oss själva, livet evighet och Guds existens; farligt därför att martyrskap, bitterhet, svårmod, depression skapar en underminering av livsmodet, gör oss sjuka. Vi måste lära oss att förhålla oss till lidande och smärta på ett sätt som får själsstyrkan att växa. Om vi inser dess nödvändighet och djupare mission kan vi också släppa taget om oss själva och överlåta oss i Guds händer, utveckla vår tillit till att allt är precis som det måste vara. Ingen och inget i vår omgivning har skuld i att vårt öde gestaltar sig just så som det gör; inte obehagliga medmänniskor, inte myndigheter, inte slumpartade kaotiska naturprocesser, inte mörka krafter. Bara vi själva är den djupaste orsaken till vårt öde, och Gudomen vägleder oss fram till ljuset på allra bästa sätt. Så enkelt, men så svårt att förstå mitt i livets upplevelse.

”Till den, som i sitt eget livs djupaste smärta förmår att ge avkall på sin egen vilja till fördel för Guds vilja, kommer det alltid att sändas en ängel i den mörkaste stund.” Martinus, s 64 i boken ”Ut ur mörkret”.

Heldagsseminarium: ”Är Martinus kosmologi en vetenskap?” Magdalena Rosell

Martinus skriver att så småningom ska alla slöjor skingras som döljer den eviga sanningen att ”allt är mycket gott”. Det ”onda” och det ”goda” blir i den gudomliga grundanalysen identiska.

Vetenskapen spelar en inte oväsentlig roll i människans strävan att förstå sig själv och sin omvärld. Den är en del av den nya världsimpulsen och är ”den friska sjöluften i närheten av havet”, dvs. den är ett bevis för att människan är på väg mot förandligande och har lyft oss upp ur ovetandets kyliga barbari.

Vetenskapen med stort ”V” avser oftast den naturvetenskapliga varianten med fysik och kemi som idealtyper för vad vetenskap i grund och botten handlar om. Vi förutsätter vanligtvis att vetenskapen producerar objektiv, rationell och därmed värderingsfri kunskap om hur saker och ting förhåller sig.

Magdalena vägleder i ett svårt ämne

Numera ifrågasätts allt oftare om vetenskaplig verksamhet kan bedrivas utan någon form av subjektiv inblandning. I forskarsamhället sker exempelvis sponsrade studier som kan gynna kapitalets utveckling. Den enskilde forskaren befinner sig mitt i en kulturell miljö som mer eller mindre förväntar sig att han eller hon ska ägna sig åt sådant som samhället efterfrågar och premierar. Forskningen vilar också på för-givet-tagna föreställningar om den värld vi lever i och vilka metoder som ska tillämpas i studierna.

Men det finns också allvarliga vetenskapsteoretiska problem med att betrakta vetenskapen som objektiv. Magdalena tar som exempel att det finns inga ”rena fakta” som är oberoende av teori. Olika empiriska (erfarenhetsbaserade) fakta kan stödja en mängd olika teorier. Det har kommit en del vetenskapsteoretiker att betrakta vetenskap som en social konstruktion.

När ett paradigm, dvs ett enhetligt sätt att förstå och förhålla sig till verkligheten, ersätts av ett annat så sker det inte alltid genom att nya forskningsrön vederlägger de gamla resultaten och på ett övertygande sätt erbjuder en ny och rimligare förklaring. Tvärtom kan det vara så att det nya paradigmet egentligen innehåller en mängd oklara förhållanden som kanske kan förklaras lika bra eller bättre med det gamla paradigmets förklaringsmodeller. När det begav sig var det således inte bara kyrkans män som protesterade mot och förföljde dem som förespråkade en ny heliocentrisk världsbild. Även vetenskapsmännen var tveksamma och såg problem och brister med nämnda världsbild i jämförelse med den geocentriska världsbilden där jorden betraktades som centrum av universum. Om jorden snurrade runt sin egen axel, ja då skulle ju naturligtvis människor ramla ut i universum…

Lars gillar vetenskap

Till slut uppträder dock alltför många s.k anomalier (ungefär ”pusselbitar som inte passar”) i den etablerade världsbilden, eller ett etablerat paradigm, som gör att en förändring måste komma till stånd.

Magdalena belyser kriterier som gäller för vetenskaplighet och vi diskuterar på vilket sätt den eviga världsbilden kan stämma in på dessa kriterier. Man kan exempelvis säga att något är vetenskapligt om det har empirisk användbarhet, om det finns en logisk struktur där delarna hänger samman med helheten, om det råder konsensus om att någonting är vetenskapligt och om det finns en överensstämmelse med verkligheten. Att en teori är enkel och estetisk bidrar också till att den kan få genomslagskraft och vetenskaplig status.

Visst är det väl så att Livets Bog med de kosmiska principerna utgör en ytterst väl sammanhållen och logiskt uppbyggd beskrivning av världsalltet. Dessutom är den eviga världsbilden meningsbärande på ett sätt som den naturvetenskapliga, materialistiska världsbilden aldrig kan bli. Martinus beskriver att betoningen av slumpen som livets första orsak, måste överges om mänskligheten vill komma i förbindelse med den verkliga världsbilden:

” Hur skall denna mänsklighet komma vidare i kultur och utveckling, i glädje och livslust, med denna moderna dyrkan av ”tillfälligheten” eller denna livlösa världsbild? Till vad nytta är mikrobens förstånd eller logiska sinne, när dess upphov endast är ett dödligt dammkorn under världsalltets enormt tunga elefantfot? Hur skall mikroben kunna hävda sig inför denna blinda och döda gud, denna renodlade avgud som blott är identisk med den livlösa faktorn ”tillfälligheten”? Vad betyder ett dammkorn i den frambrusande stormfloden? Hur kan det alls hoppas på någon humanitet eller kärleksfullhet från denna ocean av tillfälligheter?” (st. 1844)

Den eviga världsbilden är en andlig vetenskap. Med detta kan man exempelvis mena att det är en vetenskap om själva livet, om det eviga i tillvaron, och enligt Martinus kommer människan så småningom till klarhet med behovet av den verkliga sanningen. Flera av oss kanske menar att det inte finns någon större anledning att försöka argumentera för det vetenskapliga med den andliga världsbilden, ty den är mycket mer än så och beskriver tillvaron ur ett betydligt högre perspektiv. Men det är ändå intressant att sätta den i relation till vetenskapsteoretiska problem som forskarna alltjämt brottas med och se att Martinus analyser har mycket att erbjuda den som har ögon att se med och öron att höra med. Magdalena tror dock inte att det går att ”bevisa” kosmiska analyser med gängse vetenskapliga metoder. Vetenskapen sysslar med detaljer medan Martinus beskriver de övergripande kosmiska principerna, vilka Magdalena också presenterade.

Seminariet utvecklade sig till ett inspirerande möte mellan en kunnig och pedagogisk seminarieledare och drygt ett tiotal deltagare som ställde utmanande frågor och bidrog med sina egna tankar och synpunkter på vetenskap och vetenskaplighet.