Naturkonstanter

[Denna artikel är skriven av Gunnar Carlsson och publiceras här med hans medgivande]

Evigheten syns inte men vi upplever den hela tiden 

Inledning

När människorna på allvar började intressera sig för sin omgivning och försökte förstå vad verkligheten egentligen var för något öppnade sig nästan oändliga forskningsuppgifter, främst för naturvetarna. Ganska snart hade man samlat på sig resultat som måste struktureras och kategoriseras för att kunna överblickas. Det ställdes krav på undersökningsmetodik och tolkningen av försöksresultaten för att något skulle kunna betraktas som vetenskapligt. Man uppställde postulat och utvecklade särskilda läror som vetenskapen måste underordna sig. Bland postulaten kan nämnas objektivitetspostulatet (materia är det fundamentala), den kausala determinismen (orsak-verkankomplexet), lokalitetsbegreppet (”objekt” är skilda från varandra genom tomrum, högsta kommunikationshastighet mellan objekten är ljushastigheten), fysisk monism (det finns bara materia) samt epifenomenalismen (allt s.k. andligt och/eller psykiskt är följdverkningar av rent materiella reaktioner). Tongivande läror inom vetenskapen blev evolutionsläran, termodynamiken, relativitetslärorna och kvantmekaniken. Trots att postulaten och lärorna inte kan anses vetenskapligt bevisade har de för många betraktats som något man måste tro på, de blir dogmer. Härigenom blir vetenskapen inte längre vetenskap utan trosbaserad, d.v.s. religion. De senaste åren har dock många materialistiskt inställda forskare börjat ifrågasätta de vetenskapliga normerna.

Den stora mängden forskningsresultat på det naturvetenskapliga planet ledde till att ett materialistiskt synsätt genomsyrade vetenskapen. De enorma tekniska landvinningarna medförde att vi fick ett helt annat liv med TV, datorer, mobiler m.m. Universum började avslöja sina hemligheter och teorier om hur allting blivit till framkastades. Gud blev för många överflödig även om många toppforskare inom materialismen var och är djupt troende.

Man uppdagade snart att det fanns vissa lagar och principer i det universum man undersökte och fann vissa naturkonstanter, oföränderliga tal i matematiska samband som rör fysiska realiteter.  [Läs resten av artikeln i pdf-format…]

Naturkonstanter

Behovet av en världsöverhet

De internationella samarbetsformerna mellan världens länder är  än så länge är outvecklade. Det är också så att en institution som Europeiska Unionen (EU) är högst ofullkomlig på flera sätt.  Ett exempel är att de olika representanterna från 27 medlemsländer deltar i en typ av samarbete med orimligt  höga arvoden om man jämför med vanligt folks levnadsvillkor. Men än mer orättfärdigt är de de stora multinationella företagens inflytande både på EU och på våra livsvillkor. Det är penningen som styr vår värld och det präglar kulturen på många sätt, också i organisationer och formerna för samarbetet mellan stater.

Det är inte alls säkert att EU överlever så länge till, men tendensen som den är uttryck för hör framtiden till. Vi kan inte längre leva isolerade från resten av världen. Ett misslyckande för Europeiska Unionen skulle få stora konsekvenser för både fred och välfärd i Europa och på många andra håll i världen. Gemensamt för EU, ASEAN i Sydostasien, Afrikanska unionen (AU) och andra övernationella samarbetsorgan är att staterna och folkslagen runt om i världen börjar lära sig samarbeta över nationsgränserna. Därmed lär de sig att placera världen utanför den egna nationen i sin egen intressesfär.

Det finns ju trots allt positiva aspekter i  EU-samarbetet, när man ställer krav på mänskliga rättigheter och ordning på statsfinanser m.m. Turkiet är ett land som har fått stå tillbaka därför att EU pressar landet till förändringar som t.ex. avskaffande av dödsstraff. Ett annat exempel är hur man nu ställer krav på de två nyaste länderna inom EU – Rumänien och Bulgarien – att de uppfyller redan utlovade reformer i syfte att att bekämpa korruptionen i sina egna länder.

Det är sant att det finns krafter inom EU-samarbetet som verkar i olika riktningar. Försynen arbetar på många plan och det är ännu en öppen fråga om euron och i praktiken hela EU kommer att klara inre påfrestningar och yttre press från kapitalstarka krafter. Kanske överlever EU, kanske inte. Detsamma gäller förstås de andra nationsövergripande organisationerna. Vi kan inte gå tillbaka till den tid som var, t.ex. före andra världskriget.

En särskild form av samarbete är det som omfattar majoriteten av världens stater, Förenta Nationerna (FN) och alla dess underorganisationer. Det nuvarande FN bildades som bekant efter andra världskriget 1945, men det fanns en föregångare, Nationernas Förbund (NF)* från början av föregående sekel. Martinus nämner båda dessa organisationer i Livets bok:

Vi ser ju också att det redan gjorts ansatser till skapandet av en världsöverhet. Dessa ansatser framträder i dag under begreppet ”Nationernas Förbund”. Men detta förbund kan ännu, i bästa fall, endast betraktas som ett ”foster” till en världsrätt. Det äger inte värdena och har därför ingen reell makt bakom sig. Det är liksom statsmakterna i mycket hög grad underkastat ”penningmakten” och blir alltså dennas ”undersåte” i stället för dess ”herre”. Bland de ”individer” (nationer), för vilka det skulle vara ett ”rättsväsen”, är det ännu endast en vacker ”tanke”, ett ”pappersavtal”, som endast kan respekteras inom ett område där det inte griper in i ”individernas” (nationernas) förmenta egendomsrätt. Det är alltså endast ett lag- och rättsväsen utan polis bland beväpnade ”stenåldersindivider” (nationer) och kan därför endast praktisera lagen och rätten inom de gränser där den inte kolliderar med denna beväpnade makt. Men detta är ju blott helt naturligt. Ingenting kan födas vuxet. Och en så mäktig realitet som en världsöverhet kan ej bli verklighet annat än genom gradvis utveckling. Det skulle innebära ingenting mindre än en katastrof för tusentals människor, om en världsregering blev till på en dag. Men detta fritar naturligtvis inte någon jordmänniska från hennes plikt att medverka till att en sådan världsdomstol skapas så snart som möjligt. Det nämnda förbundet eller de tendenser som detta är uttryck för är alltså början till en världsöverhet och därmed början till förenandet av alla världens stater till ett rike. Men för att resultatet eller ett sådant förbund verkligen skall kunna bli en världsdomstol eller världsrätt, måste nationerna, som ju är de ”individer” för vilka den skall vara domstol, överlämna sina vapen till denna. Så länge de själva utgör en beväpnad makt och deras överhet eller domstol en obeväpnad makt, kan denna rätt eller överhet lika litet garantera full lag och rätt som det allmänna lag- och rättsväsendet inom den enskilda staten kunde garantera trygghet och rättvisa, om det vore utan polis medan medborgarna vore beväpnade. Men liksom det här är förbjudet för medborgarna att bära vapen, så kommer ”individerna” (nationerna) i världsstaten också att förhindras bära vapen.

Martinus 1932 i Livets bok st 101

Det står alltså klart att de tendenser  som NF och FN är uttryck för, har kommit för att stanna. Behovet av ett världsförbund eller en världsregering blir allt viktigare för varje dag som går, men hindren är många. Bland annat handlar det om det outvecklade demokratiska samarbetssystem som råder i FN. Bara en sån sak som att det mäktigaste organet, Säkerhetsrådet,  styrs av 15 stater som växlar med tiden, men 5 av dessa har vetorätt, vilket betyder att en enda av dem kan stoppa ett gemensamt uttalande  eller säga nej till en aktion av något slag. Dessa fem länder är i princip de länder som ”segrade” i andra världskriget. Därför är FN ganska maktlöst när något verkligen ska göras.

Ja, det finns fler problem med samarbetet i den enda existerande världsomfattande samarbetsorganisationen, men vi behöver inte  misströsta, menar Martinus:

Svårigheterna vid skapandet av ett världsförbund, ett nationernas förbund med gemensam överhöghet eller en världsöverhet, kommer att övervinnas. Det finns nämligen ingen annan väg, om jordmänskligheten skall bestå. Kriget blir alltmer omöjligt. Ett medel eller redskap som till sin struktur görs mer och mer dåraktigt kan endast användas av abnorma väsen. Men jordmänsklighetens själ, mentalitet eller ande är inte abnorm. Den tar genom sin väldiga forskningsenergi nästan hundraprocentig lärdom av erfarenheterna och utnyttjar efter hand denna lärdom.

Livets bok st 1523

*http://sv.wikipedia.org/wiki/Nationernas_f%C3%B6rbund
Detta inlägg är en lätt korrigering av ett svar till signaturen ”Lars” på diskussionsforumet Tredje testamentet.

Den barmhärtige samariten

Några tankar kring kapitalism och moral.  Artikeln har tidigare varit publicerad i Den ny verdensimpuls nr. 4, 2010.

Den barmhärtige samariten eller utmaningen att ändra sinnelag

”Tankar och handlingar är kraft och energi,
och all energi i världsalltet går i kretslopp
och skapar orsak och verkan eller öde.”

Martinus – Längtan, Kosmos nr 4 1989

Frågeställning och bakgrund

När föds det mentala klimat som representeras av den barmhärtige samariten inom oss? När är vi inte längre prästen eller leviten som går förbi den av rövare misshandlade mannen? När tar vi ur egen ficka medel för att ombesörja att den skadade mannen får den vård han behöver för sitt tillfrisknande?

När jag på 1960-talet gick på lågstadiet hade vi i åk 1-3 kristendomsundervisning på schemat. Delar av den undervisningen gjorde ett bestående intryck på mig. Faktum är att det i stort sett endast är dessa delar av skolundervisningen som jag kommer ihåg från den tiden. Särskilt starkt minns jag berättelsen om den barmhärtige samariten, vilken med sitt universella kärleksbudskap slog an en sträng i  mitt inre och sedan dess har en särskild plats i mitt medvetande. Med en i unga år stark men odefinierad känsla för rättvisa, talade den berättelsen till något djupt grundläggande inom mig. Jag minns barnets oförställda glädje över den barmhärtige samaritens orädda och osjälviska agerande. Hur han, till skillnad från prästen och leviten, fylldes av medlidande med den misshandlade och till marken slagne mannen. Hur han stannade upp och förband såren och transporterade den skadade till ett värdshus för vila och omvårdnad. Hur han, till skillnad från prästen och leviten, inte gjorde någon skillnad på den skadade och sig själv och med en självklarhet bistod den nödställde. Det var, förstår jag nu, exemplet på nästakärlek omsatt i praktisk handling som gjorde det starka intrycket på mitt då unga sinne.

Vad jag förstod på min lärarinnas kommentarer var det, vilken berättelsen också med all tydlig önskvärdhet visade, inte helt riskfritt att vistas i dessa av rövare härjande trakter. Att den barmhärtige samariten övervann sin förmodade rädsla och utförde sin hjälpande insats, trots uppenbara risker för den ena säkerheten, visar på en beslutsamhet vilken bottnar i livsvisdom. Den sortens oreflekterade mod gör än i dag ett starkt intryck på mig och  fungerar som en moralisk ledstjärna mot vilken jag försöker rikta min inre kompass.

Att bearbeta och besegra sina rädslor är en grannlaga uppgift. Likaså att se människan bakom den yttre, förfallna fasaden. Århundraden av själslig styrning via egot – som med självbevarelsedriftens, egendomsrättens och fortplantningens mekanismer fortfarande sitter som ett segt klister i själens vindlingar och bjuder upp till starkt motstånd mot förändringar – kan inte avväpnas med någonting annat än dess raka motsats; osjälviskt tjänande. Att likt den barmhärtige samariten sätta sig över egots rädslor och olustkänslor är en utmaning lika intressant som den är svår. Hur många gånger har jag inte, med några få undantag, i olika sammanhang betett mig som prästen eller leviten i berättelsen och gått förbi en nödställd eller hjälpbehövande pga olust, osäkerhet eller rädsla. Hur många gånger har jag inte efteråt fått mig en tankeställare över mitt beteende. Hur ofta har det inte känts både hopplöst och skamligt att inte omsätta en inre önskan om att vara till nytta för medmänniskor i praktisk handling. Och till skillnad från den barmhärtige samariten har jag, så vitt jag kan komma ihåg, aldrig varit utsatt för potentiell fara i samband med förbipasserandet av en i tunnelbanan eller på gatan nödställd person som jag kunnat bistå med att skänka en slant eller köpa en tidning. Vad är det i mig som värjer sig mot att hjälpa människor i dessa situationer? Vad är det i mig som känner motvilja? Vad är det i mig som får mig att tveka?

 

Det sociala eländets dynamik

Det finns till att börja med en stark hopplöshetskänsla förknippad med företeelsen utslagna och tiggande människor. En otvetydig känsla av ett samhälleligt välfärdsmisslyckande. Plågsamt tydlig blir dessa människors eländiga situation i offentliga miljöer.

Att det i Sverige har skett en ökning av antalet uteliggare och tiggare de senaste 10-15 åren är det få som kan förneka som har gått en promenad, eller åkt med tunnelbanan, i Stockholm innerstad. Att det också har skett en ökning av psykiskt funktionshindrade, vilka tidigare vistades på institutioner,  på stadens gator är likaså ett faktum. Vad beror det på? Vilket mentalt klimat behärskar de politiska beslutsfattarna? Är det enbart ekonomiska faktorer, dvs s.k. nödvändiga besparingar till förmån för vidmakthållandet av det kapitalistiska systemet som ligger till grund för dessa åtgärder? Finns det en avsiktlig ideologisk styrning av politiken och mentaliteten till förmån för några få utvalda? Finns det hos dessa beslutsfattare en tanke eller en önskan om att dessa psykiskt sjuka människor ändå på något vis ska klara sig själva trots avsaknad av samhälleligt stöd i form av gruppboende, personlig assistens eller annan form av livsnödvändiga hjälpinsatser? Hänger denna ökning av öppet utslagna personer ihop med den politiska omsvängning som skett i Sverige till fördel för de liberala marknadskrafternas allt mer okontrollerade och dominerande framfart? Hänger det ihop med den människosyn som följer med denna ideologi och legitimerar en sådan utveckling? Naturligtvis gör det det.

Jag skulle här innan vi går vidare i texten – trots att jämförelsen haltar betänkligt – vilja likna det socialdemokratiska tankegodset byggt på solidaritet och jämlikhet med den gode samariten och det marknadsliberala tankegodset byggt på den starkes rätt med prästen eller leviten i berättelsen om den barmhärtige samariten. Den socialdemokratiska rörelsen har under decennier burits upp av tankar om jämlikhet, rättvisa och solidaritet. Det har alltid funnits en grundläggande ambition inom rörelsen, även om den vid ett flertal tillfällen under historiens gång kommit på skam, att värna om det svagaste grupperna i samhället. Detta kan tyvärr inte sägs om de liberala marknadskrafter som de senaste decennierna dominerat svensk politik. Här råder det ett grundläggande mentalt tillstånd att den som är bäst gynnad att klara av sin dagliga situation, dvs de redan bemedlade, också ska ha de största fördelarna. De andra får, även om man inte officiellt uttrycker sig så inom ”Det nya arbetarpartiet” Moderaterna, så att säga skylla sig själva. Långtidssjukskrivna och arbetslösa är här särskilt utsatta. Vi har i Sverige nu ett oroväckande stort antal unga människor som inte har en möjlighet att försörja sig, som inte har en möjlighet att ta sig in på arbets- eller bostadsmarknaden. Vad det i framtiden kommer att leda till på det mänskliga planet för dessa unga människor är inte svårt att föreställa sig. Att Moderaterna på ett par punkter nu har sansat sig, och t.o.m. i vissa avseenden tillägnat sig en traditionell civiliserad socialdemokratisk välfärdsretorik, visar snarare på socialdemokraternas vilsenhet och oförmåga till nytänkande i det hårt ekonomiserade tidevarvet, än på en uppriktig omsvängning av den marknadsliberala politiken. Från marknadsliberalt håll handlar det till stora delar om en politisk propaganda, där det bakom retoriken om att sänkta skatter är vägen till lyckan och ”att det ska löna sig att arbeta” döljer sig ideologiska tankesmedjor och starka ekonomiska intressegrupper vilka till varje pris vill slå vakt om sina privilegier. Visst ska människor kunna försörja sig på ett arbete, men under inga omständigheter på bekostnad av de svaga grupperna i samhället, vilket nu är fallet. Här krävs en helt annan omfördelningspolitik, ett annat synsätt på hur de gemensamma resurserna ska fördelas. Inom den socialdemokratiska rörelsen har man inte kunnat omforma sin politik utifrån sina gamla ideal om jämlikhet, rättvisa och solidaritet till något som i dagsläget kan utgöra en motpol till de krafter vilka likt en ångvält drar fram över det socialpolitiskt ekonomiserade välfärdslandskapet. Tvärtom har man på flera punkter istället sällat sig till den marknadsliberala gruppens tankebanor om privatiseringar inom vård, skola och omsorg. Denna populistiska eftergift  klingar falsk när man använder sig av en retorik som hyllar begreppet rättvisa, vilket också visar sig i sjunkande väljarstöd. Socialdemokratin befinner sig för närvarande i en djup identitetskris.

I mina ögon är det som för ögonblicket sker genom den av marknaden styrda avreglerings- och liberaliseringsvåg att likna vid en antites visavi den långa perioden av socialdemokratiskt styre – tesen. Den socialdemokratiska regeringsperioden innebar ett styre som genom en stark stats reglerande funktioner tog vårt förindustrialiserade samhälle, präglat av djupa orättvisor och fattigdom, till att bli en internationell modell för en rättvis fördelningspolitik med utjämnade klasskillnader och en välfärd i världsklass som slutresultat. Men utvecklingen står inte still och till sist föll den socialdemokratiska regeringen på sin egen oförmåga att följa med i människors utveckling mot behovet att ta eget ansvar över sina liv. Eller leva ut sin egoism, om man så vill. Vilket ju inte heller är dess mening. Jämlikhet och rättvisa är något helt annat än behovet av att hävda sig och tillskansa sig möjligheten att berika sig. Många människor i Sverige vill nu inte längre se en stark stat som garanten för människors grundläggande behov. Istället är det nu upp till individen själv att ta ansvaret för den delen. Socialdemokratin hade under inledningen av 2000-talet blivit ett begrepp som för många människor var synonymt med oförmågan att ge människor arbete och därmed hindra det därpå följande utanförskapet, ekonomiskt som socialt. Istället lockades väljarna över till ett politiskt högerblock som initialt lovade fler arbeten, sänkta skatter och en bättre ordning på statens finanser. Kort sagt en bättre och lyckligare värld i frihetens tecken. Men, frihet för vem och på vilka villkor?

”Det är inte egoism att man begär sin rätt att leva.
Egoism uppstår först där man på sin nästas bekostnad begär ting,
som är helt överflödiga eller onödiga för ens egen existens eller möjlighet att leva.”

Martinus – Den mentala treenigheten 3, Kosmos nr 5 1975

Det marknadsliberala paradigmskiftet

Vi är sedan ett antal år tillbaka vittnen till ett mentalt paradigmskifte. Den privatiseringsvåg som på fullt allvar drogs igång på 1980-talet, och som med oförminskad kraft fortsätter under inledningen av 2000-talet, resulterade i att en mängd statliga och kommunala verksamheter inom bl.a. vård, skola och omsorg såldes ut till privata  företag vilka driver sin verksamhet med ett vinstintresse i botten. Företagen drivs med kravet från aktieägarna att vinsten ska stiga år från år. De riskkapitalföretag, vilka i många fall äger de privata bolagen, vill naturligtvis se sin verksamhet gå med så hög vinst som möjligt. Stora belopp återinvesteras inte i verksamheten utan hamnar i fickorna på privatpersoner. Det sparas in på verksamheten med låga löner, sämre jouravtal för nattarbete och lägre personaltäthet som följd. Den fysiska och psykiska arbetsbelastningen ökar bland de anställda med kommande förslitningsskador och sjukskrivningar som följd. Vårdtagarna ses som en handelsvara och personalen som utbytsbara brickor i det vinstdrivande spelet. Att få en heltidstjänst inom den privata verksamheten är idag nästan en omöjlighet. Detta rent ekonomiska förhållningssätt till anställda och vårdtagare får konsekvenser på alla plan. Det går inte idag med de låga lönerna inom vården att försörja sig på att arbeta deltid. Många anställda tvingas därför till extraarbeten vid sidan om för att få det att gå ihop ekonomiskt. Den som vidare inte är lojal mot företaget, utan öppet uttrycker sitt missnöje mot missförhållanden på arbetsplatsen, får gå. Att  öppet uttrycka sin åsikt är alltså inte riskfritt. Situationen påminner inte så lite om gamla tider där brukspatronen var den som bestämde och de anställda teg och gjorde som de blev tillsagda. Jag tror den som arbetat inom den privata verksamheten inte har svårt att hålla med mig i mina utsagor. Jag tror t.o.m. att ledningen inom de olika företagen inte skulle förneka det ovana sagda. De ser bara saken från ett annat perspektiv. Gillar man inte läget är det bara att gå någon annanstans. Detta är verklighet på dagens arbetsmarknaden.

Offentlig insyn i verksamheten strider mot grundsynen i många företag. Där det handlar om att tjäna stora pengar bör inte det offentliga lägga näsan i blöt. Om verkligheten bakom de vackert utformade informationsbroschyrerna i fyrfärgstryck kom fram, dvs. vinstmaximeringen som innersta drivkraft, skulle stora delar av den välputsade fasaden krackelera ordentligt. Resultatet av privatiseringsvågen blir en frihet för de redan besuttna, för de som hade ett fysiskt och mentalt kapital att slå sig fram med. Resten av befolkningen får lov att anpassa sig till rådande förhållanden och försöka göra det bästa av sin situation.

”Hela den nuvarande kulturen är i stort sett
blott en profitjakt, en kamp om pengar.”

Martinus – Ge kejsaren vad kejsaren tillhör, Kosmos nr 6 1997

Svenska folkets pensionspengar, som i spekulationssyfte valsar runt på börsen, utgör stora delar av det ekonomiska verktyg som aktiemarknads matadorer slår sig fram med bland världens börser. Känslan av objektivitet och opersonlighet gör det spekulativa förfaringssättet ännu farligare och invaggar dessa människor i känslan att det alltid är någon annan som drabbas om det riskfyllda spekulationerna misslyckas, inte de själva. Med siffror på en skärm leker de med vår framtid, vår kommande trygghet. Arrogans och högmod firar här triumfer. Att det kommer en räkenskapens tid för detta förfaringssätt är bortom dessa människors mentala horisont. Tron på marknadens möjligheter att göra underverk – den enda vägen enligt högern på 1990-talet –  liknar en sekts inställning till livet. Det är en världsbild som inom sina ramar har mänsklighetens frälsning som i en lite ask. Bara den självreglerande marknaden får fritt spelrum kommer allt att bli till det bästa. Det ekonomiska incitamentet är och förblir, enligt den världsbilden, den morot som driver människan till stordåd. Människans egoism, i kombination med kampen för överlevnad, är de förutsättningar som står till buds för mänsklig samvaro enligt den ekonomiska modell som kallas hyperkapitalism – det ekonomiska tidevarvets nya farsot.  Ett mentalt klimat som är ledande inom börsvärlden. Här råder bokstavligt talat djungelns lag; här finns inte plats för den svagare eller mindre bemedlade. Att äta eller ätas är här det som gäller. I detta tankesystem finns den egna undergången inbyggd.

”Vrede eller fiendskap är en instinktiv, organisk mobilisering av individens
kampförmåga, som syftar till att utplåna eller oskadliggöra motståndaren.
Lika nödvändig och logisk som denna kampförmåga är för djuret,
lika ologisk och livsnedbrytande är den för den framskridna kulturmänniskan.”

Martinus – Vad är fiendskap, Kosmos nr 7 1998

Valfrihet?

I valfrihetens, eller snarare valtvångets namn, tvingas människor nu göra fler egna ekonomiska val för att se om sitt hus. Vill man ha en trygg ålderdom måste man själv se till att skaffa sig en sådan genom smarta aktieplaceringar på börsen. En tilltagande affärsmässig inställning till vardagen genomsyrar nu många människors liv, viket får till följd att tänkandet hos många tvingas in i mer självcentrerade banor. När statens möjligheter att via skatter och andra intäkter bistå människor minskar, flyttas ansvaret mer och mer över på den enskilde att ombesörja sina egna intressen. Samhällsklimatet förändras, blir hårdare. Företagen på den internationella scenen får nu allt mer makt över människor privatliv. Det är nu allmänt vedertaget att oförblommerat handla och tänka utifrån sig själv och sina egna behov. Retoriken i den borgliga samhällsdebatten genomsyras av egennytta. Den tidigare maskerade egoismen behöver inte längre någon mask. Den kan nuförtiden utan att skämmas visa sig för öppen ridå. Få människor gynnas på det stora flertalets bekostnad. Inte bara ekonomiskt, utan också via en inställning livet och medmänniskorna där det är eftersträvansvärt att positionera sig, ta plats och med en självklarhet glida fram på den egna framgångens utstakade bana.

”I vår tid hyllar man i huvudsak principen: det är bättre att ta än att ge,
det kallas också profit, och även om det finns mycket gott och hederligt
affärsliv, går tendensen mer och mer i riktning mot att ett fåtal – vare sig
det gäller människor eller stater – kommer att besitta medlen och makten
och utnyttja de många som är mer eller mindre egendomslösa.”

Martinus – Vägen till den sanna lyckan, Kosmos nr 11 1994

Ett annat tänkesätt – där gamla socialdemokratiska värden som jämlikhet, rättvisa och solidaritet var normgivande och låg till grund för ett försök att jämna ut inkomstklyftorna – betraktas idag av många som som både naivt och lite korkat. Ja, som ytterst kontraproduktivt. Rädslan, om än på ett omedvetet plan för de flesta, är den mentala kraft som behärskar sinnet hos det stora flertalet av medborgarna. Rädslan över att stå utan försörjningsmöjligheter, att hamna  i utanförskap blir allt tydligare ju mer marknaden drar åt skruvarna och bakbinder vanligt folks handlingsutrymme. Med sitt ekonomiska system byggd på utlåning, ränta på ränta och fiktiva tillgångar i form av elektroniska pengar på en dataskärm är dansen runt guldkalven sedan länge ett faktum. Marknaden och kapitalet, med sin fysiska och mentala exploateringen av människor och naturtillgångar, dansar allt fortare och fortare runt denna för att när som helst dansa omkull. I raset kommer de att dra med sig det nuvarande samhällssystemet likt ett fallande korthus, som byggd på kortsiktig ekonomisk vinstmaximering, fysiskt och verbalt vapenskrammel och självförhärligande inte har en chans att motstå dess inneboende, destruktiva kraft. Den kraft som tagit detta samhällsbygge till toppen kommer också att bli dess fall.  När den har fullgjort sin mission – att blottlägga de mänskliga egoismens förödande konsekvenser – vänder den sig mot sina egna. Fallet finns som en naturlag inbyggt i systemet. Det kommer att leda till en förvandling och ett frigörande av det mänskliga sinne till förmån för äkta bestående livsvärden som just jämlikhet, rättvisa och solidaritet. Denna förvandling kommer att innebära en början på en tidsålder där förnuft och altruism kommer att vara det mentala förhållningssätt som präglar umgänget människor emellan. Känslan och förståelsen av begreppet enhet blir per automatik till en del av det mänskliga begreppsapparaten. Livet kommer inte att ses som någonting man har, utan som någonting man är. Med en lätt rysning kommer framtidens människor att se tillbaka på den här tidsepoken där det högsta idealet var att satsa på sig själv och fundera ut det smartaste sättet att tillskansa ekonomiska fördelar på andras bekostnad. Indoktrinering av dessa ekonomiska ideal hade blivit så djupt inpräntade i människors medvetande, och maskerade till något gott och självklart, att de framstår som högst naturliga och önskvärda. Ett av djävulsmedvetandets många ansikten. Ja, jösses vilken märklig tillvaro…

”Djurets natur är principen ’att ta’.
Den verkliga människans natur är principen ’att ge’.”

Martinus – Gåvokultur, kapitel 5

Hyperkapitalismens gräns

De senaste 20-25 årens ekonomisering av vardagen med nästan religiösa förtecken, har nu fått sig en ordentlig knäck. Börsen – vilken utgör den kyrka till vilken investeringshungriga och giriga små- och storsparare beger sig för att likt bedjande spekulera om högre vinster – har nu i mångt och mycket förlorat stora delar av sin forna glans. Staten och skattebetalarna får åter träda in på scenen som räddaren i nöden när bubblan på finansmarknaden gång på gång spricker. Skuldberget hos många av världens länder tar sig numera groteska former. Det verkar nästan som om hela den finansiella delen världen har blivit galen.  En verklighetsuppfattning där vinstmaximering och ökad konsumtion är ledstjärnan kan inte annat än krackelera till sist. Den tilltalande tanken på ökad frihet har förbytts i eftertankens kranka blekhet. Det finns ingen äkta frihet under det ekonomiska oket, endast slaveri. Människans behov av självbestämmande har än så länge alldeles för lite av omtanke om andra i sig. Den egoism som vi dagligen är vittne till i människors sinne, kommer när de nödvändiga erfarenheterna av personliga och sociala tillkortakommande är gjorda att resultera i en ökad omtanke om sin nästa. Det som för ögonblicket saknas är en moral enligt vilken gemene man har allas bästa för ögonen. Det vi nu är vittne till är konsekvenserna av frihet utan ansvar. Den illusoriska tanken att jag oreflekterat kan leva gott på andra människors bekostnad håller sakta men säkert på att förbytas i en genomgripande förståelse för det gemensammas bästa. Svårigheterna och utmaningarna på det personliga och sociala planet är den läromästare som undervisar oss om de spelregler som gäller för välbefinnande. Tänkandet ändras gradvis till förmån för ett globalt tänkande istället för ett lokalt sådant. Människan vidgar sina inre och yttre gränser. Tiden för det som statsvetare kallar deliberativ demokrati – där tonvikten bl.a. ligger på ett gemensamt ansvar och ett aktivt deltagande i det samhällspolitiska samtalet – är snart här på den nationella och internationella scenen. Den deliberativa demokratin är en demokratiform som ”accepterar både juridisk reglering och direkta och indirekta statliga ingrepp i mångkulturella tvister, och den betraktar normativ dialog och strid i den civila offentligheten som väsentlig för en mångkulturell demokratisk statsform”. (Seyla Benhabib – Jämlikhet och mångfald, 2002, s. 153). Som jag ser det är införandet av den deliberativa demokratiformen på det nationella planet ett viktig steg mot den i framtiden hägrande globala demokratiprocess vilken kommer att handhas, utformas och administreras av en opartisk världsregering. Detta vid en tidpunkt då Martinus 12 punkter är var mans mentala egendom.

”Att förändra människornas begär efter att göra allt till ’privategendom’
till att i stället vara ett begär efter att göra allt till ’gemensam egendom’,
det är att föra mänskligheten ut ur de djuriska traditionerna …”

Martinus – Gåvokultur, kapitel 4

 

Det hela är en fråga om moral

Människors moraliska frihetslängtan saknar alltså i mina ögon i dagsläget det så väsentliga inslaget av ömsesidigt hänsynstagande, där min grannes välbefinnande blir förutsättningen för mitt eget mentala välbefinnande. Svårigheterna och utmaningarna kommer att bli så genomgripande och av den arten att det enda som kommer att bära frukt är samarbete och åter samarbete, nationellt som internationellt. Efter det nuvarande banksystemets sammanbrott kommer åter jämlikhet, rättvisa och solidaritet att betecknas som honnörsord i samhällsdebatten.

Martinus tolv punkter från Livets bog I kap. 4 kommer likaså att bli vägledande för framtidens människor när dessa ska ta vid och skapa det fredens rike som de flesta av oss jordmänniskor så innerligt längtar efter. Tänk dig en värld utan rädsla, utan vapen, utan kommunikationssvårigheter, utan fattigdom, utan miljöförstöring, utan ekonomiska orättvisor, utan brottslig verksamhet, utan missbruk, utan någon form av mentala eller fysiska övergrepp vare sig på människor eller natur. Nästa för bra för att vara sant?

I Livets bog VII st. 2658 ger oss Martinus med hjälp 41 punkter ett koncentrat av den Tredje Testamentets huvudinnehåll. Dessa 41 punkter beskriver kristallklart människan och hennes plats i världsalltet, hennes innersta beståndsdelar, hennes ödesskapande, hennes förhållande till intolerans och vredesutbrott, hennes i dagsläget bristfälliga juridiska system, hennes växande intuitionsförmåga, hennes inställning till moralfrågor, hennes förhållande till den kommande världsstaten m.m.

Martinus skriver vidare i LB VII st. 2661 om det sinnelag som till stora delar präglar de människor  vilka är mottagliga för, och längtar efter, orubbliga kosmiska fakta presenterade i logiskt sammanhängande tankeföljder, där slutresultatet i varje skapelseprocess mynnar ut i ett konstaterande att ”Allt är mycket gott”.

”I samma mån som man har en utvecklad intellektualiserad känsla eller nästakärlek och intuition och samtidigt hungrar efter lösningen på livets mysterium, kan man börja förstå de kosmiska analysernas identitet med verkligheten eller den eviga sanningen. Då denna sanning är en redogörelse om den eviga Gudomen, hans medvetande och organism, världsalltet, som är kulminerande kärlek, är det inte svårt att förstå att det först och främst är kärleksfulla människor som börjar uppleva de kosmiska analyserna som orubblig verklighet. Dessa människor känns mycket lätt igen på sina begynnande kärleksfulla sinnelag. De har mer eller mindre vuxit ifrån dråptendensen. Några är till och med så långt komna att de hellre själva lider än ser andra lida. De nänns inte vara andra väsen till förtret, varken människor eller djur. Många av dem har blivit vegetarianer, inte för sin egen kroppsliga hälsas skull, utan helt enkelt för att de känner motvilja mot djurdödandet. De kan inte heller acceptera krig och ofred eller hämnd, bestraffningar, och avrättningar. Naturligtvis kan de inte vara  bödlar eller skarprättare. Det är en glädje för dem att hjälpa andra väsen, djur och människor, som är i nöd. De har sålunda mer eller mindre vuxit över det sinnelag, på vilken den gängse civilisationen och kulturen är baserad. De accepterar inte heller de kyrkliga utläggningarna om evig förtappelse, om evigt helvete, om en vred gudom som förbannar, tuktar och straffar ”syndare”.”

Avslutning

Känns det nya, framväxande sinnelaget avlägset, långt borta? Jag tror att de flesta av oss som på allvar intresserar sig för Martinus kosmiska analyser och efter bästa förmåga försöker omsätta dessa i sin vardag, åtminstone börjar snudda vid några av de uppräknade kännetecknen på det nya framväxande sinnelaget. Det finns naturligtvis dagar då den nya kulturens ideal känns avlägsna, dagar då man är fast i ett negativt vanemedvetande och ser världen i gråskalor. På samma sätt finns det dagar då man lätt till sinnet utan större svårigheter kan tona in på den frekvens som har allkärleken och osjälviskheten som sitt kännetecken. Det är dessa dagar man får gömma i sitt inre och vårda. En dag upptäcker man att det i ens inre finns fler av dessa dagar än man i förstone tänkt sig. Visst, man växer. Men då det inte finns några storlekar ur ett kosmiskt perspektiv finns det heller inte någon gräns för hur mycket solsken man kan förvara i sitt inre. Jag ser mycket fram emot den dagen då den sista mentala skuggan äntligen tonar bort till förmån för den Gudomliga kärlekens eviga strålglans. Den dagen då det  mentala klimatet hos mänskligheten enbart är ljust och du och jag strålar ikapp med våra medväsen i det eviga, kosmiska äventyret som Martinus benämner Guds primära medvetandezon. En tid när det mentala klimat som beskrivs i berättelsen om den barmhärtige samariten på ett naturligt och organiskt sätt har blivit en integrerad och fast förankrad del av den mänskliga mentaliteten.

Julavslutning den 11 december

Jul, jul, strålande jul… ”Strålande”, tänker köpmannen när han ser köerna ringla sig till kassorna dit kunderna burit med sig leksaker, mobiltelefoner, ylletröjor, böcker, små charmiga jultomtar, chokladaskar och andra mer eller mindre nyttiga föremål som de ämnar förära sina nära och kära på självaste julafton. När presenterna är inhandlade börjar planeringen för julmaten. Skinka måste vi ha, naturligtvis, och Jansson! En julafton utan sill och nubbe är heller ingen julafton. Men stressigt är det, och oj vad mycket pengar det gick åt. Jaja, det blir till att leva på spaghetti och gröna ärtor andra halvan av januari.

Julen är en märklig kombination av å ena sidan fest, materiell konsumtion, frosseri och köphysteri, men även av tid med familjen, tankar kring ljus i mörkret, kanske eftertänksamhet och till och med religiös anknytning å den andra sidan. De flesta är inte längre troende utan anfäktas av djupgående tvivel på om Jesus verkligen dog för våra synder, den där dagen för tvåtusen år sedan. Nej, nog är det en trevlig tradition med stjärnor i fönstren och klappar under granen, men det religiösa, det tillhör det förgångna och har väl sitt värde som en vacker berättelse om ett barn som en gång föddes i ett stall, i en undanskymd tillvaro, men som ändå upptäcktes och överöstes med guld, myrra och rökelse av tre vise män som vägledda av en stjärna fann det underliga barnet mitt ibland de djur som också hade sitt härbärge i stallet. Vi har nog av vardagens bestyr och behöver bara lite andrum innan vi fortsätter att arbeta i vårt anletes svett.

Martinus låter oss förstå att julevangeliet i själva verket är berättelsen om oss själva, om vår utveckling fram genom djurriket och hur vi så småningom föds som riktiga människor när den djuriska mentaliteten har degenererat till följd av alla lidandeserfarenheter som blir resultatet av en mordisk och krigisk inställning till vår nästa. Om detta berättade Magdalena på gårdagens julavslutning för martinusverksamheten i Stockholm på Fjällgatan, dit 20-25 deltagare hade slutit upp. Magdalena talade om den symbolik som döljer sig bakom krubban, Herodes förföljelse och de tre heliga konungarna. Vi lever fortfarande under Herodes välde, eller herodesmentaliteten som förföljer allt det humana och med djuriska medel försvarar makten istället för rätten. De ”tre konungarna” eller ” tre vise männen” är enligt Martinus en symbol för upphoven till de tre världsreligionerna. Vägen mot det riktiga människoriket innebär också en djupgående omvandling av mannen och kvinnan från enpolighet till dubbelpolighet, vilket Magdalena berörde lite grann i sin inspirerande genomgång.

Efter lite te, pepparkakor och social samvaro med bekanta och vänner följde sedan en stunds underhållning där Jim Sandlund fick alla att sjunga med i den kosmiska djungelvisan: ”ooo, jag vill ju va’ som du-u-u, jag vill se ut som du, gå som du, du-u-u.” Naturligtvis med adress till Martinus som ju redan är en ”riktig människa”. Men Jim framförde bland annat också en mycket vacker låt av John Lennon, denne fredsivrare som lämnade det jordiska i förtid.

Lars Östnäs har under några jular läst berättelser av Selma Lagerlöf. Alla som har lyssnat vet att Lars med osviklig skärpa och närvaro förmår trollbinda sin publik när han återger en berättelse full av eftertänksamhet och värme. Denna gång tog han sig an Dan Anderssons novell ”I dödens trädgård” som han utan närmare förberedelse läste med stor känsla för det dynamiska och dramatiska. Att läsa högt är sannerligen en utmaning om man önskar gestalta berättarjagets känslor av bestörtning, leda, förundran eller hänförelse. Med Lars känner man sig alltid trygg. Jag tror att högläsning är något som vi i det tempofyllda moderna samhället behöver mer av.

Underhållningen avslutades av Andrews vackra cellospel. Med toner av Bach försatte han oss i en behagfull stämning som varade länge efter att vi hade lämnat Fjällgatan för denna gång.

Välkommen till nästa års aktiviteter. Det nya programmet står nu klart och kan laddas ned här: Vårprogram 2011 eller på www.martinus.se

Öppenhet

Hösten har övergått till vinter och i decemberkylan pälsar vi på oss med halsdukar, vantar, och tjocka vinterjackor med luva för att liksom hålla naturens krafter på avstånd. Vi tycks inneslutna i oss själva, lyfter knappt på blicken när vi långsamt, steg för steg, kämpar oss framåt i snömodden. Kanske tänker vi på köldens obarmhärtighet, på motståndet som alltid gäckar oss i den fysiska världen; kanske drömmer vi oss bort mot ljusare tider där björkarna lyser med späda gröna blad som nyss slagit ut och vinterns småfåglar har återvänt till en ny tid med underbar sång och ungar som döljer sig i buskaget. Livets kretslopp leder oss obönhörligen vidare genom mörkret, kylan och den till synes ödsliga och döda tillvaron fram emot livets återkomst. Utan kontraster skulle inget kunna förnimmas och utan förändring inget liv, ingen upplevelse, ingen längtan.

Mörker och kyla betyder för mig avstånd och ensamhet. Vi säger att ”någon är ute i kylan”. Någon får inte var med längre eller har gjort sig obekväm. Vi möts av en ”mörk blick” eller av ”isande tystnad” när vi söker kontakt. En varm personlighet inbjuder till samtal, till öppenhet; det är en människa som man kan anförtro sig till, som tycks engagera sig. Den distanserade, kallsinniga personen skrämmer oss. Vad döljer sig där bakom stenansiktet, bakom ögonen som inte avslöjar några känslor eller tankar? Vi håller oss tillbaka, avvaktar för att försöka förstå vad vi kan lämna ut om oss själva utan att bli angripna eller missförstådda.

Öppenhet hör till det mänskliga och personliga, åtminstone om vi betraktar öppenhet som liktydigt med tolerans och en välvillig önskan om kontakt. Djuret styrs av instinktiva krafter i kampen för överlevnad. Konkurrens, angrepp och försvar inbjuder bara till öppenhet gentemot dem som man kan alliera sig med för att öka sin egen vinning. I en starkt nationalistisk kultur ses främlingar och oliktänkande som potentiella hot och det gäller att med alla medel hålla dem på avstånd eller se till att de inordnar sig. En människa som präglas av flockmedvetande delar ofta upp människor i ”vi och dom”. Man delar med sig av allt man har till dem som tillhör ”innegruppen” medan de utomstående kan behandlas hur som helst eftersom de knappast räknas. Att tillhöra ”innegruppen” blir det allt överskuggande målet i tillvaron. Närhelst vi rör oss i mänskliga sammanhang har vi en tendens att sluta oss samman i grupper som vi kan identifiera oss med och bli starka med. Det kan vara religiösa grupperingar, politiska sammanslutningar, intresseföreningar eller till och med andliga gemenskaper. Vi har en önskan om att förstå och bli förstådda. De som vi liknar kan vi lättare förstå. För många är identifikationen med familjen den starkaste källan till trygghet och närhet i livet.

Öppenhet förutsätter självständighet och självkännedom. De djuriska sidorna hindrar oss från att på djupet älska varandra. Därför måste vi efter den första tidens eventuella skärseldsupplevelse efter döden lämna de ofärdiga medvetenhetsenergierna bakom oss. Vi kan inte bära med oss missunnsamhet, hat och bitterhet i kontakten med andra levande väsen i en tillvaro som ska vara en underbar viloperiod där vi får möjlighet att uppfylla alla önskningar, där vi kan skapa och uppleva utan den fysiska världens motstånd och begränsningar. Men även här på jorden måste vi så småningom besegra den djuriska mentaliteten för att verkligt skapande och verklig kärlek ska möjliggöras. Först då kan det riktiga människoriket förverkligas och bli en kärlekens vår- och sommarperiod efter vinterns mörka och tillslutna ensamhet som endast lystes upp av den konstlade kärleken till ett väsen av motsatt kön.

Hur blir vi mera öppna och hur når vi högre självkännedom? Ja, du bestämmer naturligtvis själv i vilken grad du vill öppna dig för en annan människa. Kanske du ska märka att öppenhet alstrar öppenhet, närhet befordrar närhet och i samma grad som du utestänger andra från din medvetenhetszon så riskerar du också att bli ensam och kvarlämnad ”i kylan”. Alla människor betyder något för en annan människa, även om det kan synas vara oändligt lite ibland. All mänsklig kontakt, alla tankar och känslor vi delar med oss av är frön som gror eller en befruktning som utmynnar i ett ”havandeskap”:

”Varje gång ett väsen mottar en förnimmelse, upplever ett intryck, upplever en tanke, en idé eller föreställning, är det föremål för en ”befruktning”. Och med alla de erfarenheter som det tillägnat sig och som utgör dess medvetande, är det ”havande”. Och dessa erfarenheter blir här i detta ”havandeskap” av jaget förvandlade till ”foster” för nytt liv, som också ilar mot sin ”födelse” för att i sin tur kunna avge ”säd”, bli till ”befruktning” eller ”fortplantning” av nytt liv för andra jag, och så vidare allt framgent.”(Livets Bog III, st. 826)

Detta gäller förstås oavsett om det vi sår är av rent mänsklig eller djurisk karaktär, men för avsändaren har ju sådden betydelse eftersom det vi sår alltid återvänder tillbaka i form av en karmautlösning.

Har öppenheten blivit större i vårt samhälle i jämförelse med tidigare? Jag tror det. Vi delar med oss av våra vardagliga, och ibland även våra mest personliga, erfarenheter på Internet som om vi har ett behov av att få bekräftelse på att vi existerar och att det vi gör varje dag har någon betydelse. Människor skriver om sina liv i biografier och läser om andra människors liv för att uppleva igenkännande, för att förfäras eller glädjas. Öppenheten kanske går hand i hand med att traditionella levnadsmönster sakta förändras och att självständighetssträvanden hos män och kvinnor utmynnar i allt större frihet att skapa sin egen identitet, sitt eget liv efter helt personliga preferenser. Denna självständighetsiver står dock inte i kontrast till människors behov av närhet och kontakt med andra. Tvärtom: ju mer vi befrias från gruppmentalitet och fasta strukturer, desto mer önskar vi möta andra människor på deras villkor, utan att betrakta dem som representanter för en eller annan grupp eller som konkurrenter om begränsade medel och möjligheter. Människor av samma kön kan mötas i intim, förtrolig gemenskap utan att känna den djuriska rivaliteten blossa upp när ett väsen av motsatt kön hamnar i blickfånget och söker uppmärksamhet. Ett kärleksmöte med en annan människa grundar sig alltmera på vår dubbelpoliga eller mänskliga natur.

Ändå finns det många till synes ensamma människor i vår tid. Att lämna gruppgemenskaper och söka sin egen väg kanske för en tid leder oss bort från det vi av tradition har funnit trygghet och glädje i. Vi lämnar ett äktenskap som inte längre är hållbart när förälskelsen och äganderättskänslorna hotar vår frihet och de livsprojekt som ger oss inspiration att komma vidare i livet. Vi överger medlemskapet i en eller annan religiös sammanslutning som inte längre känns förenlig med vår inre övertygelse. Långsamt klipper vi banden till alla kollektiva grupperingar och står där ensamma, men fria. Kanske känner vi då saknaden av djupare mänsklig kontakt, ett möte med någon som liksom vi själva står där, naken och ensam, men törstande och hungrande efter kärlek i dess verkliga bemärkelse. Vågar du då öppna dig, berätta om dig själv, din långa ”fångenskap” i de djuriska medvetanderegionerna och din längtan efter något annat? Eller väljer du ännu att hålla dig tillbaka, värna om din integritet och självständighet av rädsla att återigen snärjas i kollektivismens likriktade ofrihet? Jag tror att du vågar vara öppen i samma mån som du också har styrkan att gå din egen väg och veta vem du är och vart du går. Först när du känner dig själv, dina begränsningar och vad som är viktigt just för dig: först då kan du närma dig andra utan rädsla att suddas ut i konturerna eller att uppslukas av kollektivets inbjudande men bedrägliga trygghet.

Du kan aldrig lära känna dig själv utan att gå din egen väg, fatta dina egna beslut och följa din inre övertygelse. Men vi behöver andra människor för att förstå oss själva. De är såsom speglar och vi behöver lyssna på dem, betrakta dem, intressera oss för dem eftersom de har något viktigt att säga om oss själva och om livet. Hur ska de öppna sig för oss om vi inte bjuder in dem?

Ensam eller tillsammans? – tankar från en samtalskväll i oktober

Den moderna människan befinner sig i en brytningstid; hon är enligt Martinus en ”sårad flykting mellan två riken”. Innebär denna ”hemlöshet” att ensamheten får allt större utrymme i människors liv i takt med att traditionellt familjeliv och parrelationer avvecklas eller ändrar karaktär? Kan nära vänskap ersätta den intima kärleksrelationen och vad betyder egentligen våra relationer? Detta samtalade vi om på måndagskvällen över en kopp te. Gruppen bestod av tre kvinnor och fem män, men i dessa polförvandlingstider kanske man inte ska väga in könsaspekten alltför mycket. Likväl kan det vara så att vi män och kvinnor har olika perspektiv på ensamhet och relationer.

Den utvecklade dubbelpoliga människan antas ha funnit en inre trygghet i kraft av sin balanserade personlighetsstruktur som förenar maskulina och feminina perspektiv. Närheten till Gud är en garanti för att ensamheten aldrig torde ta överhanden. Tvärtom ger kärleksförmågan möjlighet att närma sig andra människor utan fiendskap och äganderättskänslor. Men vi är inte där ännu. Flera av oss berättar om svårigheten att få kärleksrelationen att fungera. När det inte känns bra sluter man sig och upplever ensamhet inom relationen. Vi känner oss kanske ockuperade eller på annat sätt begränsade i samlivet när förälskelsen har ebbat ut och vi står framför varandra som de individer vi faktiskt är. Parrelationen är dock en oöverträffad ”utvecklingsarena” när det gäller att locka fram våra innersta behov och reaktioner. Någon är glad över att inte ha levt någon längre period i denna potentiella konflikthärd medan andra har gjort flera försök som till slut har utmynnat i en mer eller mindre svår separation. Kanske gjorde man också en del trevande försök med den s.k fria kärleken som var populär för några decennier sedan. Nu lever man som särbo, lever med en vän eller trivs alldeles utmärkt som ensamstående.

Men familjelivet kan också fungera bra även för den moderna människan berättar någon i gruppen. Martinus skriver om ”H-människan” som i bästa fall kan leva lyckligt i ett äktenskap med en annan ”H-människa” eftersom de båda är så långt komna att de är uppfyllda av empati och respekt för varandras mänskliga behov. Kanske är inte den sexuella attraktionskraften särskilt framträdande, men den intellektuella gemenskapen har stor bärkraft. ”H-människan” hamnar dock oftare i mindre lyckliga äktenskap med individer ur de andra kategorierna menar Martinus.

Även om vi inte är ”H-människor” kan vi känna igen och förstå vilken betydelse en sådan gemenskap mellan mogna individer kan ha, särskilt när äganderättsbehovet har minskat i betydelse. På tal om Martinus olika kategorier så föreslår någon att det vore bra om det fanns en termometer som kunde tala om var man befann sig någonstans. Samtidigt konstaterar vi skämtsamt att det kanske vore svårt att leva upp till en viss kategori om temperaturen visar ett oväntat resultat.

Vi talar om vänner och vänskap. Vänner har förmågan att spegla och bekräfta oss och skapa kontinuitet i våra liv medan den intima parrelationen kanske oftare blir mera intensiv och dramatisk. Men de sexuella begären tillfredsställs förvisso inte med vänner. Just dessa begär kan ibland leda till att vi hamnar i en parrelation utan att vi riktigt förstod hur det gick till. Förälskelsen tog överhanden och kanske tänkte vi att det denna gång skulle fungera bra. Förr fanns särskilt för kvinnor ett starkt tryck från omgivningen att man skulle gifta sig för att bli ”en hel människa.” Det var bäst att passa på när någon lämplig person kom i ens väg. Det blev inte alltid så bra…

Ensamhet kan också skingras genom själva den andliga inställningen i livet: upplevelsen av att vi hör samman, att livet fortsätter och att inget är förgäves. Att läsa de kosmiska analyserna ger för många en styrka vid svåra stunder även om det kanske inte är någon garanti när det är som allra tyngst. Vi tror också att reinkarnationstankens genomslag i samhället kommer att utmynna i ett annorlunda förhållningssätt till våra närstående: föräldrar och barn. Kanske kan övertygelsen om att vi lever flera liv också skingra sorgen över ofrivillig ensamhet, eftersom perspektivet på livet blir så mycket större.

Kanske är då ensamheten bara en tillfällig, ibland självvald, ibland ofrivillig, erfarenhet som är nödvändig på vägen mot den utvecklade kärleksförmågan och ett nära förhållande till Gudomen och våra medväsen. Innan vi har nått dit måste vi också lära oss att älska individer av samma kön som oss själva. Detta berörde vi inte under vår samtalskväll, men kanske utforskar vi ämnet i ett kommande samtal.

Tack ni som deltog!

Manligt, kvinnligt, mänskligt

Kärlekens omvandling

Martinus beskriver hur det vi har kommit att betrakta som normalt och naturligt, invant och tryggt, kommer att utmanas av en förvandlingsprocess som pågår inom varje människa. Denna medför kulturella förändringar såsom nya samlevnadsformer, nya könsidentiteter och ett nytt förhållningssätt till vad kärlek ytterst innebär. Förändringen sker inte utan motstånd och obehag utan kommer tvärtom att innebära ett stort lidande medan vi famlar i okunskap och okunnighet om vad det är som sker och vart vi är på väg. Utvecklingen leder till att skillnaden mellan könen suddas ut och att ett gemensamhetskön uppstår som förenar de bästa egenskaperna hos mannen och kvinnan.

Mötet mellan de båda könen

Hela vår kultur genomsyras av att vi människor är uppdelade i två kön: ett manligt och ett kvinnligt, ett honkön och ett hankön. Det gäller också i djurvärlden som helhet där parningsdriften är stark, lika stark som kampen för överlevnad, och därför söker varje hane kontakt med en hona och omvänt. Kampen är hård: djurvärlden är full av hanar som rivaliserar om att få sprida sina gener och det kan också leda till att en hane dödar avkomman som honan har fått tillsammans med en annan hane. Den mest livskraftige och vinnaren i kampen för tillvaron vinner honans gunst. Om inte styrka räcker kan man locka med vacker fjäderskrud eller underskön sång. Alla medel är tillåtna i parningsjakten.

”Javisst är djurrikets lagar grymma och obönhörliga, men vi är ju människor” tänker du. ”Vi är annorlunda, vi har kultur, civilisation, förmåga till kärlek och omtanke. Inte slåss vi om rätten att få para oss. Att leva tillsammans handlar om så mycket mera; om innerlighet och närhet, om själarnas möte i en existentiellt otrygg värld.” Ja, som män behöver vi visserligen inte längre slåss om den kvinna vi säger oss älska och söker den djupaste föreningen med. Visst kan det väl hända att kvinnan i våra drömmar är förälskad i någon annan, men de flesta av oss skulle förmodligen resignera i sorg och saknad, snarare än att ta upp kampen med rivalen. Något annat gäller dock om vi befinner oss i ett äktenskap och den partner som vi har lovat evig trohet och som gjort detsamma gentemot oss plötsligt deklarerar att hon eller han har träffat en annan som nu framöver kommer att vara den nya kärlekspartnern, själsfränden som han eller hon avser att skaffa barn med och dela sin vardag med. Då kan rovdjuret inom oss vakna och vi uppfylls av vrede inför det oerhörda sveket. En vrede som riktar sig måhända både till den som sviker och till vår partners nya kärlek. ”Om inte jag kan få dig ska ingen annan heller ha dig” tänker vi förtvivlat och ser framför oss hur vi förintar den älskades existensmöjligheter såsom vi själva har berövats all livsglädje och förankring. Vi är inte lika mordiska som djuret längre, men i tanken kan vi fortfarande uträtta stordåd. Och visst konkurrerar vi ännu och lockar med pengar, skönhet eller dyra presenter: ”Jag ska ge dig allt, bara du blir min…”

Att vara man eller kvinna är för de flesta något självklart. Under hela vår uppväxttid möts vi av förväntningar på hur vi bör vara, hur vi bör klä oss, vilka intressen vi förmodas ha, vilket yrkesval vi kommer att göra och hur vi kommer att förhålla oss i relation till det motsatta könet. Vi känner oss därmed ganska tryggt förankrade i vår identitet som man eller kvinna. Vi kanske också lever i en fast relation med en partner och ser ingen anledning att tvivla på vem vi är, vad vi attraheras av och vad vi vill få ut av livet. Kanske har vi barn och upplever att livet primärt utifrån detta faktum får fokus och mening. Samhället prioriterar sedan länge kärnfamiljen som ett slags grundläggande system för hur vi vanligtvis lever tillsammans, även om andra familjemönster har dominerat tidigare.

Men många människor tvivlar på sin könsidentitet eller sin könsroll. De kanske har svårt leva upp till omgivningens förväntningar på hur de ska bete sig som man respektive kvinna, de famlar i ett sökande efter vad som attraherar dem – somliga föredrar individer av sitt eget kön i en sexuell situation – eller grubblar på varför de har svårt att få ett äktenskap eller en fast relation att fungera i längden. Det som för djuret är självklart och naturligt har för människan blivit något komplicerat som kräver reflektion och eftertanke kring ständiga misslyckanden eller känslor av att vara annorlunda.

Läs resten av artikeln i pdf-format (ca 12 sidor):

Manligt, kvinnligt, mänskligt

Livets religion

Martinus kosmologi, Tredje testamentet, Den eviga världsbilden: hur vi än väljer att benämna den livssyn som Martinus presenterar i sitt huvudverk Livets Bog så värjer vi oss förmodligen emot att betrakta den som en religion. Kanske för att vi har vant oss vid att förknippa religion och religiositet med fanatism eller naivitet. Eller för att distansera oss Martinusintresserade gentemot dem som har gett upp sin kritiska hållning och låter sig dras med i känslomässiga föreställningar om en övernaturlig tillvaro. Vi betonar gärna kosmologins intellektuella dimension, hur det inte längre handlar om att tro som i traditionell religion utan om verkligt vetande. Samtidigt kan detta vetande inte uppstå helt och fullt förrän vi intuitivt kan inse den kosmiska världsbildens eviga giltighet.  

Hur skulle en utanförstående betrakta Tredje testamentet? Om vi i korta ordalag lyfter fram dess kärnpunkter, vad är det då för bild som träder fram? Vi har en intuitiv begåvning som utan egna studier presenterar en till synes heltäckande bild av livsmysteriet. Existentiella frågor som människor i alla tider har försökt besvara genom religiösa föreställningar och vetenskapliga studier ges nu en slutgiltig, evig och sann förklaring av denne man som säger sig ha upplevt allt detta helt på intuitiv väg. Han talar om en evig utvecklingsprocess, om klotväsen och om stenar som döljer en andlig tillvaro. Alla människor sägs vara på väg att bli homosexuella och de ska få ”kosmiskt medvetande” då allt kommer att ses i ett förklarat ljus. Det onda är inte längre ett problem utan något gudomligt och en välsignelse. Hela den fysiska tillvaro som vi har vant oss att betrakta som verkligheten i sig, den hållfasta och konkreta, sägs vara baserad på en andlig tillvaro som i själva verket utgör den primära tillvaron. Det finns bara sex olika grundenergier som räcker till för all skapelse som överhuvudtaget kan tänkas vara möjlig. Ja, då räknar vi inte med den sjunde energin som befinner sig utanför själva det skapades område… Han talar vidare om ett evigt jag som inte låter sig beskrivas på annat sätt än att det utgör något som ÄR. Detta immateriella, obeskrivbara, till synes icke existerande ligger alltså bakom all livsupplevelse. Jaget är svaret på allt som finns samtidigt som det uppvisar alla kända tecken på något som inte finns! Trots att världens människor lider talar mannen med den intuitiva kraften om kärleken som livets grundton. Slumpen som vi tycker oss se runtomkring oss varje dag är bara en skenbar manifestation av något i grunden meningsfullt. Meningen går inte att fastställa eller observera, möjligen kan man känna den eller förstå den långt efter att den redan har satt spår i människans vardag.

Nog låter det fantastiskt i betydelsen alltför orimligt och orealistiskt. Analyserna av tillvaron tycks tala emot allt vi kan betrakta runtomkring oss. Ändå menar vi Martinusintresserade att det är just det omvända förhållandet som gäller. Vi läser in vardagen, politiska händelser, människors upplevelser i det övergripande perspektiv som Martinus har presenterat. Vi ser tecken på mening i kaos, vi ser kärleken där den tycks vara dold, vi ser förändring när allt tycks stå stilla. Har vi alla drabbats av religiös sinnesförvirring till följd av en begåvad människas manipulativa inflytande på vårt medvetande? Hur kan vi veta att vi fortfarande har vår kritiska förmåga i behåll och står stadigt i verkligheten? Denna verklighet som Martinus säger är illusorisk ur ett visst perspektiv.

Vi kan inte veta. Martinus talar själv om det för oss: vi måste ha intuitionsbegåvning för att se sanningen i analyserna. Ändå värjer vi oss mot religionsstämpeln och dem som säger att vi tror. Nej, tro har vi vuxit ifrån. Vi söker svar! Den eviga sanna förklaringen!

Hur definierar vi det religiösa?

Vad är då en religion? Ja, det låter sig heller inte beskrivas särskilt enkelt. Det finns många religionsdefinitioner. Några talar om tron på något övernaturligt i betydelsen sådant vi inte kan se och verifiera med våra sinnen, andra om ett system av praktiska ritualer och olika trosföreställningar som binder människor samman, medan någon betonar bilden av ett heligt kosmos. Det heliga skulle då vara något som fyller människor med vördnad och fascination. Inte sällan betonar man också hur religionen ger människor mening och svar på de allra djupaste frågorna om livet och döden.

Hur passar Martinus världsbild in på detta? Hur är det till exempel med ”den helige ande”? Visst är det väl så att medvetandet ges helig status hos Martinus? Det kosmiska medvetandet utgör ju själva kulminationen av kontakten med Gud, detta allomfattande mystiska väsen som vi alla sägs vara en del av. Och visst kan Martinus hjälpa oss med en förståelse av alla svårigheter som livet hittills har bjudit på? Nog är det väl också vanligt att vi Martinusintresserade känner en viss gemenskap kring den livssyn vi har anammat? Utöver detta kan vi också notera att Martinus mycket ofta relaterar till den kristna religionen i sin begreppsvärld. Jesus antas vara ett kosmiskt medvetet väsen som hade en viktig mission i mänsklighetens utveckling. Beteckningen ”Tredje testamentet” relaterar också logiskt till Gamla och Nya testamentet. Några ritualer har vi inte infört, men vi börjar förstå att begravningar inte bör ske på sedvanligt sätt och vi förväntas förr eller senare förändra vår livsstil när det gäller kostintag och användandet av allehanda drycker och substanser.

Utifrån sett finns det alltså mycket som talar för att ”Martinus kosmologi” skulle kunna vara en religion, oavsett vad Martinus själv menar. Om vi nu granskar detta heltäckande system från insidan, kan vi då komma till en annan slutsats? Vad talar för att det inte är en religion utan i själva verket den eviga sanningen? Vilka tecken finner vi i själva systemets egen inre logik?

Hur kan vi förstå den eviga visdomen?

Martinus klargör tidigt för läsaren av hans verk att en livsåskådning eller religiös inriktning kan te sig fantastisk om den befinner sig alltför långt framför en individs egen utvecklingsnivå och naiv om den är på ett stadium som individen redan har passerat. I båda fallen saknar livsåskådningen kraft att inspirera just de väsen som befinner sig på en annan medvetandenivå.

Den gudomliga visdomen framträder i en oändlig mängd vetenskapliga system och religiösa trosföreställningar som kan inspirera levande väsen vid olika perioder av utvecklingen. Men det existerar endast en universell religion som alla levande väsen är medlemmar av från födseln. I denna religion är alla lärare, alla elever och allt är lärosatser. Genom Livets Bog får läsaren möjlighet att själv lära sig förstå denna religion som är detsamma som hela tillvarons alla detaljer och livsyttringar.

I den mån man saknar en utvecklad kärleksförmåga kommer man att vara partisk i förhållande till den absoluta sanningen, särskilt på de områden där man saknar erfarenheter. Det tjänar inget till att bli upprörd över att någon protesterar emot eller inte vill förstå det som Martinus förklarar. I livets skola utgör även dessa individer medarbetare i den gudomliga undervisningen. Martinus uppmanar varje individ att söka inspiration där den står att finna. Om Livets Bog inte är en sådan källa är det naturligt att man söker sig vidare. Och denna bok kommer aldrig att ge upphov till någon religiös sammanslutning eller trosbekännelse eftersom den omfattar alla levande väsen, både troende och icke troende, djur och människor, ”onda” såväl som goda. Allt är precis just så som det ska vara i varje enskilt ögonblick.

Livets religion kommer förr eller senare att leda alla levande väsen till insikt om svaren på de eviga frågorna. Det kan förefalla vara den yttersta graden av förmätenhet att säga: ”jag känner sanningen och ni kommer alla att nå den som jag har nått den”. Men om vi föreställer oss att det rent objektivt existerar en evig sanning så måste den som har förstått den rimligtvis uttrycka sig på det viset. Hur skulle det kunna finnas en evig sanning om den inte gick att förstå när man har tillräckliga erfarenheter? Vad vore meningen med en sanning som endast utvalda profeter och vismän kan nå med särskilda tekniker eller hemliga dokument? Visst kan det finnas en relativ mening under ett visst skede av utvecklingen, men endast som ett led i en allomfattande evig sanning och mening. Det går heller inte föreställa sig att endast vissa aspekter av verkligheten skulle vara meningsfulla och andra meningslösa. Hur skulle detta gå till? Varifrån skulle de meningslösa händelserna uppstå och hur skulle mening kunna existera om slumpen när som helst skulle kunna sabotera denna mening?

På väg mot religiöst vetande

Martinus beskrivning av världsalltet vilar på några fundamentala grundpelare:

Allt som finns är resultatet av en skapelseprocess som förutsätter en skapare. Om något kunde uppstå av sig självt skulle detta vara resultatet av något slumpmässigt vilket inte är förenligt med en meningsfull tillvaro. Skaparen är också den som upplever resultatet av det skapade.

Livet är evigt. Något som finns kan inte uppstå ur intet utan endast omvandlas till något annat. Naturen uppvisar överallt planmässighet och förändring enligt kretsloppsprincipen. Av detta följer också att döden endast är en tänkt motsats till livet.

Kärlek är livets grundton. Om den eviga sanningen skulle ge uttryck för något annat så vore återigen den yttersta meningen hotad. Hur skulle ”det onda” kunna existera i absolut mening sida vid sida med det goda? Om vi föreställer oss en suverän skapare bakom allt som finns: vad vore syftet med att åstadkomma något så fasansfullt som absolut ondska som endast har till syfte att skapa obehag och ingenting annat? Nej, rent logiskt måste allt som finns fylla en funktion och denna funktion måste också vara till gagn för helheten och därmed till glädje för allt och alla. Av detta följer också att om vi är partiska till förmån för det ljusa i förhållande till det mörka och inte förstår mörkrets rätta natur så har vi heller inte tillräcklig kärleksförmåga att inse den absoluta sanningen. Den eviga sanningen måste vara ett försvar för allt som existerar vilket också Martinus framhåller. En sådan sanning kan inte enbart förklara och acceptera valda delar av världsalltet.

Det går inte att uppleva utan kontraster. Det mörka måste finnas som en markering av ljuset. Enligt de eviga analyserna är mörkret och okunskapen något som det levande väsendet längtar efter sedan det har tillbringat omätliga tider i den andliga världen där motstånd inte existerar. Det finns inget överflödigt mörker. Att människor upplever mörkret som lidande beror på att de är mätta på mörkret och söker efter fred och frihet. Utan dessa lidandeserfarenheter skulle de inte kunna förstå konsekvenserna av ett kärlekslöst handlande.

Dessa premisser är några av de eviga förutsättningar som ligger bakom livets upplevelse. Det är inga satser som man behöver tro på för att de ska gälla eller för att man ska uppnå någon slags frälsning. Däremot är förmågan att tro djupt förankrad i det levande väsendet under en viss epok i spiralkretsloppet. Djurets ångestskri är den späda början till en religiös förnimmelse. Det är en vädjan till gudomen om hjälp att befrias från mörker. Så snart djuret vaknar till självmedvetande till följd av sina lidandeserfarenheter börjar religiösa tankar spela en roll i vardagen. Dessa tankar bildar så småningom ett enhetligt system, det vill säga en religion som bär fram väsendets moral och materiella framträdande. På detta stadium är trosförmågan organiskt förankrad hos det levande väsendet. Religiösa ritualer, trosuppfattningar och symboler måste vara avpassade för detta relativt sett primitiva medvetande. En världslärare måste klä sina visdomsord i känsloladdade bilder. Först på ett senare stadium av utvecklingen blir det relevant för väsendet att söka efter absolut kunskap om verklighetens natur. Då blir religiöst vetande snarare än religiös tro det som inspirerar väsendet att närma sig kärleken och livet. Den förlorade sonen återkommer därmed igen till sin faders boning. Väsendet inser att det inte går att leva utan kontakt med Gud och utan en verklig förståelse av de eviga principerna.

Hur skulle det levande väsendet i längden kunna existera utan religiöst vetande?  Okunskap hör samman med ovisshet och potentiellt ångestväckande situationer där väsendet saknar vägledning. Vi ser överallt omkring oss människor som försöker förstå sig själva och bemästra sin omvärld. Det tycks vara en medfödd drivkraft. Och det stannar inte vid kunskap utan väsendet inspireras att utvecklas ytterligare inom sitt speciella område och uppnår med tiden genialitet om intresset inte avstannar innan dess. På samma sätt kommer vi successivt att vilja bli genier på det moraliska området eftersom vi hungrar efter ljus och skyr mörkret. När alla ofullkomliga vägar är utforskade återstår bara allkärlekens och evighetens väg.

Existensberättigande

Häromdagen samtalade jag flyktigt med en kvinna vars dotter begick självmord för några år sedan. Dottern gick andra året på läkarlinjen när hon av okänd anledning inte ville leva längre. Kvinnan och jag talade inte om detta, utan om gemensamma erfarenheter av undervisning på olika nivåer. Det kändes som om vi förstod varandra och vi nickade igenkännande åt varandras beskrivningar av hur det är att försöka leva upp till de krav och förväntningar som högskolestuderande kan ha på en lärare. Kvinnan hade ett lågmält uttryck, som om hon var rädd att ta plats eller förarga någon. Samtidigt kunde man ana en stark vilja och integritet.

Hur lever man vidare efter det besked som kvinnan en dag möttes av, kanske av en polisman som med tungt sinne ringde på dörren och framförde det oerhörda, det otänkbara, det allra sista som en mor vill höra? Hur kan man rent fysiskt fortsätta att förflytta sin kropp i rummet när luften känns tjock och ogenomtränglig som i en obehaglig dröm där varje försök att fly blir en kamp mot något som drar en bakåt mot det mörka och kvävande?

Ett liv är en flyktig händelse i tillvarons oändliga ström av händelser. Människor föds och dör. Det händer varje dag, medan människor lever som om de vore eviga varelser. Sällan behöver vi fråga oss om vi har ett existensberättigande och vad meningen med vårt eget liv är. Du lever, så enkelt är det. Meningen är själva levandet i sig. Du gör som alla andra. När barndom och ungdom är slut måste du tänka på att upprätthålla levandet på bästa sätt. Du känner dig ensam och söker en livskamrat. Du har förmågor och en vilja att utföra något. Något som har betydelse för andra eller åtminstone för dig själv.

Men när den där smygande känslan av meningslöshet infinner sig, som en gökunge bland alla livsprojekt och vardagliga rutiner: vad gör vi då? När tid och rum förlorar sina konturer och vi står vid sidan om och betraktar människor som fortsätter röra sig som om det faktiskt fanns en mening med det.

Martinus förklarar att allt är meningsfullt. Även det mest oansenliga, triviala och intetsägande i tillvaron är oumbärligt och värdefullt. Det kan låta absurt. Skulle det vara meningsfullt att en mor förlorar sitt barn på samma sätt som den kvinna jag talade med häromdagen? Skulle det vara meningsfullt att ägna återstoden av sitt liv åt att tänka på vad man kanske gjorde för fel eller vad man kanske borde ha gjort i stället? Finns det anledning att ändå känna något slags existensberättigande när man har upplevt något som skulle kunna tolkas som det största misslyckandet av alla?

Och varför räcker meningen inte till för dem som inte ser någon annan utväg än att fly alla tänkbara skäl att leva? Karin Boye och Viktoria Benediktsson var begåvade och beundrade författarinnor. Båda slutade sina liv i förtid. Karin hittades en aprildag 1941, ensam i skogen där hon hade svalt sömnmedel i tillräcklig omfattning för att aldrig vakna. Viktoria låg på sängen i ett hotellrum några decennier tidigare och använde ett vasst rakblad som fick blodet att strömma ut.

Det hade aldrig kunnat hända om de båda hade insett att livet aldrig tar slut. Men hur skulle de kunna nå denna insikt? Hur skulle någon kunna övertyga dem om att de gång på gång återvänder till jordelivet för att ta vid där de senast lämnade det?

Kanske skulle jag vilja förklara för kvinnan jag talade med att ingenting har varit förgäves och att hon bara behöver ha tillit till Gudomens plan. Men vad skulle det tjäna till? Vore det då inte mera för min egen skull som jag framförde detta budskap? Som om jag ville övertyga mig själv om att Gud finns och dämpa mina egna tvivel på vad som är meningen med just mitt liv. Kanske vore det ett sätt för mig att få ett existensberättigande.

Nej, mitt värde som människa består bara i detta att finnas till och gå den väg som Gud har utstakat för mig. Kanske var det bara meningen att vi skulle träffas och tala en stund om våra gemensamma erfarenheter för att därefter fortsätta att leva, just så som våra liv ska vara.

Att ”rädda världen”

Ett vänligt bemötande: det önskar var och en av oss när vi småpratar med kassörskan i snabbköpet, när myndighetspersonen med makt ställer frågor till oss, när läraren som ska sätta betyg håller förhör, när chefen har lönesamtal. Vardagen är full av möten. Och varje människa vi möter är en medmänniska: bakom masken, bakom yrkesrollen och bakom den bild som personen medvetet eller omedvetet projicerar i sociala sammanhang.

Hur många av oss tycker att det finns anledning att vara vänlig mot absolut alla människor vi möter? Inklusive dem som uppträder kyligt, irriterat, ointresserat eller rentav ovänligt? Är det inte så att vi främst behandlar dem som står oss närmast på ett vänligt sätt? Vår familj, våra vänner, de som är lika oss själva, de som är vänliga mot oss.

Martinus skriver att vi inte har några fiender. Hur andra väljer att bemöta oss kan vi inte styra, men vi väljer alltid hur vi vill bemöta vår nästa:

”Vi kan inte bestämma om andra vill ha oss till fiender, men vi kan bestämma att inga andra är våra fiender. ” (Martinus citerad i Kosmos nr. 7, 2005)

Idag mötte jag en människa som lyckades rubba min inre frid högst påtagligt. Jag hade väntat mig ett samtal i bästa samförstånd, även om jag förstod att samtalet för den andra parten hade en mera potentiellt stressande dimension. Jag hoppades och trodde att min icke-angreppsinriktade strategi och mitt vanliga lugna jag skulle överbrygga eventuella svårigheter.

Emellertid märke jag ganska snabbt att personen inte alls var med i samtalet på ”mina premisser”. Jag kände en kyla, en ovilja från min samtalspartner att spela ”spelets regler” och delge någonting som vi tillsammans kunde reflektera över och använda som ledtrådar i en fortsatt dialog. Nåväl, tänkte jag, denna person är i en utsatt position, mår inte bra och jag kan inte förvänta mig mer än så här. Det borde gå att hålla god min och få isen att brytas så småningom.

Men tvärtom blev min osäkerhet och vånda allt större när jag kände att alla goda intentioner försvann ut i tomma intet. Kvar var bara den obehagliga känslan av att personen mitt emot mig inte hade brytt sig det minsta om jag händelsevis skulle ramla ut genom fönstret från höghuset där vi satt. Jag hade mycket svårt att värja mig emot denna, som jag upplevde det, utströmmande negativa energi som kom emot mig. Någon kallade mig nyligen ”hudlös” och jag måste nog instämma i detta tvivelaktiga epitet. Nog borde jag kunna bibehålla min balans, min trygga känsla av att ”allt är mycket gott”, även när det blåser snålt eller när molnen är hotfullt mörka?

Samtalet blev naturligtvis inte särskilt långt och jag kände mig mycket olycklig över och missnöjd med hur det hela hade utvecklat sig. Det fick mig att fundera på hur Martinus skulle ha lyckats bemästra samma situation. Martinus: ett moraliskt och kärleksfullt geni! Naturligtvis hade han aldrig låtit sitt livsmod påverkas av en annan människas kyla och intolerans! Eller? Naturligtvis hade han funnit den bästa strategin och lyckats mjuka upp och locka fram den andre partens mänskligare tendenser! Eller?

Jag vill tro att jag längre fram i utvecklingen kan stå stadigt oavsett vad som sker i den yttre omvärlden. Nu måste jag dock tillstå att jag har långt kvar till att kunna utstråla kärlek oavsett vad som sker. Jag väljer bort aggressivitet, försöker tänka gott, men har svårare att låta missmodet och tomheten sänka sig som en tjock, ogenomtränglig dimma framför mitt medvetande. Martyren vaknar till liv och går ett halvt steg framför mig resten av dagen.

Varför inte ett gott bemötande? Varför inte vänlighet, välvilja, även om man önskar behålla sin integritet och distans? Jag förstår det inte, men fick mig en god tankeställare idag. Alla jag möter är mina medmänniskor, exakt lika mycket. Inte bara mina närmsta, inte bara mina vänner eller min familj, utan alla!

”Att själv ha ett hundra procents förståelse (för andras intolerans) och därmed vara besjälad av den härav följande fullkomliga toleransen är att vara mentalt frigjord.” (Martinus, artikeln ”Omkring min skapelse av Livets Bog”, Kosmos 1942)

”Livet är underbart och härligt, men man skall förstå att leva det, dvs. man skall förlåta och utstråla ljus och värme åt alla håll och liksom vår förebild solen lysa in i människornas medvetande och upplysa deras isområden, frusna sumpmarker och mörka tillstånd och smälta allt detta med sin värme och kärlek. Då betyder det något att leva, och då är man med om att rädda världen.” (Martinus, artikeln ”Världens räddning” Kosmos nr. 12, 2002)