Häromdagen satt jag och bläddrade i en gammal anteckningsbok som jag haft med mig på Martinuskurser under årens lopp. En av kurserna hade som tema Gud, försynen och världsåterlösningen. En mycket bra och intressant kurs vill jag minnas. Jag har t ex antecknat att helvete på hebreiska betyder avstängd från Gud. I anslutning till det står det: ”Vaka och bed” I svåra stunder är bönen den enda stora kraft som kan hjälpa. Och svåra stunder för mänskligheten är det ju gott om. En del så svåra att vi omöjligt kan ta in dem helt i vårt medvetande. Så har jag skrivit livsmod. Hur är det då med livsmodet? Vi tappar det gång på gång, men på något underligt sätt kommer det tillbaka. Sakta bygger vi upp vårt organ för livsmod genom vägledning och träning, läser jag. Den vägledning som kosmologin ger oss är till god hjälp, men för mästerskap krävs träning, träning, träning och träning igen.
Så kommer jag till en sida där det står ”lönsamma talanger”. Hm, det verkar intressant. ”Lönsamma talanger: osjälviskhet, ödmjukhet, hjälpsamhet, konstnärlig inställning, givmildhet, sinne för humor, fredsvilja, ärlighet, anspråkslöshet, tolerans”. Jag tror att den anteckningen gjordes i samband med att bilden av talangerna hos en man som outvecklad/utvecklad människa visades. Med lönsamma ska förstås talanger som befrämjar vår utveckling mot kosmiskt medvetande. En lönsam talanguppsättning innebär också karmiskt beskydd. Det finns alltså alla skäl att med stor energi försöka bygga upp dem. Här nämns de, för de kosmologiskt insatta, kända A- , B – och C-stadierna.
Bland de uppräknade talangerna ovan är de flesta ganska självklara, men det finns ett par som jag inte tycker är så lätta att få kläm på. Det ena är sinne för humor och det andra är konstnärlig inställning. I förståne möjligtvis självklara, men börjar man fundera så …hm
Sinne för humor
Humor är väl till att börja med en minst lika differentierad företeelse som t ex musik. Uttalanden som ”jag uppskattar musik” säger ingenting om vilken sorts musik ”jag” uppskattar. Och att det finns oändligt många olika musikstilar att välja på är ju allmänt bekant. Men medan vi tar dettta faktum för givet så tenderar vi måhända att tro att humor på något sätt är en ensartad företeelse. Ingalunda så – vi skrattar åt helt olika saker. En del gillar Bröderna Marx, andra Buster Keaton eller Hasse o Tage osv. Barn och vuxa skrattar inte åt samma saker. Förr i tiden skrattade man åt annat än vad det skrattas åt idag. Humoristen Lasse Eriksson sa i ett radioprogram för en tid sedan att ”humorismen är en livsstil”. Då börjar man kanske närma sig begreppet ”sinne för humor”. Eftersom detta begrepp knappast är en fråga om en viss sorts humor kanske det närmast skulle kunna vara jämförbart med musikalitet, fast på humorns område. Musikalitet är ju en uppövad talang och så också sinne för humor. Musikens mästare är ganska lätta att definiera. Men hur kan mästerskap visa sig på humorns område? Jag tror att vår förmåga att konstatera och uppskatta talangen musikalitet är mer utvecklad än vad gäller talangen sinne för humor. Denna talang verkar liksom vara en litet lågmäld och stilla men finurlig talang. Kanske blir innehavet av en sådan talang märkbar först genom den effekt den har i vårt liv. Verkligt martyrskap har t ex svårt att få fäste där det humoristiska sinnelaget nått en viss utveckling. Motgångar överdimensioneras inte så lätt och själva livsmodet befrämjas av glada tankar. Skrattandet i sig har dessutom en mycket positiv inverkan på både kropp och psyke. Talanguppbyggnaden börjar som alltid med en längtan och det idoga övandet leder såsmåningom fram till mästerskap. Just när det gäller den här talangen tror jag vikten av dess utveckling är underskattad. Enligt tidigare nämnde Lasse Eriksson innefattar humor alltid ett hanterande av paradoxer – paradoxer i harmoni. I ljuset av kosmologin skulle jag kanske säga att det humoristiska sinnelaget hjälper oss att behålla bilden av ljuset även i mörka stunder och att se att allt är mycket gott.
Konstnärlig inställning
Humor och kreativitet ligger nära varandra. Och kreativitet borde vara besläktat med talangen konstnärlig inställning. Men konstnärlig inställning är ännu svårare att definiera än sinne för humor. Här får ni hjälpa mig! Vad innebär en konstnärlig inställning idag – och om 3000 år? Hur ser mästerskapet ut?
Enligt den fd dominikanermunken Matthew Fox grundas just påståendet att människan är skapad till Guds avbild på det faktum att skapandet både som behov och talang är gemensamt för både Gud och människa. Och hur var det nu – helvete på hebreiska betydde ju avstängd från Gud. Kan det vara så att den kreativa, konstnärligt inställda människan i sitt skapande har lättare för att känna närheten till Gud och på så sätt uthärda tillvaron i det ”jordiska helvetet”. Konstnärsliv brukar förstås inte vara särskilt lätta. ”Konst skapas inte på filmjölk” var ett stående uttryck hos en bekant i branschen. Och så gick det som det gick för honom! Men många konstnärligt sinnade människor uttrycker ändå en stor ödmjukhet när de summerar sina liv med ”jag har haft ett så´nt bra liv. Ett rikt liv!” Jag erinrar mig en dokumentär som jag såg för ett antal år sedan om jazztrumpetaren Chet Baker. Han var sitt konstnärliga områdes mästare, men han hade samtidigt ett liv fyllt av droger, lögner och svek. Knappast ett liv som någon skulle vilja byta till sig. I filmen kunde han ändå på ett mycket ödmjukt sätt uttrycka sin djupa tacksamhet över livet som låtit honom få spela med de främsta företrädarna på jazzens område. Han hade inte varit åtskild från Gud i det avseendet. Kort därefter dog han på ett hotellrum i Amsterdam. Han föll ut genom ett fönster och riktigt hur det gick till vet ingen. Må hans himmelska toner ljuda i de andliga världarna som var deras hemvist!
Några konstnärer i bekantskapskretsen har medvetet valt att inte skaffa några barn. Ett tungt vägande skäl verkar vara att det skulle begränsa tillgången till det egna konstnärliga skapandet och driften att få hålla på med det konstnärliga arbetet är det allt annat överskuggande. Jag drar mig till minnes Martinus ord om den plågsamma konkurrensen mellan kärleken till en partner och kärleken till den konstnärliga verksamheten. Det verkar vara så att konstnärligt sinne är kompatibelt med allkärleken men inte med den mer eller mindre enpoliga kärleken eller den som brukar benämnas förälskelsekärleken. Ju mer utvecklad motsatt pol desto större förutsättning för den lönsamma talangen konstnärlig inställning. Och – då kommer genast en annan fråga upp – ju mer konstnärlig inställning desto mer utvecklad motsatta pol? Nja, jag vet inte.
I sin avhandling Kreativitetens kännetecken, En fenomenologisk studie (Stockholms universitet 2009), drar Judit Simon bland annat följande slutsats rörande den kreativa upplevelsen:
”Det drag som förefaller vara det mest utmärkande för den kreativa upplevelsen i jämförelse med vårt dagliga sätt att vara, är möjligheternas framträdande. I den kreativa upplevelsen upptäcker vi möjligheter till hur det skulle kunna vara, hur något skulle kunna betraktas, eller användas annorlunda än det givna och självklara. Det kreativa synsättet skiljer sig skarpt från hur vi ser på föremål och företeelser i vardagen när vi inte är kreativa, då dessa framträder för oss som givna på ett självklart och bestämt sätt. Men i det kreativa skapandet upptäcks och förverkligas däremot en så kallad annanhet dvs. ett annorlunda sätt att vara på, hos föremål och företeelser.”
Visst låter det lockande! Och är inte vägen till kosmologin just en sådan kreativ upplevelse som leder fram till en annanhet! Annanhet – jag smakar på ordet och det smakar gott .
Vem skulle inte vilja smygtitta in i evigheten och skåda från den allra högsta utkikspunkten i universum? Vem skulle inte vilja ha fullständig inblick i livsmysteriets lösning och med egna ögon kunna konstatera att: ”Allt är mycket gott”? Ja, det kommer naturligtvis bli möjligt för oss alla, förr eller senare. Vi kommer att få se med Guds ögon.
Ulf Sandström stod för söndagens föredrag och guidade oss genom utvecklingsstegen med hjälp av centrala Martinussymboler. Vi befinner oss på en resa mot allt större förmåga att förstå att även det onda eller mörka i tillvaron är nödvändigt och således en välsignelse.
Ett par ord fastnade särskilt: opartiskhet och oberördhet.
Lite utmanande menade Ulf att man inte behöver ta ställning och ge sig in i kontroverser även då det rör sig om människor som ”kämpar” för mänskliga företeelser som fred eller bättre miljö om det samtidigt innebär att man ställer sig i motsats till och angriper andra som kämpar för motsatsen. Det obehagligt goda, såsom kärnvapen, krig och andra negativa yttringar i världen är förvisso inte något man vill medverka till eller som kommer att finnas kvar på sikt, men det fyller en funktion i utvecklingen och särskilt för dem som för tillfället är involverade i sådana händelser. Att ta ställning för det ena eller det andra innebär ofta att man underblåser en konflikt. Sverige var exempelvis neutralt (mer eller mindre) under de senaste världskrigen. Politiken är fylld av människor som tar ställning för och emot olika frågor och det innebär ofta också att man kämpar mot dem som har andra åsikter och kanske till och med smutskastar dem.
Ulf Sandström
I diskussionen som uppstod både under och efter föredraget kom ett exempel upp med en domare som ju absolut måste vara opartisk och fatta beslut som grundar sig på samhälleliga lagar. Andra berörde hur sättet att kommunicera på ett ”icke-våldsamt sätt” kan medverka till att skapa harmoni för bägge parter i en konflikt. Det gäller att bekräfta den som känner sig utsatt och upprörd, även om man inte intar samma ståndpunkt i ett sakförhållande.
Att säga sin åsikt om någonting kan naturligtvis vara viktigt och värdefullt, men Ulf påminde också om ordspråket: ”tala är silver men tiga är guld”. Ibland behöver vi dra oss tillbaka lite om det inte är en framkomlig väg att kommunicera.
Oberördhet ska inte förväxlas med underlåtenhet att hjälpa någon som har problem. Oberördhet är en del av opartiskheten: att man inser att även det obehagliga fyller en funktion i varje människas liv. Om någon drabbas av något obehag så finns det därmed ingen anledning att bli vred eller upprörd över det till synes orättvisa som denne råkar ut för, även om man gör allt för att hjälpa personen att må bra igen.
Ett tjugotal åhörare var bänkade i den nyrenoverade lokalen som var mycket ljus och behaglig att vistas i.
Jag vet inte hur det är med er, men i mitt liv har jag så gott som alltid brottats med frågan om vad som är det mest moraliska i olika situationer som Gud har försatt mig i. Allt jag har gjort, dag för dag, timme för timme, är resultatet av en kompromiss mellan mina (ibland motstridiga) behov och önskningar, andras förväntningar och krav samt någon slags föreställning om vad som är ”det rätta” i varje situation. Det betyder naturligtvis inte att jag tror mig veta, eller har trott mig veta, vad som är det rätta i varje situation och jag kanske inte ens har varit medveten om att den moraliska ”kampen” pågår. Nej, ibland har jag tagit ”det rätta” för givet, eftersom jag har varit så övertygad om mina egna föreställningar. Då har inte något moraliskt dilemma uppstått eftersom jag ju har handlat i enlighet med min egen övertygelse.
Min första konfrontation med samvetets röst inträffade någon gång i femårsåldern när jag tyckte att min spargris innehöll sorgligt få slantar. Det skulle ju ta en evighet att fylla den! Min plan var att i ett obevakat tillfälle utöka min förmögenhet genom att ta från de rika, det vill säga min mamma, och ge till den fattige pojken som nästan aldrig kunde köpa något godis. Snart var jag alltså hundra kronor rikare. Som jag minns det smög jag mig upp när det var tyst i huset och gjorde mitt nedslag med den unge brottslingens förslagenhet, utan att det kunde märkas. Spargrisen gjorde nu skäl för sitt namn.
Kanske var det så att min mamma inte var särskilt rik och av någon outgrundlig anledning misstänkte hon mig för att ha minskat antalet sedlar i hennes plånbok. Vid denna tid var vi sju barn i familjen varav de två yngsta var något för små för att ha slagit sig in på brottets bana. Men jag hade ju fyra äldre systrar! Kanske såg hon eftertankens kranka blekhet i min uppsyn eller hade hon redan hunnit göra sig en uppfattning om min tvivelaktiga moral genom de få år jag hade levt i familjen. Inte hade hon särskilt mycket till övers för mitt sorgliga problem med spargrisen heller. Nej, den här gossen fick man uppenbarligen med bestämdhet föra in på den smala vägen genom tukt och förmaning. Mamma kunde se väldigt arg och hotfull ut och sedan min pappa hade blivit utslängd (till följd av bristande moraliskt ansvar för familjen) svarade vi enbart inför hennes stränga dom. Ingen pardon, inget pjoskande!
Jag vet inte vad som gjorde mest ont: mammas arga blick och avståndstagande eller känslan av att ha gjort något väldigt dumt. Jag trodde inte stölden skulle märkas, där fanns ju så många sedlar, och vem skulle då fara illa av min lilla kupp? En aning om att jag kanske trots allt hade gjort fel och att jag inte förtjänade min äldre systers tröstande ord och försvar inför mammas anklagelser kom över mig. Jag visste inte varför jag grät; om det var för den förlorade hundralappen, mammas ilska eller något annat konstigt obehagligt.
Det skulle dock dröja ytterligare några barndomsår innan jag kom till insikt om det förfärliga med att skaffa sig något för egen del på bekostnad av någon annan. Andra människor blev arga, besvikna och ledsna om jag som av en händelse råkade snatta lite godis i affären som ju hade ett överflöd av det jag eftertraktade. Det kändes inte bra till slut; jag fick rent av ångest för att någon skulle tro att jag inte hade de bästa avsikterna.
Nåväl, livet går vidare och nya moraliska dilemman tar vid när andra slutar att plåga samvetet. Allteftersom vi utvecklas tilltar vår iakttagelseförmåga och vi kan lära oss att skilja mellan ”det onda” och ”det goda”. Gränsen mellan dessa företeelser befinner sig enligt Martinus på vandring. ”Det ondas” område blir allt mindre och mindre. Ja, till slut kommer ”det onda” att upphöra och vi förstår att ”det goda” och ”det onda” i själva verket är identiska i sin kosmiska grundanalys. ”Det onda” är förstås obehagligt, men det är en lika stor välsignelse som ”det goda”. När vi har kunnat uppleva detta genom egen insyn har vi enligt Martinus blivit ”ett med vägen, sanningen och livet”.
Efter ett par behagliga semesterveckor omkring jul befann jag mig åter på kontoret, slog på datorn och konstaterade att arbetsuppgifterna hade vuxit till ett berg som nu skulle bestigas i små etapper; berget bestod av ilsket röda påminnelser i datasystemet. ”Du ligger efter, varför gjorde du inte den här uppgiften tidigare? Försök att strukturera din tillvaro lite bättre”, uppmanade den rättrådige slavdrivaren i mitt inre.
Jag hade beslutat mig för att behålla lugnet, ”come what may”, och började helt sonika med den översta uppgiften i listan. ”One day at a time”, sjöng Elton John i bakhuvudet, samtidigt som jag försökte erinra mig vikten av att ta ett andrum när någon obehaglig förnimmelse kom över mig. Ett djupt andetag och slutna ögon: ”hur känns det här då?” frågade jag mig själv. ”Som att vara fångad i ett 40-timmars mentalt fängelse varje vecka” ville jag svara, men undvek att intellektualisera känslan. Konstaterade att lugnet infann sig ganska snabbt och gick över till att kolla mejlen. Trettio mejl på två veckor, det var inte så farligt. Emma skulle vara ledig till nästa måndag, Lisa var hemma för vård av barn. Ja, hon ska väl inte jobba så mycket mer, tänkte jag. Härligt att hon blev antagen till den där utbildningen andra året hon sökte. Hon kommer att bli en utomordentligt duktig personalkonsulent: alltid positiv, benägen att se lösningar, alltid tid över om man behöver prata en stund. Det var ett lyft när hon började hos oss och det kändes vemodigt att hon förmodligen skulle lämna oss snart.
Lisa tillhör den där ovanliga sorten som har hållit samman med sin man sedan de båda var i tonåren. Efter gymnasiet skildes de åt för att studera på var sitt håll, men det verkar bara ha stärkt dem i deras övertygelse att de ville fortsätta leva tillsammans. Nu har de två barn som har funnit sig tillrätta på dagis. Under julen hade de visst tänkt åka till mor- och farföräldrarna på Öland där de är uppvuxna.
Veckan rusade framåt, i vanlig ordning, och Lisa syntes inte till. Jag tänkte inte mycket på det, det är inte särskilt ovanligt att delar av personalstyrkan är hemma för att ta hand om sina barn.
Det var dags för personalmöte och chefen hälsade oss välkomna till detta första möte för året. ”Som ni ser är vi inte alla här i dag”, började hon. ” Jag har tyvärr ett tungt besked att meddela er från Lisa.” Jag skärpte uppmärksamheten, trots att jag kände mig allmänt ur slag efter en natts dålig sömn. ”Ja, ni kanske har undrat hur det är med hennes pojke, och jag har inte kunnat säga något tidigare, men Lisa har bett mig berätta för er nu att det är så att han har drabbats av cancer i binjurarna.”
Jag blev fullständigt förstummad, tillintetgjord och kämpade för att behålla fattningen. Mina kolleger drog efter andan och såg på varandra med chock i blicken. Jag kunde inte möta dem utan såg ut genom fönstret. Chefen hade tryckt på en knapp som fick alla känslor av sorg och medkänsla för Lisa och hennes familj att sippra ut. Kontrasten mellan bilden av den förväntansfulla Lisa som äntligen skulle få ta steget mot något hon väntat på att få göra sedan länge och en Lisa som mitt under familjehögtiden drabbats av ett chockbesked om sin tvåårige son blev för en stund outhärdlig. Det kunde inte vara möjligt att Gud arbetade på det sättet. Inte nu, inte för Lisa, inte för en liten pojke som inte ens förstår varför läkarna måste göra honom så illa, som inte förstår vad som händer…
Jag önskar att händelsen inte vore sann utan uppdiktad av mig själv här och nu. Men jo, precis så overklig ter sig den sanna verkligheten. Och precis lika verklig är de senaste dagarnas inferno på Haiti eller annorstädes där människor kämpar för sina liv i efterdyningarna av katastrofer som till synes sker utan förvarning, utan mening, utan pardon, med eller utan andra människors inblandning.
För någon kväll sedan såg jag ett program om offren för bomben i Hiroshima, om hur något som människor själva har frambragt skapade död och förintelse för tusentals och åter tusentals människor utan urskillning. En mor såg sitt barn brännas till döds eftersom hon inte kunde rädda det undan all bråte som höll fast barnet nära lågorna. Hur kan man leva med en sådan erfarenhet utan att känna en förlamande bitterhet gentemot livet eller Gudomen? Hur kan människor glädjas åt ett lyckat uppdrag samtidigt som soldater i det andra landet gör allt de kan för att rädda massorna undan ytterligare lidande? Scenerna som utspelade sig efter bomben syntes helvetiska. Och det var människan som skapade detta helvete. Jag tänker på detta när jag hör om amerikanska hjälpinsatser som sätts in i Haiti. Om hur märkligt det är att människor är lika benägna att hjälpa andra människor när det är ”slumpen” som orsakar helvetet som de är att själva skapa detta helvete om det gagnar de egna intressena. Människan är ett märkligt djur, ett djur under förvandling. Kommer atombomber återigen att fällas i civiliserade områden? Kommer människan någonsin till insikt om att vägen till fred går genom att vända den andra kinden till, genom att undanröja varje tendens till hat, vrede och förföljelse gentemot sin nästa?
Guds skaparverkstad åstadkommer död och förintelse, sorg och lidande såväl i det lilla som i det stora. Lisas privata helvete för närvarande överskuggar förmodligen allt som kan tänkas ske i världen omkring henne. Jag vågar inte tänka på vad som skulle hända om hennes lilla son inte klarar sig igenom krisen. Jag har tillräcklig tillit till Gudomen för att förstå att det som sker med barnet är nödvändigt och att livets utslocknande aldrig sker i egentlig mening. Men jag oroar mig för vad det ska göra med Lisa. Hur ska de komma vidare, om det värsta händer? Hur ska hon kunna glädjas igen? Kan hon förstå att allt sker till det bästa; att det, hur absurt och cyniskt det än kan förefalla, aldrig sker något i tillvaron som inte i minsta detalj är en del av Guds plan med varje levande väsens personliga utvecklingsbana?
Jo! Jag tror att vi alla, djupt någonstans inom oss, aldrig helt kan göra frigöra oss från ett litet hopp om att det trots allt finns en mening, att ingenting sker förgäves och att vi förmår mycket mer än tror. Vi kan resa oss ur de allra mest fruktansvärda sorgerna och besvikelserna och känna en frid och frihetskänsla när tiden har gett oss tillbaka livslusten och insikter träder fram som vi aldrig hade kunnat nå utan våra erfarenheter. Det kommer att bli bra Lisa. Du ska se, att någonting kommer att ske som du aldrig hade kunnat föreställa dig.
I ärlighetens namn är tillblivelsen av den här artikeln ett sätt för mig att bearbeta mina egna känslor just nu. Men då vi alla sitter i samma båt – är alla under utveckling och mognad, och har många gånger samma problem att brottas med – tror jag också att mina bekymmer och min livssituation kan kännas igen. Förhoppningsvis kan mina återkommande känslosvall, och hur jag tacklar dessa, bidra med något?
Vi har nog alla upplevt att bekymmer och obehagliga känslor blir mer begripliga och hanterbara när vi vågar lyfta fram det svåra – genom att skriva eller samtala med någon eller samtala med sig själv. Det är som att vårt register av teoretiska och självupplevda kunskaper börjar hjälpa oss med perspektiv och klarhet. Oro, frustration och stress kan då vända till förståelse, frid och rent av inspiration. För att det ska kunna bli möjligt krävs emellertid att kampen med känslorna börjat upphöra, och den kampen blir svårvunnen om man spjärnar emot eller förtränger det obehagliga. När allt kommer omkring är det alltid lättare om vi säger ”Ja” till Livet och accepterar den smärtsamma förändring eller svårighet vi står inför. Ett historiskt, kosmiskt, exempel på det beskriver Martinus i boken ”Ut ur mörkret”. Här beskrivs hur Jesus i sin ensamma kamp med sig själv och sin ångest, i Getsemane örtagård, inför den stundande korsfästelsen uppnår en frid i samma stund han i bön överlämnade sitt liv till sin Fader. När orden – ”ske Din vilja, icke min” blev sagda var hans inre kamp över och nu kunde också en skyddsängel gå in i hans psykiska fält och ge stöd och kraft. Det är precis den självterapin Martinus menar att också vi bör använda när vi hamnat i ett ”Getsemane”.
Att vara människa under utveckling innebär att vi alla ställs inför prövningar och svårigheter emellanåt. Förutom att varje ”Getsemane” ger oss alltmer självinsikt och livsvisdom stärker det våra ”mentala muskler” så att prövningar och omvälvande livsförändringar inte får så nedbrytande verkan på kropp och själ. Själv kan jag känna stor tacksamhet för hur förmågan att stå ut med svåra känslor och livsförändringar har blivit alltbättre med åren. Därför kan jag idag känna en slags grundtrygghet trots att jag och min fru och livskamrat har valt att gå skilda vägar. Vi har båda tidigare relationer och äktenskap bakom oss, och kunde väl inte tro att också vi måste ge upp. Vi som har så lätt att prata med varandra, och har många betydelsefulla sidor gemensamt – bland annat är vi båda väl förtrogna med Martinus världsbild och analyser. I flera år har vi försökt att få till det, men vi inser att vi bara har skjutit det oundvikliga framför oss. Dels i nästakärlek och hänsyn till varandra, och dels för att slippa gå miste om allt vi byggt upp under våra tolv år tillsammans.
Här om dagen stod jag och såg ut genom fönstret. Jag betraktade vår underbart vackra trädgård, som tagit många år att skapa och som dessutom står i direkt anslutning till naturen – skogsdungar, åkrar och fält. Jag kände bara hur gråten kom allt närmare inom mig. Nu välde känslorna fram, jag gjorde inget motstånd, och snart insåg jag att jag kände en djup sorg – inte för att slitet med trädgården och renoveringen av huset hade varit förgäves, utan för att hela vår dröm och förväntan av vår relation hade spruckit.
Det blev ingen liten kursgård för kropp och själ här ute på landet, som jag hade tänkt. För min partner blev det inte särskilt länge som hon fick måla i sin nya ateljé, vi byggde för något år sedan. Visserligen har min dröm delvis gått i uppfyllelse. Jag har kunnat bygga upp en alternativmedicinsk mottagning (fysioterapi) och även haft lite kurser och regelbundna andliga, filosofiska samtal med människor. Dessvärre, för min del, har vårt från början gemensamma projekt blivit alltmer mitt eget eftersom min partner gått vidare med för henne viktigare behov på det kreativa området och i det sociala umgänget.
Min tårögda blick fortsätter att vandra genom landskapet utanför fönstret, och jag inser att det inte heller är vår gemensamma ouppfyllda dröm jag sörjer, utan den djupare kärleken mellan två människor, mellan oss, som inte kunde fungera. Jag undersöker om det är den mer romantiska, enpoliga kärleken, men det är det inte. Det är den kärlek och värme jag alltid kan känna när mitt hjärta är öppet till vad och vem som helst. – När mitt barnbarn ler mot mig, när jag berör och är närvarande i mötet med en klient eller i en naturupplevelse, och till livet i stort när jag till exempel sitter i bön och tacksamhetsmeditationer. Det är också den kärleken vi två har kunnat dela med varandra, så ofta förr, när vi kramades och såg in i varandras lyckliga ögon i samband med trädgårdsarbete och annan gemensam skaparglädje. Det är ju det här som är det enda viktiga i livet – allt annat är bara skit tänker jag!
Samtidigt inser jag att hur vi än försökt ta itu med att vårda vår gemensamma kärlek som par hamnar vi snart i samma dilemma efter ett tag. När vardagen och livet rullar på blir vår gemensamma tillvaro alltmindre kompatibel – våra arbetstider är olika, likaså vissa behov och även intressen nu mer. Förr eller senare utmynnar våra goda föresatser i ett icke önskvärt gräl. Oftast är det jag som uttrycker min besvikelse över oss, genom att sätta igång och gräla över något, medan min fru svarar eller uttrycker sin besvikelse genom att stänga sitt hjärta och hålla en viss distans. Trots de olika uttryckssätten ger det samma konsekvens. Båda känner vi samma smärta varje gång, en smärta som alltmer känns nedbrytande på det goda inom oss. Vi vill ju varandra i grunden väl! För att låta mera av våra genuina personligheter och våra mänskligare egenskaper växa vidare och få rätt näring inser vi att vi måste släppa varandra fria och gå skilda vägar. Det har i sin tur gjort att när vi väl startade separationsprocessen uppstod, överraskande nog, en annan lösning som vi inte alls hade tänkt på. Helt plötsligt blev ”skilda vägar” – ”särbo” eller ”delsbo”(som man också säger), viket kändes helt rätt för oss. Då kan ju våra gemensamma intressen och behov få fortsätta att leva tillsammans, medan våra olikheter få ha sitt liv på varsitt håll.
Även om vi är fullt medvetna om att den här fiffiga lösningen kan vara ett snillrikt drag av någon skyddsängel eller vår egen sympatiska människosida för att göra vår separation lättare och vänligare, har det samtidigt skapat möjlighet att prova en ”nya relation” med varandra. Det som återstår nu är att lösa de materiella problemen – ekonomi, sälja hus och nya bostäder, och för mig en förändrad arbetssituation.
Det tog inte många dagar förrän oro, uppgivenhet och en bristande tillit dök upp igen. Jag höll på att grubbla över ett husköp, som vi var flera spekulanter på och skulle lägga bud på den dagen. Vårt eget hus var inte sålt, men mentalt var jag egentligen hemlös, till skillnad från min fru, som hade funnit sin nya bostad. Är det här huset verkligen rätt för mig och min firma Läkekällan? Kommer vårt hus att bli sålt? Har jag råd med ett nytt hus där jag kan bedriva min verksamhet? Hur blir det med grannar, eller vår hund som kommer att vara hos mig mest? Tänk om allt krackelerar, och jag måste återgå till mitt gamla, mindre stimulerade, arbete i äldreomsorgen! Farofantasin bara ökade och därmed också rädsla och misstro över min nya framtid. Med bönens hjälp försökte jag lugna min stress och inre förtvivlan, men det gick trögt. Jag tog några djupa andetag och lät mina olustkänslor komma och gå, och säger samtidigt till mig själv – ”det är ok, vi släpper fram allt som känns svårt”. Nu var gråten här igen, gråt och tunga suckar om vart annat fick komma och gå. Efter en stund tar jag mig samman och får samtidigt för mig att lägga all min kraft i en ny bön. ”Gud låt den personen eller den familjen få huset som allra bäst kan fungera och få glädje av platsen, grannar och miljön. Om det är jag, låt mig då få känna det, om inte hjälp mig att släppa det och gå vidare till något bättre”. Nu släppte all olust, och en frid och lätthet kom över mig – som att jag visste att det kommer att lösa sig, att ”allt är (egentligen) mycket gott”.
Nu var det större perspektivet tillbaka igen, även en viss inspiration till det nya livet. När lugnet infinner sig, vet jag att jag brukar klara det mesta – bara jag släpper fram och ger utrymme åt allt som trycker. Det är lustigt, det här fenomenet får jag ofta uppleva i konkret form på min egen behandlingsbänk, när jag med hjälp av min armbåge trycker bort klientens smärtor från en ond ryggmuskel. När jag ber honom eller henne att slappna av, andas djupa andetag och bara acceptera smärtan en stund, händer det fenomenala att spänningen i muskeln släpper och därmed försvinner också smärtan. Jag inser mer och mer att när vi slutar kämpa emot, och istället säger ”Ja” till Livet finns det alltid en väg ut ur ”vårt Getsemane” – oavsett om det rör sig om fysisk eller psykisk smärta. Desto mer den erfarenheten upprepas och landar inom oss, desto lättare bör det bli att vara människa under utveckling – trots att livet på utsidan är svårt ibland.
Döden är enligt Martinus en illusion. Vi kan inte dö. Livet är evigt och något som är evigt kan varken ha någon början eller något slut. Vi kan aldrig någonsin upphöra att uppleva, även om vi i våra svåraste stunder önskar oss bortom all upplevelse, bortom allt varande.
Men upplevelser bygger på kontraster: för att kunna förnimma ljus måste vi uppleva mörker. Djupast sett existerar heller inte mörker som något ont eftersom det är en ofrånkomlig del av skapelseprocessen. Martinus kallar det för ”det obehagligt goda”. Att vi upplever det mörka som obehagligt beror på att vi för närvarande längtar efter ljus och är mätta på mörkerupplevelser. Om något upplevs som ljust eller mörkt beror således på ur vilket perspektiv det upplevs.
Det är förstås teorier för oss. Vi har inte samma förstahandskunskap som Martinus, saknar intuitiv förmåga att genomtränga livsmysteriets absoluta lösning. Det är alltså fullt naturligt att vi stundtals drabbas av existentiell ångest och oro för att förlora vårt liv, eller dem som står oss nära. Döden skulle ur ett materialistiskt perspektiv innebära den ultimata förlusten, medvetandets utslocknande och således förlust av allt livet kan erbjuda: vänskap, harmoni, inspiration, lust, kärlek.
Om döden kan liknas vid en förlust så innebär det att vi många gånger i våra liv upplever små ”dödsfall”, små ”dräpande episoder” när någonting förändras: när någon lämnar oss, när vi byter yrke, när vi flyttar, när det som en gång har inspirerat oss numera känns likgiltigt och ointressant. Det som är viktigt ändrar skepnad eller karaktär allteftersom vi rör oss genom erfarenhetsoceanen.
Eftersom förändring inte alltid sker med vårt eget medgivande, tenderar vi att hålla fast vid det som betyder något för oss: en kärlekspartner, våra ägodelar, bilden av oss själva och våra principer eller föreställningar om livet och tillvaron. Det ger oss trygghet och lindrar oron från den hotande ”döden”.
Ofta behöver vi en liten knuff utifrån för att vi ska våga ta steget till förändring. Gud är vänlig nog att ge oss denna knuff i form av en annan människa som kanske förklarar att: ”vi kan inte leva tillsammans längre, jag har träffat en annan” eller ”ledsen att säga det så här, men vi måste skära ned på personalen och du tillhör dessvärre en av dem som måste gå”. Knuffen kan också bestå i att vi känner en stark attraktion till någon ny företeelse i livet. Något ”drabbar” oss med hela sin kraft och ger oss inspiration att bryta med gamla livsmönster eller vanor. Förälskelse, naturligtvis, men det kan också vara en ny spirande förmåga, ett intresse eller en inre känsla eller övertygelse som inte funnits där tidigare.
Insikter har denna karaktär av inspirerande förändringsimpulser. De kommer som en följd av erfarenheter. Plötsligt förstår vi något, om livet, om oss själva, som har varit fördolt tidigare. En dag för många år sedan hade jag en förnimmelse av att jag aldrig behöver vara rädd att förlora dem jag älskar. Bandet mellan oss har inget med tid och rum att göra, inte ens döden förmår klippa av det. Jag skrattade till för mig själv: vad hade jag att bekymra mig om? Vilken befrielse! Inte heller min egen död skulle kunna skilja oss åt i verklig mening; jag ”visste” (det var åtminstone min förnimmelse) att vi skulle fortsätta vår resa tillsammans. Jag tror att händelsen inträffade efter en tids existentiell oro och funderingar kring livet och döden. Jag hade vid denna tidpunkt inte börjat studera den andliga vetenskapen, men det var ganska kort därefter eller runtomkring denna tid som jag fick en impuls från en studiekamrat som nämnde att han hade hört talas om en dansk filosof som menade att livet varken har någon början eller något slut.
Vilka förändringar har präglat ditt liv? Vilka händelser har fått dig att vända om, att byta inriktning, att bryta upp? Vad eller vem inspirerade dig? Det som innebär en ”liten död” innebär samtidigt en ny födelse, ett nytt ”liv”. Kanske föregås varje förändring av något som kan liknas vid existentiell oro eller rädsla, även om förändringen är önskvärd. ”Vad ska det nya innebära? Vågar jag släppa taget om det gamla? Kommer jag att klara av mitt nya jobb? Kommer vi att fortsätta älska varandra”?
Den andliga vetenskapen förklarar för oss hur viktigt det är med tillit till den gudomliga världsplanen, att vi alla är ett med Gud och att vi egentligen aldrig är åtskilda från Gud, trots att denna upplevelse är mycket stark under den materialistiska epoken. Vi är alla i färd med att utveckla vår dialog med gudomen genom våra medväsen i livets direkta tal. Vi måste lära oss att läsa i ”livets bok” för att förstå vad Gud vill säga oss med det som händer oss varje dag och vi ska inte känna rädsla eller oro. Döden existerar inte, annat än som en nedbrytande kraft som är nödvändig för att något nytt ska kunna skapas.
Under mörkrets epok är emellertid döden och den dräpande principen i allra högsta grad närvarande som upplevelseform. Vi utför alla mindre dråp gentemot vår nästa när vi låter de djuriska tendenserna ta överhanden. I en intim partnerrelation kan förälskelsens baksidor låta vreden, svartsjukan och äganderättskänslan sabotera livsmodet för båda parter när smekmånadsperioden är slut, om inte de mänskliga förmågorna kan överbrygga svårigheterna. Djuret inom oss lockas fram i livets alla prövningar.
Allt det vi gör mot vår nästa medför konsekvenser, påverkar vårt öde, och det djuriska kommer så småningom att ge vika för det mänskliga. Det gamla medvetandet bryts ned, dör, och ger plats för ett nytt baserat på dubbelpolighet och nästakärlek.
Det får mig att tänka på några vackra rader av Karin Boye:
Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont, när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider – tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra – svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
När började du förstå vem du egentligen är? Vet du vem du är, djupast sett, innerst inne? Eller tillhör du fortfarande den sökande skaran och läser alla böcker du kommer över om självhjälpsterapier, självförverkligande, vägar till insikt, inre harmoni och helhet: ”Sökandet efter det inre barnet”, ”Ditt inre centrum”, ”En dörr till ditt inre”. Det moderna samhället uppvisar en mängd litteratur om hur vi ska komma tillrätta med ”jagets problem” eller ”den sårade själens möjligheter till helande”.
Låt oss börja med: hur presenterar du dig själv? Hmmm. Låt mig tänka: ”Hej, Micael här, medelålders man, något magerlagd, tycker om musik och litteratur, intresserad av relationer men har svårt att förstå mig på dem, försörjer mig som handläggare men tanken var ju att jag skulle bli litteraturforskare eller kanske musiker. Kanske psykolog…Nä, du vet…det hände en del på vägen och jag kunde liksom aldrig riktigt bestämma mig. Det blev…som det blev helt enkelt.
Vem vi är tycks vara intimt förknippad med vad vi vill, vad vi gör och vad vi strävar efter. Redan i unga år förväntas vi göra val utan att egentligen känna oss själva. Kanske är det andra som väljer åt oss: bästa kompisen, mamma eller pappa, studievägledaren, eller kanske en lärare som uppmuntrar oss att fortsätta studera språk, konst, naturvetenskap eller hantverk. Vi tycks ha talang för något och det sporrar oss ofta att fördjupa oss ytterligare inom ett speciellt område. Det vi är bra på tycker vi kanske också är roligt, eftersom det ger resultat och uppskattning.
Valen påverkas av givna förutsättningar och vad som händer på vägen. Om du föds i en miljö som ger goda betingelser för att utveckla just det som du önskar utveckla blir valen enkla och motståndet oftast inte så stort.
Det är svårare att få fatt i andra, mera djupt liggande, aspekter av oss själva: sociala egenskaper, reaktionsmönster, känslomässiga behov, moraliska brister; allt sådant som handlar om personligheten såsom den framträder i samspelet med andra människor. Den kommer till uttryck på jobbet, i den intima relationen med din partner, i vänskapsförhållanden, i familjen och skapar både vedermödor och glädje för dig själv och din omgivning. I den mån vi är benägna att reflektera över hur vi reagerar, tänker och känner i samspelet med andra människor eller i olika situationer, finns det möjlighet att nå insikt om vilka vi egentligen är.
Ur ett andligt-vetenskapligt perspektiv finns det ingen anledning att vara missnöjd med den person man visar sig vara. Vi kan inte vara någon annan än den vi har kommit att bli utifrån de erfarenheter som livet har gett oss. Erfarenheter bottnar i sin tur i de val som vi tidigare har gjort under vår livsbana. Om någon talar om för dig att du är en osedvanligt intolerant och självupptagen människa bör du kanske lyssna intresserat och granska denna information i ljuset av annan information som finns tillgänglig om dig själv. Kanske finns det andra i din omgivning som ger andra impulser, som ser dig i ett helt annat ljus. Måhända förvirrande, men på något märkligt sätt är det så att olika sidor av oss kommer fram i samspelet med olika människor. Kanske väljer vi därför oftast att socialisera oss med dem som bekräftar vår egen självbild. Vi dunkar varandra i ryggen, talar om för oss hur bra vi är och hur rätt vi har uppfattat saker och ting. De mindre tilltalande egenskaperna kan vi förpassa till glömskans eller det omedvetnas källarhål.
Ökad självinsikt
Men gudomen har en plan med oss och därför går det i längden inte att undvika att vidga vår medvetenhet om oss själva. Även det mest dolda, det mest undangömda, bortträngda, förvisade, icke-önskvärda måste fram i ljuset, sättas på prov och granskas för att så småningom kunna förändras och förädlas fram till nya mognare egenskaper.
En självhjälpsterapeutisk bok uppmanar oss ofta att söka bakåt i tiden, till barndomens upplevelser och utforska hur dessa har skapat en slags scheman, modeller eller automatiska reaktionsmönster baserade på hur vi har kommit att betrakta oss själva utifrån hur föräldrar och andra viktiga personer har bemött oss. Vi behöver uppmärksamma det inre sårade barnet, försonas med dess känslor av övergivenhet, otillräcklighet eller mindervärde. På så vis förmodas vi kunna lära oss att älska oss själva och att släppa alla krav på att alltid prestera så bra som möjligt för att känna att vi duger i egna eller andras ögon. Resultatet blir en mera harmonisk människa med större förmåga att se realistiskt på sig själv och sin omgivning.
Dessa tankar går absolut inte stick i stäv med Martinus sätt att förstå livet och människan. Livets grundton är kärlek och det är lika viktigt att älska sig själv som att älska andra levande väsen. Livets upplevelse går ut på att utveckla tolerans och förståelse för allt och alla, att lära sig leva i harmoni med livslagarna och att låta okunskapens slöja ge vika för en erfarenhetsbaserad visdom.
Men självhjälpsterapierna kommer i mitt tycke ofta till korta när det gäller själva förklaringen till varför vi är dem vi är. Problemet är naturligtvis den materialistiska världsbilden med ett-livsperspektivet som grundval. Vi förväntas förstå och lösa personlighetsproblem som kanske har byggts upp under flera liv i samspel med omgivningen och under påverkan av inre förändringsprocesser som påbörjades för många århundraden sedan och som fortsätter att göra sig gällande ännu under en lång tid framöver. Inget hindrar oss från att ta lärdom av det som en djupterapi kan erbjuda, men det finns i livet i övrigt oändligt många möjligheter till att lära känna oss själva. Livets upplevelse kan i sig själv ses som en terapeutisk vägledning av gudomen.
Låt oss granska hur gudomen försätter oss i situationer där vi tvingas möta oss själva på ett djupare plan.
Nära relationer
Jag tror att en nyckel till större självförståelse är de relationer vi har med andra människor och hur dessa kommer till stånd och utvecklas. Vi upplever kanske att vi inte väljer vilka föräldrar vi har och i vilken miljö vi föds i, men enligt Martinus har vi karmiska förbindelser till människor som vi av olika skäl har upprättat band till. Våra föräldrar utgör gudomens redskap för att ge oss de livsbetingelser som vi behöver för att göra nödvändiga erfarenheter i livet. Betingelserna har vi själva skapat på grundval av hur vi har agerat i vår förhistoria. De människor som vi har kommit att tycka om och som vi vill ha nära oss borde rimligtvis också följa oss i mer än ett liv, liksom de människor som vi står i konflikt med och som vi har ouppklarade förhållanden med också kommer att följa oss så länge det är nödvändigt. Människor binds samman av attraktionskrafter som kärlek och hat, förälskelser och andra starka känslor av både positiv och negativ art som kommit till uttryck mellan människor i tidigare social samvaro. Martinus nämner att det t ex är vanligt att älskande par som varit tillsammans i flera liv så småningom kommer att födas som syskon när förälskelsen har fyllt sin mission i deras gemensamma utveckling.
Om barndomstiden är fylld av besvikelser, brustna löften, bristande ansvar från föräldrarnas sida och känslor av förtvivlan och utanförskap hör det rimligtvis samman med hur man själv har agerat i rollen som vägledare och fostrare i tidigare inkarnationer. Det innebär förstås inte att man därför bör känna skuld eller skam för att ha brustit i sitt ansvar, precis som det är lika meningslöst att anklaga sina egna föräldrar för de djupa sår man kanske bär på i sin själ, men de ofärdiga sidor man har gett uttryck för kommer alltid att medföra konsekvenser som väcker vår empatiska förmåga till liv och för oss in på vägar som leder till ett mera kärleksfullt bemötande av vår omgivning. Svårigheterna är en gudomlig vägledning som låtaer oss komma i kontakt med den vi verkligen är och lägga grunden för en förändring i positiv riktning.
Många psykologer tycker sig se att barndomens relationer återupprepar sig i en människas vuxna relationer. Vi kanske möter en partner där en skuld- och skamproblematik eller ett dominans- och beroendeförhållande kommer till uttryck på samma sätt som det gjorde i vår barndom. Enligt ett andligt-vetenskapligt perspektiv är det helt följdriktigt att vi fortsätter att möta konsekvenser av vårt tidigare handlande som med ytterligare betoning försöker vägleda oss fram emot större självinsikt. Vi har fortfarande inte lärt oss hur vi ska hantera de situationer vi hamnar i och fortsätter således att möta människor med vars hjälp vi kan bearbeta samma problemområde.
Den sexuella polstrukturen
Vem och vad vi attraheras av i vårt nuvarande liv, och därmed också vilka relationer vi kommer att skapa, bestäms i högsta grad av vår inre polkonstellation. Den maskulina och feminina polen inom oss reglerar hur vi förhåller oss till vår nästa, vad vi nänns göra, i vilken grad vi drivs av förälskelse eller kärlek, huruvida familjebildning fortfarande är ett primärt mål för oss eller om vi ens är lämpliga som förälder eller äktenskapspartner. Martinus skriver:
”Den sexuella strukturen avslöjar alltså här att den utlöses genom två speciella, motsatta manifestationsprinciper, vilka vi kallar ’den maskulina polen’ och den ’feminina polen’. Dessa två poler är alltså tillstädes i varje levande väsen. Och det är dessa två polers inbördes förhållande i det levande väsendet som uteslutande bestämmer hela dess livsupplevelsetillstånd, dess förhållande till andra levande väsen, dess förhållande i äktenskapet och parningsdriften, dess framträdande som djur eller människa, dess levnadsarts natur och därmed dess moral och plats på utvecklingsstegen, dess förhållande till reinkarnation och öde, dess förhållande till den fysiska och den andliga världen, dess förhållande till Gud, dess vetande och kunnande i fråga om såväl dess fysiska som dess andliga tillvaro, dess iakttagande av nästakärlekslagen, d.v.s. lagen om att älska sin nästa som sig själv. (LB VII, stycke 2403).
Det är ingen slump att vi agerar på ett visst sätt och attraheras av en viss personlighetstyp med en viss sexuell polstruktur som är i samklang med vår
Polprincipens kosmiska kretslopp
egen inre polstruktur. Det borde alltså vara värdefullt att reflektera över varför vi har de relationer vi har, hur vi framträder i dem och vilka känslor som alstras i dessa relationer. Och inte minst: Vilka problem uppstår? Hur yttrar de sig och hur ser våra reaktioner ut? I min egen personliga utveckling har jag ibland känt mig hämmad i en partnerrelation där mina egna strävanden och behov krockar med partnerns. En relation präglas ofta av kompromisser, underförstådda krav och förväntningar, oförenliga livsmål och svårigheter att få utrymme för ömsesidiga behov av å ena sidan självständighet och individualitet och å andra sidan intim gemenskap och närhet. Det har medfört att jag för egen del kanske har stannat längre i en relation än vad som har varit bäst för båda parter, även om det naturligtvis har funnits en mening med det också. Rädslan för ensamhet och att inte känna sig behövd eller älskad samt vanan att alltid kunna dela vardagens vedermödor med någon är viktiga motiv för de flesta människor att framhärda trots svårigheter. Samhället premierar och förordar dessutom familjeskapande i traditionell mening. I den mån man har svårigheter att leva upp till omgivningens och kanske också egna förväntningar på hur en relation eller ett familjeliv ska fungera riskerar man att etablera en negativ bild av sig själv och sina egna behov eller prestationer.
Polförvandling
Snarare än att förklara våra beteenden, reaktioner och känslor med de sår som barndomen har åstadkommit kan det vara värdefullt att se dem i ljuset av vår övergripande personliga utveckling med avseende på vad polförvandlingsprocessen medför. Martinus menar att denna innebär att en enpolighetsbaserad förälskelseförmåga träder tillbaka till förmån för en nästakärleksförmåga som baseras på dubbelpolighet. Vi hamnar i en inre konflikt mellan behovet att äga ett annat väsen för oss själva, alternativt att ägas av ett annat väsen, och att ge uttryck för de behov som dubbelpoligheten alstrar: omtanke och förståelse för andra medväsen, kreativt skapande, utforskande av livets möjligheter och andra rent mänskliga tendenser. Förvandlingsprocessen leder förr eller senare till brustna relationer, kortvariga förälskelser, bristande förmåga att leva upp till traditionella äktenskapliga krav och svårigheter att passa in i de traditionella könsrollerna. Vi är som sårade flyktingar mellan två riken: det djuriska med dess parningskärlek och det mänskliga med allkärleken som grundval. Förvandlingen sker över en mycket lång tidsperiod och förändrar i grunden vårt förhållande till oss själva och vår nästa. Förnimmelsen av åtskillnad mellan väsendena utgör enligt Martinus endast en tänkt, skapad företeelse i motsats till den absoluta verkligheten.
De nära relationerna i vårt liv, med människor som betyder mycket för oss: föräldrar, barn, en livspartner, nära vänner, präglas av en kombination av känslor. De finns osynliga band som uppkommit genom att vi har tillbringat många år tillsammans. Vi känner oss trygga med dessa människor, kan ge uttryck för och få kärlek tillbaka, känner stöd när vi är nedstämda eller olyckliga; ja, de nära relationerna ger livet mening. Men bland dessa positiva känslor finns också inslag av förälskelse: underförstådda förväntningar om lojalitet, om att vara prioriterad, utvald, om att inte bli sviken, krav om att man har ansvar för varandra etc.
Polförvandlingsprocessen kommer att sätta dessa relationer på mycket svåra prov. Vi har vant oss vid att betrakta familjen och den äktenskapsliknande kärleken som själva grunden för tryggheten i livet. Men livet kommer obönhörligt att försätta oss i situationer där vi tvingas ifrågasätta vad kärlek djupast sett innebär. Hur ska vi förhålla oss till föräldrar som har brustit i ansvar? Vilka krav har vi på oss att stanna kvar i en kärleksrelation som känns instängd och tömd på ömhet och närhet? Är vi beredda att ta ansvar för barn i kombination med de möjligheter som livet i övrigt kan erbjuda? Hur ska vi tillgodose inre behov av kärlek och sexualitet? Förr fanns inte dessa frågor på samma sätt eftersom vår äktenskapliga förmåga och förälskelsetendens gav en inre kompass som vägledde oss fram och gav livet trygghet och mening. Nu blir allt i stället en förhandlingsfråga som kompliceras av att de människor vi interagerar med också befinner sig i en polförvandlingsprocess. Det är inte så märkligt att dagens samhälle är fyllt av människor med depressiva problem. Det som normalt ger livet mening och trygghet börjar rämna i grunden och följs av känslor av utanförskap, av att inte räcka till, eller att inte vara älskad.
Enligt Martinus är det mycket viktigt att motarbeta dessa känslor av nedstämdhet, av inbillat martyrskap, av skuldbeläggande eller ilska gentemot livet och de människor som vi önskar ställa till svars för vårt öde. Varje individ är ytterst ansvarig för sitt eget liv och de konsekvenser som blir följden av de egna handlingarna. Svårigheterna är fullständigt nödvändiga för att bryta ned ett enpoligt färgat levnadsmönster som i grunden endast hade till uppgift att möjliggöra mörkrets skapelse. Djupast sett är vi alla dubbelpoliga väsen, varken man eller kvinna, men denna medvetenhet måste också skapas genom de erfarenheter som livet har att erbjuda. Så småningom kommer den äkta kärleksförmågan att ha tillräcklig bärkraft för att skapa ett ljust och harmoniskt öde. Kärleksförmågan förnims enligt Martinus som en dragning mot andra levande väsen som är ett igenkännande av vårt jags identitet med våra medväsens jag. Därför vill vi vara till glädje för dem och smeka dem. Varje möte med ett levande väsen blir en livgivande och inspirerande händelse:
”Kärleken förenar således väsendena mentalt sett. Där kärleken, alltså lusten att manifestera ljus och glädje för andra väsen, dominerar, där dominerar fullkomligheten, lyckan och saligheten. Väsendena håller där på att bli identiska med allt övrigt liv i världsalltet och är därmed på väg att bli ett med Gud, framträda som hans ’avbild’, skapade till att vara honom lika. Detta åter betyder att varje sådan människa har blivit en kärlekens sol som på ett osjälviskt sätt sprider ljus och värme över allt och alla.” (LB VII, stycke 2477)
Jag råkade nämna Martinus namn på ett debattforum för avhoppade sektmedlemmar, mest f.d. Jehovas. Det är här en reaktion jag fick från en av skribenterna, en av de få där som håller fast vid kristen tro. De flesta har lämnat religion, men denne man har blivit pingstvän verkar det som. Han är förstås emot Martinus kosmologi – som framgår av inlägget – men han länkade till en introduktion av Nils Kalén. Andra på detta forum är sökare, men jag går mycket försiktigt fram. Här inlägget från detta ”avhoppade-sekt-forumet”:
Martinius
Citat:
Ursprungligen postat av xx
Folk kan ju tro att jag skriver om en ny frälsningslära, och det leder vilse.
Det är vanligen ”New age intresserade” som tränger djupare in Martinius budskap. Reinkarnationstanken avslöjar att det finns österländsk influens.
Bibeln lär att Jesus är den verkliga och slutliga inkarnationen av Gud. Det är genom Jesus och endast i honom som vi lär känna Gud.
Kristus gick inte in i en helgedom som är gjord med händer och som bara är en bild av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull.
Inte heller gick han in för att offra sig många gånger, så som översteprästen varje år går in i det allra heligaste med blod som inte är hans eget.
I så fall hade han varit tvungen att lida många gånger alltsedan världens grund blevlagd. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplåna synden.
Och liksom det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas, så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder, och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom Hebr 9
….
Jesus offrade sig, en gång för alla. All reinkarnationstanke är därmed utesluten.
Det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas. Inte heller detta ger något utrymme för reinkarnationsspekulationer.
Bibeln har ett pånyttfödelsebegrepp. Den som sätter sig in i vad detta innebär förstår att Bibeln avslöjar reinkarnationstanken som grundfalsk.
/Slut citat. Jag anger inte källan, dvs namnet på forumet, för risken är väl att Martinusintresserade kommer in onaturligt där. Intressant i alla fall att lägga märke till detta och andra reaktioner bland icke initierade, tycker jag./
Det finns ett liv bortom det jordmänskliga, ett liv som hela tiden finns inom oss. Vi befinner oss i evighetens mörka rum där brist på kärlek, saknad, sorg och avundsjuka är möjliga. Det är den nödvändiga kontrast som behövs för att det verkliga himmelriket ska vara möjligt. Att människor i dag inte tror på detta himmelrike är en nödvändig ingrediens i det eviga livet. Om det inte fanns en möjlighet att avskärma sig från den absoluta allkärlek som styr världsalltet eller universum, så skulle kärleken dö ut. Mitt i detta mörker finns en liten glimt av allkärleken i form av den begränsade äktenskapliga kärleken, som söker sitt eget. Men bortom den hormonstyrda kärleken, döljer sig tillvarons allsidiga kärlek som aldrig var försvunnen, bara dold bakom livets mörker och elände, bakom kriget och svartsjukan bakom missunnsamheten och hatet.
De mörka tillstånden i livet beror på att vi som jordiska människor har kommit ifrån det egentliga livet, det som ger oss kraft och förmåga att älska. Om vi inte hade haft möjlighet att stänga av det gudomliga ljuset, skulle vi aldrig kunna utveckla den egentliga sympati som finns inom var och en av oss. Om livet inte medgav den tillfälliga avstängningen från det inre ljuset, skulle universum inte kunna upprätthålla sig självt. Vi människor i mörkret har inte kunna förstå att Gud har dåliga sidor, att Gud har sina mindre vackra sidor, sitt djävulsmedvetande. Men det finns inga djävlar, de är förklädda gudar. Vi behöver inte låta oss styras, vi kan bli riktiga människor som är likt änglarna i himlen. Till och med lejon och andra rovdjur kommer att bli änglar en gång, men först måste de utveckla till mättnad sin längtan efter död och pina. Den jordiska människan har utvecklat denna längtan till fulländning, i krig och svartsjuka, men därmed har ”mörkret” haft sin mission. Vi utvecklas nu till att bli riktiga människor, till de ”Guds avbilder” som vi alltid har varit avsedda att bli.
Mörkret eller ”det onda” i livet har ingen makt över den rena kärleken hos den som har övervunnit ondskan, den som har funnit ”Fadern/Modern” i sitt inre. Vi har alla denna kärlekskärna inom oss, men den kan vara svår att finna om man alltför mycket vant sig vid det själsliga mörkret. Det föddes ett gudomligt sändebud för ungefär 2000 år sedan, ett sändebud som visade konsekvenserna av den absoluta, fullkomliga och allomfattande ickekrävande kärleken. Han föddes i ett stall under blygsamma omständigheter, men växte upp och blev till ”Messias”, dvs ”den smorde” eller den invigde. Han visade vad det innebär att inte stå emot det onda och att omfamna också den värsta mördare. Han visade hur man besegrar ”det onda” genom att i sig själv vara inget annat än kärlek. Han visade oss vägen.
Vi har alla ”Jesusbarnet” inom oss och julen är en påminnelse om det ”ljus i mörkret” som Jesusmentaliteten utgör. När han än föddes, vår föregångare eller vårt goda exempel, så är det en sann bild av vår framtid, oss själva som ”ljus i mörkret”. Men än är vi inte där, därför behöver vi ett klart lysande exempel. Ljuset lyser som starkast där det är riktigt mörkt, och julen är symbolen för det ljus som finns inom var och en av oss.
”Att leva på hoppet” – ”Finns det liv, finns det hopp” – ”Hoppet är det sista som lämnar människan” – som så ofta avspeglar vårt dagliga bildspråk djupare kosmiska sanningar än vad vi kanske är medvetna om i vardagen. Hoppet som en evig princip, en evig funktion, en evigt lysande sol som aldrig upphör att lysa upp vår närmaste bana ens i de mörkaste perioderna var temat för Sören Grinds föredrag ”Hoppets ljusa tendens” lördagen den 5 december på Bergsunds strand 43. Ett fyrtiotal engagerade åhörare fick tillfälle att reflektera över hoppet i allmänhet och över Martinus analyser av hoppet i synnerhet, när vi genom Sörens vägledning fick en övergripande genomgång om hur vi kan utveckla ett bestående hopp och en bestående livsglädje. Att vi har ett behov av detta står nog klart för de flesta – vi känner alla igen oss när vi ”pendlar mellan hopp och förtvivlan” i våra gemensamma vardagserfarenheter, när det vi trodde skulle ge resultat inte blev som vi hade tänkt oss. Men så gör vi ett nytt försök – så länge det finns liv, finns det ju hopp! Och eftersom Martinus analyser entydigt visar att livet är evigt, måste också hoppet vara evigt. En logik som är lätt att förstå och som ändå kan träda i bakgrunden när livets egen undervisning upplevs som svårast. Men genom Martinus ser vi hur hela vår upplevelseförmåga, vårt urbegär, i grund och botten förutsätter att det finns hopp, att det är svårt att ens tänka sig begär och önskningar utan hopp om tillfredsställelse.
Vårt hopp berättar om vår nuvarande livsresa, vad som finns bakom oss och vad vi är mätta på, och om vad som ligger framför oss, det
Sören Grind
vi längtar till. Den sjuke längtar efter att bli frisk, den ensamme längtar efter gemenskap – och när vi äntligen når det vi önskar upplever vi en euforisk lycka. Just längtan efter gemenskap är något som kännetecknar många människor i vår nuvarande kultur, vi är mätta på ensamheten och hoppas på en annan tillvaro i harmoni med någonting större, en ny enhetskänsla. Många människor idag längtar efter fred. Sakta men säkert byggs därigenom en ny tillvaro upp, en framtid där vårt hopp i form av våra egna önskningar så småningom kommer att materialisera sig i konkret verklighet. Det är bara vår begränsade psykiska horisont som inte låter oss se längre än det nuvarande mörkret, trots att vi genom de fysiska årstiderna ständigt upplever kretsloppsprincipen och vet att varje vinter avlöses av en ny vår.
Men när allt känns hopplöst, när vi tycker att vi själva är hopplösa, när vi inte ens orkar lära oss nya saker – vad gör vi då? Hur kan vi då odla vårt hopp i harmoni med en bestående livsglädje? Hopplöshet har ingenting med livet att göra, säger Martinus, och Sören visade hur vi kan använda hans analyser på ett metodiskt sätt för att komma ur denna upplevelse. Ett första viktigt steg är identifikationen med det eviga, att rikta vår blick mot vår högre natur. I vår materialistiskt präglade världsbild, i villfarelsen att medvetandet sitter i hjärnan, lever vi alienerade från varandra i en värld där allt begränsas av mått- och viktfacit. Vi mäter och väger såväl fysiska fakta som varandras prestationer, och med ett kritiskt sinnelag finner vi ”fem fel” med det mesta runt omkring oss, även våra medmänniskor. Så binder vi i alltför hög grad också upp våra föreställningar i tid och rum – det är en viss person, en viss metod, eller ett visst datum som vi sätter allt hopp till: han eller hon eller detta ska uppfylla våra önskningar. Infrias inte detta, blir vi besvikna och söker en ny partner eller en ny metod, och samma process upprepas.
Så urholkas den naturliga livsglädjen, och för att råda bot på detta måste vi träna på steg nummer två – att förstå vad som är realistiskt. Idag vill vi gärna att allt ska gå fort och snabbt, de flesta problem ska kunna åtgärdas med självhjälpskurser över ett veckoslut. Istället måste vi lära oss att inte vara för ivriga, att ha tålamod och finna oss i att allt är som det är. Det finns inget ”quick fix” som kan hjälpa oss till ett lyckligt öde på en gång, vi är här för att genomgå prövningar och motstånd. Och vi måste även ha tålamod med vår otålighet. Genom Martinus vet vi att utvecklandet av talanger alltid är en organisk process. Vi kan inte bli tålmodiga på en gång bara för att vi önskar det – denna förmåga tar lång tid att bygga upp, särskilt i ett utvecklingsskede där många individer idag tycks ha svårt att ens hålla ihop tankarna någon längre stund, och där förmågan att samla sig till bön endast är svagt utvecklad.
Det krävs också självreflektion för att förstå vad som egentligen ligger bakom våra höga förväntningar på vår omgivning, de förväntningar som så ofta tycks sluta i besvikelse. I artikeln ”Om hoppet och det nya året” (Kosmos 1/2008) betonar Martinus att man inte ska förvänta sig världen och medmänniskorna annorlunda än de för tillfället är. Om man går runt och hoppas på en mängd positiva saker från sina medmänniskor, har man i själva verket projicerat sina egna önskningar på ”fel” objekt, nämligen på de andra. Istället måste vi träna på att dra tillbaka våra förväntningar från våra medväsen och fästa hoppet vid den enda person vi kan påverka, vi kan bara utveckla oss själva. En av åhörarna vid seminariet bidrog härvidlag med en intressant analys av skillnaden mellan ”förväntningar” på omgivningen, som kan sägas vara låsta och negativt laddade, och ”förhoppningar”, som kan präglas av mer öppenhet och därmed bli mindre bundna i tid och rum.
En ytterligare viktig faktor när det gäller att odla hopp och uppnå en bestående livsglädje är enligt Martinus att enbart odla naturliga begär. Att leva i en animalisk näringskultur t.ex. innebär idag att ge efter för ett onaturligt begär som bryter ned vår organism och därmed även vårt hopp och vår naturliga livsglädje. Vi måste försöka släppa de sätt att tillfredsställa våra begär som sker på bekostnad av andra levande väsen, och istället sträva efter att välja sätt som kan bli till glädje för alla, att inte skada vare sig djur eller våra mikroväsen. Sådana för oss naturliga begär inkluderar konst, musik och vetenskap, och genom att ”rensa i vår trädgård” och låta dessa naturliga begär få mer plats i vårt liv, minskar vi automatiskt de onaturliga begärens plats i samma trädgård.
Slutligen: för att uppnå hopp och livsglädje behöver vi koncentrera oss på en självutveckling som primärt är inställd på våra egna reaktioner och handlingar i stället för på vår omgivning. Som nämndes ovan, är tålamodet ett av nyckelorden i denna utvecklingsprocess. Sett i ett längre perspektiv, är det inte så konstigt att vi jordmänniskor, som har en lång period i djurriket bakom oss, fortfarande tror att livet skapas utifrån, att vi drabbas av omvärlden och är offer för yttre omständigheter. Men förändringar kan bara börja i oss själva. Så fort vi känner maktlöshet och hopplöshet är det för att vi är upptagna av vad de ”andra” gör, för att vi hoppas att de ska ändra sig. Vi åhörare kunde i flera gruppdiskussioner konstatera att vi helst vill göra om alla andra människor runt omkring oss, bara inte oss själva. Samtidigt börjar till och med modern forskning kunna belägga att vår mentalitet håller på att förändras, att det ”lönar sig att vara god. Allt fler människor idag blir lyckliga av att ge i stället för att ta.
”Allt är mycket gott” – Hoppet är evigt och kan aldrig utsläckas, inte ens i det som syns vara ogenomträngligt mörker. Vår känsla av hopplöshet är enligt Martinus i själva verket ett resultat av en stor dos självhypnos kombinerat med flera livs ansträngningar för att kunna tänka på detta sätt- så onaturligt är det egentligen att tro att vi kan dö, och att livet är hopplöst. Och så kan hoppets urkraft därför heller inte stoppas annat än temporärt. De flesta av oss hoppas nog hela tiden innerst inne, vare sig vi vill eller inte. Vi kämpar på och vi börjar långsamt men oupphörligen inrikta vår vilja på att praktisera gåvokultur och kärlekens konst. Vi längtar efter det nya, vi ångrar oss när vi inte räcker till, vi bygger upp talangen för nästakärlek lite mer för varje gång vi övar, vi fortsätter att längta och vi går framåt. Vi är alla på väg mot ljuset. Med dessa och många andra kloka insikter förmedlade genom Sören Grind kunde åhörarna bege sig hemåt efter en inspirerande och lärorik eftermiddag där ämnet, som så ofta när man studerar livet utifrån Martinus verk, bara tycktes växa sig allt större och rikare.
