Reflektioner kring skuld, skam och samvetskval

Följande rader är formulerade i relation till ett debattinlägg av Sören Grind på Martinus Fria Forum. Inlägget handlar om Martinus syn på bland annat begreppet ”samvete”

Kanske är ni mätta på begreppen skuld, skam och dåligt samvete….själv tycker jag att det är ett centralt tema i mänsklighetens nuvarande epok och fortsätter gärna samtalet en vända till.

Tack Sören för en god sammanfattning av Martinus bild av begreppen. Det slår mig att det ju handlar om inre konflikter mellan olika moraliska nivåer: samhällets normer som vi i de allra flesta fall har tagit till oss och känner oss förpliktigade att leva upp till (lagar, men också mera underförstådda regler och förväntningar) och den inre moraliska måttstocken som baseras på erfarenheter som du och Martinus beskriver. Vi har behov av vägledning, men måste också lära oss att agera självständigt och ta ansvar för konsekvenserna av vårt handlande. Vi utvecklas från flockmedvetande till kosmiskt medvetande, från enpolighet till dubbelpolighet. Ibland är vi efter flocken i moralisk nivå, ibland i harmoni med den och ibland till och med före flocken. Samvetskval på olika nivåer handlar då om att våndas mellan olika moraliska nivåer. Även den mest självständiga och moraliskt utvecklade individen torde känna ett visst moraliskt behov av att följa samhällets lagar och regler, även då dessa för individen kanske upplevs som icke tillfredsställande ur moralisk synpunkt (ex. fängelsevakten som arbetar i ett fängelse med inhumana förhållanden). Ibland kan dock klyftan mellan samhällets lagar och den egna inre övertygelsen omöjliggöra vissa handlingar. Så sker exempelvis för vapenvägraren.

Skuld ligger för mig nära begreppet synd och Martinus framhåller ofta att det finns ingen synd. Ingen kan egentligen ställas till svars för att inte vara mera utvecklad än vad han eller hon är. Om en person inte lyckas leva upp till samhällets lagar och regler så bestraffas denne, antingen via samhälleliga sanktioner eller genom sociala sanktioner: utfrysning, mobbning, förföljelser. Det är viktigt för flocken att de enskilda väsendena inte sticker ut, bryter ny mark, avviker från det etablerade. De vill således skuldbelägga individen för att kunna styra denne. De vill se den skyldige vackla och sona sin överträdelse av det som anses rätt. Det hör till en gammal epok: vedergällningsepoken som förespråkar hämnd.

En sociologisk forskare som jag uppskattar mycket, Anthony Giddens, talar om begreppen skuld och skam. Han menar att skuld främst hör till en äldre samhällsordning. Skuld är ”ångest som uppkommit ur rädsla för överträdelser” [av normer och regler]. I ett modernare samhälle med dess fokus på självidentitet blir skam en mera framträdande känsla. Varje individ förväntas skapa sitt eget liv, göra olika val i livet, bygga upp en identitet och en känsla av att vara någon. Om man inte lyckas med det uppkommer känslor av otillräcklighet, av att inte ha någon djupare existentiell trygghet. En känsla av att: ”jag duger inte”. Det hör då samman med dålig självkänsla, dåligt självförtroende, känslan av att inte vara älskad.

En vardaglig situation som innehåller ett moraliskt dilemma kan ge upphov till både samvetskval och skam. Samvetskvalen rör känslan av att gå emot en övertygelse, vare sig det rör sig om lojalitet gentemot regler eller lojaliteten mot den inre kärleksmoralen. Samtidigt är det möjligt att till följd av det obehagliga moraliska dilemmat känna sig skamfull över att inte räcka till som människa eller skuldtyngd över att ha brutit mot något påbud som någon annan har bestämt.

Vi kan få frid i sinnet (och låta vår låga lysa klart) om vi handlar enligt vår djupaste övertygelse och inte begär mer av oss än vi klarar av. Men i vår moraliska utveckling måste vi ofta lära oss att välja mellan två alternativ som kanske motsäger varandra, exempelvis: lojaliteten mot vår nästa, eller lagen och lojaliteten mot vår inre övertygelse. Det är sällan lätt och entydigt. Därför undviker vi nog ofta att ta ställning. Livet fortsätter då att utsätta oss för moraliska prövningar, fortsätter att utmana vår självkänsla, tills vi blir fullständigt trygga med våra beslut. Ibland går livet hårt åt oss, redan i barndomen grundläggs en känsla av att inte duga, vi misslyckas i skolan, misslyckas som äkta make eller make, misslyckas i arbetet. Att dessutom inte kunna leva upp till sina moraliska ideal kan bli ödesdigert för självkänslan.

Ja, som jag ser det handlar det om att lära sig att älska sig själv och sin nästa och att lära sig agera på ett kärleksfullt, dvs moraliskt sätt. Kärlek i ord och handling, tanke och känsla.

Kosmisk samhällsutveckling: från egenintresse till allmänintresse (Seminarium 21/11)

Samhället är allas vår angelägenhet. Vi lever dagligen tillsammans med andra människor och är beroende av dem. Vi samarbetar men konkurrerar också, värnar om eget utrymme, egna möjligheter, även om det ibland sker på bekostnad av någon annan. Ibland får vi kompromissa, dela med oss lite, för att flera ska få ta del av livets goda. Vi betalar skatt som möjliggör en välfärd för relativt många. Åtminstone i vårt land.

Ulf Sandström

Vardagen avgränsas av det som är vårt och det som inte är vårt. Vårt hem är vår borg. Tomten omgärdas av staket, vi sätter dubbla lås på dörrarna för att det som är vårt inte ska hamna i orätta händer. Det är våra barn, vår bil, vår husvagn, båt, sommarstuga; vi har pengar på banken som vi ärligt har förtjänat för att vi ska känna oss trygga om något oförutsett skulle hända. De flesta av oss ifrågasätter inte denna vardagsverklighet. Hur skulle det annars vara? Hur skulle de se ut om ingen ägde någonting, om allt var allas egendom, om vi inte skulle se skillnad på mitt och ditt?

Under lördagens samhällsseminarium hamnade mycket fokus på hur det ekonomiska systemet, marknadsekonomin, utbreder sig alltmera och genom dess till synes inneboende lagar frambringar en ojämlikhet med globala mått mätt som världen aldrig har skådat förr. Ett par hundra av de rikaste i världen har så mycket pengar att en beskattning av dem med några få procent skulle kunna räcka till att ge världens barn en grundskoleutbildning.

Enligt Martinus är pengar ett utomordentligt bytesmedel, när det används på rätt sätt. I vårt samhälle används pengar i stället ofta för att skapa ännu mera pengar. Genom aktieaffärer och utlåningssystem med höga räntor kan banker och affärsmän bygga upp en förmögenhet utan att egentligen ägna sig åt arbete i verklig mening. Den genuint affärsmässige företagaren önskar helst betala så lite som möjligt för att få ut så mycket som möjligt för en vara eller tjänst som han producerar.

Lasse och Ulf

Människan har i grunden endast sin skaparförmåga. I framtiden kommer vi att leva i ett samhälle där egendomsrätten är ett minne blott. Vi kommer ändå att vara rikare än vi kan föreställa oss, ha tillgång till samhällets utbud av kultur, vetenskap och bekvämligheter, bo tillsammans med många människor i palatsliknande byggnader omgivna av vackert arrangerade parker, äta utsökta vegetariska näringsmedel och ägna oss åt studier och verksamheter som ligger i linje med vår innersta önskan och förmåga.

Detta samhälle måste skapas. Skapelse innebär förändring och förändring innebär att något måste brytas ned för att det nya ska få plats. Människans egoistiska natur, som i grund och botten härstammar från den enpoliga strukturen; behovet att äga ett väsen av ett annat kön för att uppnå kulminerande tillfredsställelse i djurriket, kommer med tiden att utvecklas fram mot dubbelpolighet och osjälviskhet. De enskilda individerna blir i kraft av det kosmiska medvetandet en del av ett gemensamt medvetande. I framtiden kommer världsregeringen att bestå av just kosmiskt medvetna väsen som ger en garanti för att samhällsutvecklingen sker i harmoni med de eviga livslagarna. Väsen som befinner sig i ett tidigare skede av utvecklingen kommer att behandlas med humana uppfostringsmetoder långt ifrån dagens bestraffande och livsnedbrytande institutioner.

Micael Söderberg

Sociologiska forskare har länge försökt skapa en bild av hur samhället ska kunna hållas samman i tider av förändring, hur förhållandevis egoistiska människor ska kunna leva samman i någon form av harmoni. Klassiska tänkare menade exempelvis att det ömsesidiga beroendet är en borgen för att egenintresset inte helt kan ta över. Förr spelade religionen och den gemensamma vardagsverkligheten en stor roll som sammanbindande element. Människor hade förmåga att tro, de leddes fram av delade traditioner och upplevelser. I dagens samhälle breder individualismen ut sig vilket skapar både möjligheter och problem. En modern sociolog som Anthony Giddens talar exempelvis om hur världen präglas allt mera av risktagande, både globalt och individuellt. Vårt livsprojekt innebär överväganden som vi inte alltid kan förutse konsekvenserna av. Globaliseringen medför också ett allt större mått av reflektion över samhället och människan vilket i förlängningen skapar existentiellt tvivel som blir bekymmersamt.

Privatägandet och marknadsekonomin, det kapitalistiska samhället, har naturligtvis uppmärksammats och med rätta kritiserats även av sociologer. Marx talade om klasskampen som den mest genomgripande grunden för förändring. Han bekymrade sig över hur kapitalägarna skodde sig på arbetarnas bekostnad och tog ut ett mervärde för sina varor. Så småningom kommer detta leda till att kapitalismen breder ut sig över hela världen för att därefter ersättas av ett kommunistiskt samhälle. Marx trodde på revolutionens nödvändighet. Martinus talar om domedagen som en ofrånkomlig kollektiv karmautlösning som kommer att skapa ett fredens rike där krig förbjuds och osjälviskheten binder människor samman. En världsregering utkristalliseras likt en stjärna från en nebulosa, det vill säga de olika staterna som för närvarande befinner sig i ett mer eller mindre anarkistiskt förhållande till varandra.

Lars Palerius

Skapelseprocessen pågår också på ett högst konkret plan genom forskare inom det statsvetenskapliga området som reflekterar över vilka demokratiska styrelseformer som skulle möjliggöra ett internationellt samhälle. Lars och Pernilla presenterade två moderna kvinnliga forskare som betonar kommunikationens nödvändighet och möjlighet i världssamhället.

Pernilla Rosell

Seminariet lockade ett femtontal deltagare som luftade sina egna funderingar mot slutet av dagen. Stundtals kändes det kommande världsriket inte så avlägset. Ett inspirerande tal av Lars Östnäs fick oss alla att stumna av häpnad inför den framtidsbeskrivning som Martinus gjorde några månader före han lämnade det jordiska. Avsnittet finns att läsa i Kosmos från år 2006.

”Fingret” och ”månen”

Enligt den buddhistiska legenden skall man ”se på månen och inte stirra sig blind på fingret som pekar mot månen” – något som kan tolkas eller användas som en kritik av dem som alltför mycket ”ser till bokstavens eventuella formella brister” (= ”fingrets beskaffenhet”) i stället för att se till den lokala fysiska eller kosmiska andliga verklighet som åsyftas, själva ”månen”.

Det går att att förstå att ”fingret” pekar rätt, när jag både kan ”direktförnimma” ”fingret”, ”pekriktningen” och ”det som det pekas mot”. Talar någon om förhållandena i dagens värld kan jag själv också kontrollera genom eget förnimmande hur dessa förhållanden ter sig. När det gäller vetenskap finns andra källor att ty sig till för att ta reda på sakförhållandena. Så när det gäller det  förnimbara är det fullt möjligt att göra klart för sig om ”fingret pekar rätt” eller ej.

Men om någon talar om sådant som i princip inte går att förnimmas, något som definieras som just något oförnimbart, hur skall jag då kunna verifiera att ”fingret pekar rätt”, om jag alltså inte kan förnimma ”själva månen” och i princip inte kan göra det (att jag ej kan förnimma det oförnimbara beror alltså ej på en temporär brist hos mina upplevelseförmågor)?

Är det inte så att när ”fingret” pekar på något oförnimbart som vi via Martinus fått ett namn på, ”fingret” i själva verket inte ”pekar” mot ”månen i sig” utan bara mot Martinus ord/ tankebild för ”det oförnimbara”. Kan öht ett ”förnimbart verbalt finger” peka mot ”en oförnimbar måne”?

Om vi inbillar oss att vi kan ”skåda månen” i detta fall, är det ju vår bild av ”månen” vi skådar – och inte ”själva månen” (som vi ju inte kan skåda i detta fall). Det innebär att i den mån vi tror att vi kan bekräfta att ”fingret pekar rätt” genom att vi tror oss kunna förnimma den oförnimbara ”månen”, så pekar i själva verket ”fingret” fel, eftersom den skulle peka på det oförnimbara och inte det förnimbara.

Slutsats ett: när ”fingret” (ordet/ tankebilden) pekar hän mot en ”oförnimbar måne” kan vi förstå att så är fallet via intellektualiserad känsla och intution, ej via materiellt inriktat förnuft och dito intelligens, som jag nyttjat i resonemanget ovan. För detta förnuft blir det nonsens och inbillning – och det är helt i sin ordning eftersom intuitionen går bortom detta förnufts räckvidd. Allt bortom dess räckvidd blir för detta förnuft ”inbillning”/ ”fantasier”.

Frågan blir då, hur vi skiljer  ”jaget” som något oförnimbart från t.ex. ”enhörningen” som något oförnimbart. Båda ter sig för det materiellt inriktade förnuftet som ”inbillning”. Båda anser vi oss kunna andligen skåda, via tankebilder, ”jaget” som ”stillhet”, ”enhörningen” som en häst med horn i pannan. Ingendera är direkt förnimbar i den värld vi fysiskt och faktiskt bebor.

Slutsats två: ”jaget” förblir mest en logiskt och teoretiskt motiverad, nästan fiktiv storhet (vilken får Martinus kosmologi att ”fungera”, bli logiskt konsistent) tills vi blir ett med det via den stora födelsen, liksom ”enhörningen” förblir en sagomässigt motiverad fiktion (som får sagorna att fungera) tills vi de facto  möter den på en värld vi besöker.

/ Göran (Algotezza)

En lyrisk trilogi

EN LYRISK TRILOGI av Göran Egevad/ Algotezza

I. TVÅ DUBBELTRIPTYKER inspirerade av Ralph Lundstens musik

DUBBELTRIPTYK ETT: inriktning innehåll

FÖRSTA TRIPTYKEN: vägen utåt är vägen inåt

SÄRLA ROP

Aftonen ropar ditt namn.
Vila i din längtan,
vänta i din vila.
Lockropen ekar genom skogen.
Varma toner når ditt öra,
förflyktigas: jorden andas.
Vem vandrar vilsna vägar?
Böljegång, böljesång,
ett anat, avlägset måsskri,
ett rop som fördjupar tystnaden,
ett utropstecken av toner.
Jag vet ett namn;
jag vet en gåta. 

Skymningen ropar ditt namn;
gryningen svarar.

DRÖMFÅNGARE

Nu fiskar månen stjärnor
i sitt spindelvävsnät.
Nattens silverfiskar
och gyllene sjöhästar
blixtrar till i dunklet.
Aftonfågeln breder ut
sina vida vingar
och glider mot nästa morgon.
Havet ligger blankt och silverne. 

En tanke av kristall
når den drömmande guden.
Månen vittjar sitt nät.

SJÄLARNAS SKÄRGÅRD

Bortom kobbar och skär
söker sig tankarna
på sin flykt undan
sina egna skuggor.
Men skuggan är inte farlig
– bara annorlunda.
Räds inte det annorlunda,
ty du är själv i ditt inre
annorlunda mot ditt yttre.
Vi är alla främlingar
som hör hemma i hela kosmos. 

Så söker sig tankarna vidare
genom själarnas skärgård.
Svallvågorna efter dem
lägger sig efter en stund,
men de glöms aldrig helt bort.
Minnet är utan gränser,
minnet för både ljuset och mörkret.
Men nu – just nu –
är vi mätta på den mörka födan
och söker oss mot ljuset;
för den skull skall vi
icke förneka mörkret
men se det som ett sätt
för ljuset att kamouflera sig
för att därmed öka
möjligheterna till omväxling. 

Så möter tankarna utskärgården
och svingar sig upp
mot ännu oanade rymder.

ANDRA TRIPTYKEN: vägen inåt är vägen utåt

BLÅ LITEN FISK

Tomhetens sfärer balanserar på en knivsegg,
fylls med sina kontraster till brädden.
Den portugisiske örlogsmannen
fångar den blå fisken
i sina gyllene trådar.
Den öppnar ögonen
på det ovetande lilla väsendet,
ger honom ett medvetande
han inte anade
att han kunde önska sig,
gav honom en ny intuitiv förmåga
och upplöste samtidigt
hans gamla medvetande. 

Han skulle aldrig mer återvända
till sina forna vatten.

LYSSNA INÅT, RÖR DIG UTÅT

Lyssna inåt till själens skrymslen.
Rör dig utåt mot kosmiska rymder.
Det finns en klanglikhet dem emellan.
De möts på ett märkligt sätt:
vandra inåt och du hamnar till slut
långt, långt ute;
sök dig långt utåt
och du finner ditt inre!
Det är en oändlig cirkel eller spiral.

Du blir aldrig mer samma person igen.
Någonting har hänt.
Potentiella energier har frigjorts.
Du har nått en högre nivå.
Även om det bara är inbillning
har du gjort en ny erfarenhet.

MILSTOLPE

Milstolpar kommer;
milstolpar går.
Fjärdingsvägar från solen
vägmärken tecknade i sand.
Drömkurvan pekar snävt in
mot nattliga möten.

Snart upphör allmän väg.
Blott en stig återstår,
snart blott fotsteg,
så lyfter vi med starka vingars hjälp
och flyger till vår egen galax.

DUBBELTRIPTYK TVÅ: formen fokuseras

TREDJE TRIPTYKEN: fantasin är en del av verkligheten

TANKENS TRÅDAR
Tanketrådarna slutar aldrig tvinnas
även om de inte dansar
lika vilt hela tiden.
Ibland stannar de
eftertänksamt till en stund
för att sedan virvla runt
ett slag igen.

DRÖM OCH VERKLIGHET

Skogen är drömmen om skogen,
fjärran den verkliga skogen.
Havet är drömmen om havet,
urmoderns omfamning,
ibland fjärran, ibland nära
det verkliga havet.
Ensamheten är en frihet
och ett fängelse,
ibland nära den verkliga ensamheten.

ORDENS ORDNING

Vadsomhelst i solens rike,
under solens ansikte,
kan bli en dikt,
ord på ett papper
som vill säga dig någonting,
ett stycke frusen andedräkt
mot den iskalla papperssidan,
ett stycke fruset kaos
som kallas ordning,
ordens ordning.

 Nu blev det dessa ord
som fästes på pränt,
men det kunde lika gärna
blivit helt andra som manifesterats
ur det pågående tankeflödet.

FJÄRDE TRIPTYKEN: ord är handling

BILDENS KRETSLOPP

Isberg lätta som kolsyrebubblor
i en sval läskedryck
virvlar uppåt i en ringdans
för att smältas av solen.
Det är inget ozonhål,
ingen växthuseffekt;
det är bara en bild i ett medvetande.
Det är inga isberg,
det är inga kolsyrebubblor,
ingen läskedryck,
ingen brännande sol.
Det är en bild av en bild,
tecken att tolka eller låta bli,
kanske dras med av mystiken,
musiken, hos morfemens dans.
Smälta isberg faller som regntårar,
fryser på nytt till is.
Det är ett kretslopp
men blott som en bild.

ALFABETETS OCH OKTAVERNAS RAMAR

Jargongen går sin stig genom språket,
manéret, rutinen, det välkändas trygghet,
de disciplinerade ordens regemente,
friheten inom de välkända gränserna:
de oändliga variationsmöjligheterna
inom alfabetets givna ramar;
tonernas, klangernas, rytmernas kombinationer
inom oktavernas gränser,
alla de blå, glidande tonerna…
Men det finns också
de otrampade stigarnas lockelse,
att totalt bryta av och ge klichéerna nytt liv,
sedan de krossats mot fantasin.

ETT ROP GENOM VÄRLDEN

Så gick ett rop genom världen
och sedan dess har världen
inte varit sig helt och hållet lik.
Klockorna stannade inte
– men tiden…
Tvekande vilade den i sin ovisshet,
drog sedan vidare i en ny riktning.
Eller var det världen
som sökte sig en ny bana
i tidsdimensionerna?
Det gick ett rop genom alfabetet,
och vokalerna lyssnade
till ekot bland konsonanterna.
Det rasslade till bland språkets soldater.

POST SKRIPTUM

I efterdyningarna öppnas dörrar
till nya drömmar.
Själva sömnen förnyas:
andningen får en ny uppgift.
Plötsligt finns en insikt
om något bakomliggande.

Det är bara att lyssna
– under uppmärksam tystnad.

 —

II. NATTLIGT PENTAGRAM I MIN KAMMARE

FÖRSTA PUNKTEN: drömmens väg

Räck mig din hand,
låt oss vandra
in i dimmorna tillsammans,
finna nyckeln till en ljusare värld,
bortom alla dimmorna. 

Det är födslovåndans dimmor,
tröskelns väktare,
som gör övergången inte lättare,
men möjlig. 

Drömmar kan vara en sådan dimma.
Bortom dem finner du drömmästaren,
som styr dina drömmars utveckling,
men du vandrar själv din drömda väg.

 Så räck mig din hand!

ANDRA PUNKTEN: i nattens drömmar

Vatten strömmar
i nattens drömmar,
fantasins flod
som ger dig mod
att vandra ensam in
i mörkerharmonin
och finna drakens skatt.
Den draken dör av ljusa skratt.
Då förlöser du allt glitter
med ditt glada fnitter.
Det var ej döda mineraler
utan väsen från andra världsspiraler. 

Ni blandar er energi
med kraft och frenesi
i en ljusets krans
av kosmiska strålars glans. 

Natten strömmar
i vattendrömmar.

TREDJE PUNKTEN: drömtid

Dags att drömma,
dags att glömma,
tid och rymd
med sikten skymd
av sagda ord
kring himlajord. 

Nu är tid
under månen blid
att väva nattlig fantasi
med månens ljusmagi.

 Nu vilar halva hjärnorna
och sover under stjärnorna.

FJÄRDE PUNKTEN: små klanger; ingen röst

Klangspår genom tystnaden,
ljusfragment i mörkret:
anad tystnad i en paus.

 Pausen är absolut,
tystnaden alltid relativ.
Blixten skär från moln till moln,
från mark till moln,
i skydd av mörkret.
I mörkret syns blixten
men den är lika verklig i dagsljus.

 Bordunens zonterapi
och orgelpunktens akupunktur
helar själens struktur.

 Andas in tystnadens toner
och mörkrets ljus.
Vila i klangernas brus
och ljusets fusioner.

 Klangspår genom mörkret,
ljusfragment i tystnaden…

FEMTE PUNKTEN: min tid

Min är natten.
Min är dagen,
skymningen och gryningen,
middagstid och midnattstid:
mitt är hela dygnet.

 Jag ger allt detta till dig,
min tid blir din, blir vår.

 —

III. 5…..3…2..1.0

en lyrisk nedräkning

”Nollan är samma nolla i en oändlig räkning, liksom jaget är samma jag i en evig tillvaro.”

 Martinus, stycke 1035 i Livets Bog

EN LYRISK NEDRÄKNING – filosofisk bakgrund 

Min lyriska nedräkning är mer än bara ett matematiskt inspirerat sätt att ordna några dikter. I bakgrunden till denna samling dikter och dess upplägg finns den danske filosofen Martinus analys av talsystemet. Han menar att detta symboliserar de kretslopp vi kan finna i livet, kretslopp inuti kretslopp, organismer inuti organismer. Kretslopp finns både i naturen och i vårt tänkande. ”Noll” i denna analys symboliserar det som enligt Martinus är upphovet till och den styrande faktorn bakom alla slags kretslopp, ”det inre jaget”, ”stillheten” (Gudomens jag är gemensamt för allt och alla). Denna ”stillhet” synliggör sig genom sin kontrast, alla kretsloppen, ”den eviga rörelsen”, symboliserade av det oändliga talsystemet. 

Min ”nedräkning” blir därmed ett försök att via en tänkt rörelse ”bakåt” i talsystemet nå detta ”inre jag”, ”noll”. Varje ”levande väsen” (Martinus term på allt levande) befinner sig utvecklingsmässigt någonstans i kretsloppssystemet och min nedräkning symboliserar ett tänkt närmande till ”det inre jaget”, den sista delen av en fiktiv rörelse in mot detta jag. 

Matematiskt sett utgör 5, 3, 2 och 1 primtal vilket skall symbolisera att de utgör ett slags odelbara erfarenheter eller insikter klädda i ord. Det som finns under ”2” avviker med sina rim och sin något mer humoristiska ton från 5 (japansk tankaform), 3 (japansk haikuform) och 1, och är till för att skapa ett slags kontrastverkan, då ju 2, som primtal sett, är det enda jämna primtalet.

 Det inledande citatet från Livets Bog utgör en fingervisning om en viktig utgångspunkt för min samling. ”1.” utgör en variant av Descartes ”Cogito, ergo sum”, som här är tänkt som ett försök att förvissa sig om det sökta objektets existens, ”det inre jaget”, ”noll” i ett socialt sammanhang, till skillnad från Descartes ”Cogito, ergo sum,” där det jag som tänker är ensamt.

 Den avslutande aforismen, under ”0”, av Wittgenstein är menad som den sista nyckeln för att skänka läsaren en känsla av eller indikation på åtminstone ett slags teoretisk kontakt med detta inre jag, ”noll”, individens eget såväl som Gudomens innersta jag, ”stillheten”, vilken kan sägas utgöra ett slags osynlig närvaro i all vår upplevelse av livet och som kanske kan nås just genom att ”tiga” och därmed ”lyssna inåt”.

—

5…..

5.25 

Jag söker efter
den tomhet som ej är ett
förnekande av
något utan den grund som
alltet i sig vilar på.

5.24 

”Jag” är mer än blott
ett personligt pronomen,
det är ett ”något”.
Livsupplevelser skiftar,
men jaget är detsamma.

5.23 

Känsla fryser eld;
känsla behöver ledning
av intelligens
för att skapa harmoni
och undvika explosion.

5.22 

Förändringens vind
drar förbi ditt anlete.
Vem kan fånga den?
Du är icke rörelse:
du skapar, upplever den.

5.21 

Förflutenheten
finns i din nästa, så ock
förväntad framtid.
I dig möts dessa tvenne,
detta nuets ögonblick.

5.20 

Det tycks som vi allt
mer närmar oss det som var
förfluten framtid.
Vi når allt längre ut på
”detta tidens smala näs”…

5.19

 Nu är tiden här,
tid att undra och fråga.
Saliga äro
de frågvisa: de skola
bli visa av att fråga.

5.18 

Tidens gåta kan
vi säkert lösa på vår
kafferast: livets
mening dold i ostmackan…
Samvaro laddad med djup…

5.17 

Måsarna svävar
i vinden, under tystnad,
vita mot grå moln,
en synliggjord känsla av
mångdimensionalitet!

5.16 

Pestilensroten
sticker upp sina stänglar
likt daggmaskkroppar
genom vägkantens gräsrand
efter avklarad vinter.

5.15 

Så vilar natten
tung och mörk över buskar
och majgröna träd.
Fågelkören har tystnat;
månen går mot sin fullhet.

5.14 

Sedan storseglet
och focken hissats, for vi
ut på Öresund.
På återvägen lade
sig vinden; solen blodröd…

5.13 

Med madrigaler
i hörsnäckorna for jag
ut en junikväll
i sommaren, tog björk till
studentfesten nästa dag.

5.12 

Luften var fylld av
aromatiska dofter,
när vi gick genom
Othems korsänge, en dag
med varmt surrande flygfän.

5.11 

Att det förflutna
finns kvar i materien
blir uppenbarat
när vi går längs gotländsk strand
och söker efter fossil.

5.10 

I år har vi sett
komet, dubbelregnbågar,
solförmörkelse…
Tidens tydliga tecken:
otal omen ovan oss…

5.9 

Idag, när jag stod
med hacka och spade på
odlingslotten och
ett flygplan surrade bland
molnen, upphörde tiden.

5.8 

Havet, stenarna;
näktergalens sång, göken,
drillande lärkor:
allt en perfekt harmoni
mellan mänskor och natur.

5.7 

Nu är den tid då
de krumma frågetecknen
flyttar söderut
i stora undrande sträck
av höstlig interpunktion.

5.6 

Köldens ängel ler
åt dessa påbyltade
frusna människor.
Kung Bore firar segern
med dryck av flytande luft.

5.5

 Var människa som
säger nej till krig och våld
är en droppe som
tillsammans med andra blir
till en flodvåg mot våldet.

5.4 

Så går vi in i
”själens mörka natt”, kroppens
ljusa dag, andens
skymning och gryning, dessa
gråzoner, där tecknen finns…

5.3 

Aldrig mer kommer
tystnaden att tala mer
högljutt; aldrig mer
skall vårsolen lysa mer
med sin frånvaro än nu.

5.2 

För längesedan
i Aldrighetens ljusvärld
fanns ett dolt bortom.
Det visar sig ibland på
andra sidan drömmarna.

5.1

Tankarna går i
cirkel, biter sig själva
i svansen, slukar
sig själva, så att bara
en punkt till sist återstår: ”.”

—

3…

3.9 

Förstummad av det
outsagdas dynamik:
tystnaden talar.

3.8 

Lite himmelsblått
kan anas i en spricka
mellan gråmolnen.

3.7 

Regnet har upphört.
Molnen skingras – det klarnar:
hoppet har vaknat.

3.6 

Höst: fulla sidor…
Så vänder boken bladen:
tecken som faller…

3.5

När löv på träden
blivit självklara, närmar
sig höstens truism.

3.4 

Skyarna skiftar
från ljusgrått till mörkare:
samma grundtema…

3.3 

Koltrasten sjunger
i solregnet om skatten
vid regnbågens fot.

3.2 

Svärmande myror…
Nymånens bleka skära…
Måsar som kretsar…

3.1 

Symbolladdade
som forntidens drömböcker:
Tranströmers haiku.

 —

2.. 

2.4 

Något finns det bakom alltet,
liksom kornet föder maltet.

2.3

 Om ej humor finns hos Gud,
vem vill följa då Hans bud?

2.2 

Änglar finns men är rätt rara,
fastnar ej i mörkrets snara.

2.1 

Allt är inte guld som glimmar:
tänk på månskensnattens timmar!

 — 

1.

1.1

Vi samtalar; alltså är vi.

0

—

”Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga.”

Ludwig Wittgenstein i Tractatus Logico-Philosophicus

Att samtycka

Inspirerad av funderingar kring vårt gnällande, lägger jag här in en text som betytt mycket för mig, när det gäller att hjälpa mig att sluta kritisera, eller protestera mot, Livet självt:

ATT SAMTYCKA
Att samtycka är det främsta sättet att bli fri.
När du börjar samtycka, opponerar du dig inte längre mot någonting.
Det finns inte längre någonting du motsätter dig.

Först av allt samtycker du till dina föräldrar, som de är.
Och du samtycker till deras förfäder och förmödrar, som de är.
Och du samtycker till dig själv, precis som du är.
Du har ingen önskan om att någonting skulle vara annorlunda.
Du är den bästa tänkbara upplagan av dig själv.

Och du samtycker till din skuld.
Du samtycker till allt det, som du tagit avstånd från inom dig.
Du tittar på det och säger till allting:
Ja, jag samtycker!

Och du samtycker till dina framgångar och till dina misslyckanden;
lika mycket – lika mycket.
Du växer av dina framgångar, och du växer också av dina misslyckanden.
Genom att samtycka blir det möjligt för dig att lämna något bakom dig,
och att röra dig framåt med förtröstan.

Och dina omständigheter, kanske på ditt arbete, i skolan eller i ditt land;
du samtycker till dem, precis som de är.
Finns det en konflikt så samtycker du till den ena parten
och du samtycker till den andra parten.
Och du samtycker även till konflikten, som den är.

Och du känner vilken effekt det har på din själ och din kropp,
om du bara samtycker.

På detta sätt får du styrka.
När det finns något vi har invändningar emot, förlorar vi kraft.
Genom att samtycka får vi styrka, eftersom vi då är
i harmoni med allting.

Och om du har en sjukdom eller något annat besvär, samtycker du.
Allting du samtycker till kan lämna dig efter ett tag,
ty när du har samtyckt så kan det ha fullbordat sin uppgift.

Samtyck till det du känner just nu, precis som det är.
Det är som det är, och skall inte vara annorlunda.
Samtyck till det som händer just nu

Genom att samtycka lämnar vi barnets känslor.
Vi blir vuxna, starka och dugliga.

Bert Hellinger
(Från DVD The Art of Helping 4-2,2, Taiwan 2003,
Redigerat och översatt av IH)

Kosmisk poesi

GUDOMLIGA GYLLENE STUNDER av Göran Egevad/ Algotezza

Gudomliga gyllene stunder
där sorg och glädje möts
och uppgår i stilla salighet
och en djup känsla av tacksamhet
över att vara en del av det eviga livet,
skapandets och upplevandets mirakel,
och en djup insikt om hur sprött och skört
allting trots allt är
i sin eviga och timliga strålglans,
och hur vi som är livet
behöver ständig omsorg och omvårdnad
av och genom oss som är livet…

Gudomliga gyllene stunder
där Fadern och Barnet möts och blir ett,
när solens strålar precis trängt genom en spricka
i det grå molntäcket en löftesrik sommardag
och smeker den tårdränkta kinden,
medan den svartglimmande koltrasten sjunger
från den grönklädda kastanjen bredvid
och den skygga göken magiskt ropar i fjärran,
ständigt bortom det bortom…

Gudomliga gyllene stunder
där den rastlösa, trötta timligheten
äntligen kan stillna och finna ro
och där evighetens mittpunkt vilar…

Att bara vara… och låta allt vara…

Några dikter av Göran Egevad/ Algotezza

MOLN OCH MÄNNISKA
Se där på molnet och dess statiska mobilitet,
dess stabila instabilitet.
dess pålitliga oförutsägbarhet.

Men slumpen styr intet
utan livets alla lagar;
resultatet blir likväl så
att inte alla detaljer kan förutsägas.

Oförutsägbarheten går som på räls,
molnets och människans hjärnvägar…

Plötsligt gråter änglarna
men koltrasten sjunger än,
i buskagets trygga hägn…

VEM ÄR JAG?
Vem är jag att veta vem du är,
att ha det jag icke äger,
att bli det jag redan är?

Vem är jag att tolka vildgässens fylking,
att första varför burfågeln sjunger,
att tala med gökar på gökars vis?

Vem är jag att ställa dessa frågor
mot tysta väggar som icke talar,
mot det mörker som döljer sig bakom ljuset
men som är ett ljus av högre dignitet?

ALLT DETTA SOM ÄR
Se där en frågeställare, en avgörare, en tvärtomsnarare!

Exakt i det ögonblick tanken spränger hjärnvallen,
dunkar Jesus handen i kaklet i isoleringscellen.
Vattenpromenaden är vunnen men segern en grå liten tyst fisk,
kippande efter luft på torra land.

”Och se, jag skall göra er till själafiskare!”

Se där en överlägsen min, ett torrt enfaldigt grin
som säger: ”Jag vet vad du inte vet!”
Men det är ingen hemlighet;
riktigheten äger sig själv.

Och Jesus dunkar huvudet blodigt mot kaklet
och klöser av sig naglarna mot det kalla gråbruna cementgolvet,
medan den nakna glödlampan har börjat blinka,
oförutsägbart, i en ojämn sinnesplågande rytm.

Den vanställda vanligheten och de kalla ögonen
ser vad de vill se: sina egna fördomar besannade.

Jesus som fisken i vattnet eller amfibien för alla element,
jord, luft, eld, vatten och ande,
spränger moralens pansarplåt i en improviserad explosion.

Vem minns då det hemliga namnet?

VIDAREBEFORDRA DIN LÄNGTAN
De vidriga reglerna om förnekelsens nödvändighet
vrider sig som maskar på en het krok.
Regelvidrigt när lagen styr tänkandet
och skapar gränser inom gränserna,
när det är gränslösheten den skall skapa förutsättningar för.

Koltrastens nya tonvävar, rönnbärens explosiva färgexcesser,
höstens hutlöshet och trevande silketassar…
Jag ställer inte frågan…

När det är det som just detta skall kretsa kring,
som planeterna kring en glömd sol,
som matberedarens knivar mixar moroten,
som ett i hast urdrucket glas,
som bilder som förvirrar mer än de uppenbarar.
Som denna dikt.

Som det uppenbara beviset för vidriga reglers regelvidrighet…
Som det som är… bortom det uppenbara…

TIDENS LANDSKAP
Tidens landskap är en karta över möjliga vägar.
Landskap och karta är ett
och med kartläsaren-tidsvandraren blir de kanske två.

Kartläsaren – särskiljaren – sammanfogaren – tidsvandraren…

Men vem behöver en karta för att finna sin position?
Jag är här nu.

Dagens gåta är nattens lösen,
ty mörkret uppenbar allt
och jag rör mig snabbare i mörkret
och tankarna blir djupare,
utan konkurrens med solen
som ger oss värme genom att äta oss inifrån.

Den gamla knarrande porten med rostiga beslag och gångjärn
öppnar sig långsamt mot mörkret,
det andra mörkret, mörkrets mörker
som bara är ljus och åter ljus.

Ensamhet är att glömma
gemenskapens minneskonster.

Så övergår tidens karta till bilden av ett begär, en hunger, en längtan,
ty livsviljan lämnar intet åt slumpen.
Slumpen är blott ett verktyg för ödets överraskningar.

Det är alltid kartan som gäller,
ty den är ett både med landskapet och vandraren.

MIN VÄNTAN, MIN ÖNSKAN
Detta är min väntan – sandkornen i min hand.
Där flyger min längtan som en örn med vida vingar,
på en gång blind och allseende.

Jag släpper min längtan fri,
min avsikt, mina tomma plikter,
låter dem fara iväg runt nästa hörn,
och jag svingar mig med min önskan
till gläntan i min barndoms skog
där jaget vilar bortom giftiga pilar.

Detta är min längtan:
att vandra barfota utmed havet,
lyssna till urmoderns andning…

Andas, andas till ande…

Min längtan, min önskan…

”Gnäll inte”

Måndag morgon. Sömnen har varit usel. Tänk att du aldrig ska lära dig att gå och lägga dig i tid! ”Jamen, jag skulle ju bara”, tänker du till ditt försvar, ”…kolla mailen, läsa färdigt sista kapitlet…OK, det blev lite sent. Jag ska skärpa mig!”

Youghurten är slut så du får nöja dig med kaffe och smörgås. Det fanns en liten hård kant kvar. Mörkt ute. Kallt också. Puuuuhh. Jobb, jobb, jobb. ”Endera dagen…endera dagen ska jag ge tusan i det där förbaskade jobbet och börja leva lite också. Dom tror visst att man ska orka med hur mycket som helst. Bara lastar på och lastar på. Och vad får man för det? Ja, inte blir man rik, det ska jag då tala om. Nä, depression och utbrändhet, det är vad man får i betalt.”

Det duggregnar lite och du går med blicken ned i marken och försöker kura ihop dig för att undvika den värsta vätan. En bil bromsar in häftigt när du går över gatan. ”Visst, kör över mig du bara” tänker du ilsket, samtidigt som du väjer för strömmen av morgonpendlare som passerar på bägge sidor. ”Jaha. Det blir säkert en bra dag det här.”

OK, OK, jag erkänner. Jag tillhör en av dem som värnar om rätten att gnälla. Men vadå? Jag orkar inte gå med ett leende på läpparna och se ut som om jag nyligen har blivit frälst. Hur kul är det egentligen, att ständigt försöka hinna ifatt på jobbet, att känna marken rämna framåt femtiden när energinivån närmar sig minus 73 och du ändå inte har hunnit hälften av det du hade planerat eftersom det ringde stup i kvarten, chefen kom med sina evinnerliga krav om statistikuppföljningar som står dig upp i halsen och din dåliga sömn gjorde dagen till en enda lång plåga? Som om du inte jobbar som en slav för att vara till lags. Som om du inte begriper hur allt ska göras och när det skulle vara klart.

Jobbet är bara en del av problemet. Det finns massor att gnälla över. Ibland känner man sig bara helt enkelt nere, utan att veta varför. Livet går emot en utan synbar orsak. Det blir inte som man vill. Man bli trött, resignerar, undrar varför det ska vara så svårt.

Det är inte lätt att reda ut dessa känslor, särskilt när man vet med sig att det inte lönar sig att gnälla. Det lönar sig inte att tycka synd om sig själv. Tvärtom: det lönar sig att vara glad, tacksam, ödmjuk, tolerant, vänlig, tålmodig, öppen, bejakande, kärleksfull mot allt man möter i livet. Vi vet att allt har en mening, att även det obehagliga är nödvändigt och utvecklar vår insikt om oss själva och livet. Ändå är det så svårt. Ändå faller man tillbaka i känslor av hopplöshet när det blir för tungt, när omvärlden begär mer av oss än vi kan ge.

I senaste Kosmos (nr 9/2009) finns ett citat som får mig att tänka till på allvar. Det är ett svar från Martinus på en läsarfråga från en sjuk. Han skriver att vi måste avlägsna all ”svartsyn, all bitterhet mot väsen som man menar är orsak till ens lidanden eller besvärligheter, samt all annan bitterhet, vilket blir lättare allteftersom man avlägsnar all martyrkänsla och allt självmedlidande och beklagande över sitt tillstånd för andra väsen och förstår att livet är rättfärdigt och fullkomligt, kosmiskt sett, och att man själv är orsak till sitt öde.”

Jag vet ju detta, eller tror mig veta och förstå. Ändå; det som gör intryck är att han säger det till en person som är sjuk: ”Beklaga dig inte, tyck inte synd om dig själv”, eller, ”gnäll inte” på ren svenska, lite mera rakt på sak, mindre inlindat i förståelsens bomullsvantar. Det kan kännas hårt för den som söker tröst, någon att luta sig emot, någon som lyssnar. Den ”gnällande” vill bli sedd och hörd och ropar: ”Jag mår så fruktansvärt dåligt!” Vi svarar: ”beklaga dig inte…tyck inte synd om dig själv…” Nej, så svarar vi ju faktiskt inte i praktiken. Oftast gnäller vi tillbaka för att visa att vi förstår, eller dras med i den allmänna indignationsgröten.

Jag är inte sjuk, men jag gnäller ändå. På den alltför stora pressen på jobbet, på hur tungt det är att inte få sova, på hur jobbigt det är med konflikter på kärlekens område och på världen vi lever i som lämnar mycket i övrigt att önska. Jag är inte ensam om det heller. Vi gnäller ikapp på jobbet. På chefen, på de låga lönerna, på vädret, på finanskrisen, på arbetslösheten, på kunder som beter sig omoraliskt, på dom som gnäller så mycket…

Ska vi då verkligen aldrig beklaga oss? Ska vi lida i tystnad och låta tiden ha sin gång? Ska vi tåla alla krav, alla bristande hänsyn? Ska vi acceptera att livet går emot oss och att regnet öser ned? Att pengarna inte räcker och fritiden aldrig är nog? Att barndomen var som den var?

Kanske kan man se det så här: Det hjälper inte om vi slutar beklaga oss, slutar att älta och tycka synd om oss själva, om vi inte på allvar rensar bort dessa känslor och tankar inom oss. Kanske är det till och med bättre att verbalisera sina negativa tankar och känslor än att bara behålla dem för sig själv. Det hjälper ofta att få ur sig all vrede, all känsla av utsatthet och bitterhet. Orden har en befriande makt. De materialiserar allt det vi bär inom oss och då kan vi få syn på de gråa nyanserna i de andliga energierna. Vi blåser ut dem, likt röken från en cigarett. Men om vi fortsätter att suga i oss gifter i form av indignation över vår nästas bristande moral och vrede över hur livet behandlar eller har behandlat oss: ja, då bildar röken till slut en trögflytande tjära som det inte går att avlägsna.

Personligen tycker jag att det är mycket värdefullt att ha någon att tala med om sådant i livet som skapar problem eller obalans. Jag vill kunna förstå mina reaktioner och varför jag inte räcker till. Jag undrar över meningen och hur jag ska hitta rätt igen, när jag har gått vilse. Och jag kan också känna en glädje över att ibland kunna stödja någon som vill berätta, utan att jag dömer eller talar om hur han eller hon borde agera. Jag menar: jag gnäller inte för gnällandet skull utan vill bara berätta hur det känns, vill bli förstådd. Sen kan jag gå vidare. Eller lurar jag mig själv där? Borde jag lära mig att ta alla motgångar och känslor av olust med en inre tillit till den gudomliga planen? Ja, det är nog målet. Men vägen dit är kantad av misslyckanden och kanske behövs det lyssnande terapeuter eller vänner som tar oss på allvar och lär oss att befria oss från tyngden som vi själva har lagt på våra axlar. Kanske är det ett gott övningstillfälle för oss, att blotta vår känsla av litenhet och utsatthet, att erkänna att vi inte förmår vara lyckliga, lyckade, harmoniska och stabila. Det blir som en övning i att kommunicera med gudomen: ”ske icke min utan din vilja”, vilket lättvindigt kan översättas till ”ta hand om mig!”

Nåväl. I längden är det bara Gud som kan hjälpa oss, vilket förstås inte är en motsättning till att ta emot hjälp från vår nästa. De är ju Guds redskap på vår vandringsfärd. Men de ska inte behöva höra vårt gnäll. Eller?

Seminarium 24/10 ”Hur skiljer vi mellan Profeten och de falska profeterna”?

Martinus kosmiska världsbild har lyft på slöjan till det allra heligaste; till en förståelse för Guds mening med allt som sker, med våra liv och vår bestämmelse. I vilken frikyrkoförsamling som helst skulle detta föranleda jubel och glädjeyttringar av sällan skådat slag. Man skulle ge sig ut och värva proselyter, ropa ut detta fantastiska som har hänt mänskligheten, knacka dörr för att frälsa själar, sprida ordet och inte väja för massans eller flockens oförstående inställning.

Pia Hellertz
Pia Hellertz

Så sker nu inte hos oss som intresserar oss för den eviga världsbilden, trots att vi kanske inom oss känner en harmoni och trygghet som vi gärna skulle vilja sprida vidare till andra människor. Kanske är vi till och med förvånade över och bekymrade över att inte flera har insett att det numera finns ett tredje testamente som förklarar allt som religiösa sammanslutningar, frikyrkosamfund och obskyra sekter har presenterat egna svar på i över två tusen år. Sanningen är här!

På lördagseftermiddagens välbesökta seminarium guidade Pia Hellertz oss genom högst väsentliga frågor om varför vi kan betrakta Martinus som en äkta världslärare och inte en falsk profet. Hur vet vi egentligen att det är sanningen vi har råkat på? Hur vet vi med bestämdhet att den andliga vetenskapen inte är ytterligare en världsåskådning bland andra där människor sluter sig samman och avgränsar sig gentemot en oförstående omvärld?

Ja, lite utmanande nämner Pia att ”Martinusrörelsen” (ett begrepp som hon egentligen vill undvika) faktiskt kan betraktas som en sekt om man väljer att definiera en sekt som en grupp av människor som delar en världsbild som skiljer sig ifrån den allmänt vedertagna. På samma sätt skulle då teosofiska och antroposofiska sammanslutningar kunna betraktas som sekter, vilket de också gör i en del facklitteratur på området. De skiljer sig naturligtvis ifrån manipulativa och destruktiva sekter där individens möjligheter är beskurna av ledaren och de regler som sekten har bestämt. Pia beskriver många olika typer av destruktiva sekter där några av de gemensamma nämnarna är makt, sex och pengar. Hon har själv erfarenhet av deltagande i en mindre sekt där ledaren visade sig ha pedofila böjelser. Vänner till henne fick mer eller mindre sina liv förstörda.

Sekter har egentligen funnits i alla tider och de kan ha såväl religiösa som politiska och andra förtecken. Ofta spelar man på människors känslor, även om några sekter också kan betraktas som mera intelligensbetonade än känslobetonade.

Martinus vill inte betrakta sig som en profet. Han önskar inte övertyga oss, frälsa oss eller värva proselyter. Han vill endast ge en gåva till mänskligheten i form den andliga världsbilden som vi har full frihet att ta till oss på det sätt vi finner bäst. Han uppmanar oss att inte bilda samfund eller sammanslutningar av olika slag och inte heller institutet ska betraktas som någon dikterande instans som ska bestämma vad vi ska tycka eller tänka. Men han varnar för att de falska profeternas tid inte är över, tvärtom får vi räkna med att det kommer människor som på grundval av falska kosmiska impulser kan utnämna sig själva till mänsklighetens ledare på det andliga området. Liknande varningar finns i Bibeln nämner Pia. Martinus förklarar att många manifestationer kan ge sken av att vara kärleksfulla, men ändå skapar sorg och olycka.

Pia belyser det unika med Martinus världsbild och vilka kriterier som i hennes ögon borgar för att Martinus är en äkta världslärare. Samtidigt nämner hon att risken för sekterism inom ”Martinusrörelsen” inte är obefintlig. Grupptryck, alltför lågmäld kritisk diskussion i kombination med anhängare som anser sig ha fått äkta kosmiska glimtar kan bana väg för oönskade tendenser.

Det märks tydligt att Pia är mycket beläst på området och hon har lagt ned ett stort arbete på att presentera sina tankar på ett pedagogiskt och medryckande sätt. I den efterföljande frågestunden problematiserades ytterligare frågan om vad som skiljer Martinus världsbild från olika livsåskådningar eller sekteristiska sammanslutningar. Bland åhörarna fanns bland annat en lärare och forskare i religionsvetenskap som har skrivit en bok om några av de mest destruktiva sekterna. När någon ville framhålla att den eviga världsbilden ju är liktydig med den eviga sanningen, och således något annat än en religiös riktning eller livsåskådning nämnde denne forskare att samma sak hävdar ju i princip andra alternativa rörelser också.

Personligen menar jag att det kanske allra viktigaste kriteriet på att det är den eviga sanningen som Martinus presenterar är just hans ödmjuka och kärleksfulla framtoning när han talar till oss i sitt verk. Något liknande har jag aldrig stött på tidigare.

FOTO: Jan Seilitz

Blad ur Guds bilderbok – tankar av Sigbritt Therner

Sigbritt Therner, grundare av Kosmosgården i Varnhem och en stor förebild för många människor, avled natten till den 20 september 2009. Hon begravdes onsdagen den 21 oktober 2009 i en vacker och ljus begravningsceremoni på Varnhems kyrkogård tillsammans med sin familj och många av sina vänner. Nedan följer ett tacktal skrivet av Sigbritt några år före sin bortgång. Talet lästes upp av Pia Hellertz under begravningsceremonin.

Sigbritts tacktal

Den första bok jag läste, skriven av Martinus, var ”Blad ur Guds bilderbok” och ”Pingstglans över livet”. Den inspirerade mig så mycket att jag beslöt mig för att börja studera Martinus på allvar. Så jag beställde Livets Bog I.

Nu har jag tagit fram den första boken igen för att se om den nu, 53 år senare, fortfarande inspirerar mig. Det gör den, särskilt första delen, den om Guds bilderbok.

Någon särskilt fullkomlig midsommar måste Martinus ha upplevt Guds gudomliga närvaro med så stark strålglans att han fått lust att försöka ge den glansen vidare till oss – och så blev strålglansen materialiserad till ord på bladen i en bok.

Och jag vill ge bilderna vidare till er – i stark förkortning. Jag orkar inte skriva så mycket, men boken finns för alla att själva läsa.

Det hela börjar vid tvåtiden på natten. Då har solen ännu ej gått upp över horisontlinjen, men vi är omgivna av en mjuk halvdager. Ett svagt gryningsljus ökar långsamt och himlen i öster blir alltmer färgsprakande.

När det gudomliga ljuset från den uppgående solen möter midsommarnattens trolska skuggor, sker det stilla och ömsint. Ljuset blir långsamt allt mer lysande, medan det kärleksfullt omsluter allt.

Dagens klara stjärna börjar nu synas och värmande ljus flödar ut över marker, skogar och ängar. Solen lyser över fattiga och rika, unga och gamla. Gud har slutit allt till sitt hjärta.

När Martinus formar naturens skeende i ord låter han här Gud tala direkt till oss. Gud säger:

Så som jag i form av solens överväldigande ljus stilla möter mörkret under dagbräckningen så må du också möta din nästa – även när du möter mörka sidor hos honom/henne. Du kan låta mitt ljus lysa in i ett medvetandes mörker lika stilla och ömsint som jag mötte nattens skuggor.

Som en parentes vill jag gärna påminna om att en soluppgång har beskrivits och besjungits av många i bl.a. visor och psalmer.

Jag minns från småskolan att jag tyckte om att sjunga med i morgonbönens:

Din klara sol går åter opp

Jag tackar dig min Gud

Med kraft och mod och nyfött hopp

Jag höjer glädjens ljud

Din sol går opp för ond och god

För alla som för mig

O, må jag så i tålamod

Och kärlek likna dig.

Jag tycker fortfarande om de här orden av J.O.Wallin. Jag tycker också om att Martinus gett soluppgången ännu mer av gudomligt ljus och innehåll.

Solen, säger Martinus, är vårt livs stora källa. Från den källan får vi näring för både vårt andliga och vårt fysiska liv. Solarnas strålflöde är blodet i Guds organism. Vi vilar alla vid Gudomens hjärta. Hans puls är vår upplevelse av vårt eviga liv.

Sommarmorgonen vill alltså visa oss hur ett fullkomligt möte mellan mörkret och ljuset kan te sig, hur stora kontraster kan forma sig. Till mjuka ömsinta kärleksfulla möten när vi låter Guds ljus från Kärlekens sol fylla oss. Ibland till olyckliga möten om vi inte lyckats fylla vårt medvetande helt med ljus. Det tar tid att lära, men lärandet går bara åt rätt håll Gud tar över mer och mer i oss.

Sommarmorgonens härlighet övergår så småningom i middagstimmens kulmination. Den lämnar jag – för att bara kort dröja lite vid solens avsked till oss – solnedgången (som ju är en soluppgång för andra delar av klotet.)

Också det skeendet har inspirerat våra lyriker. Jag vill ta ett exempel som jag gjort om lite i slutet:

Det är vackrast när det skymmer

All den kärlek himlen rymmer

Ligger samlad i ett dunkelt ljus

Över jorden, över markens hus

Allt är nära

Allt är långt ifrån

Allt är givet åt oss alla som lån

Allt är mitt och allt ska jag ge ifrån mig

Ty jag ska vandra nu emot det stora ljuset.

Martinus formulerar Solens avsked i solnedgångens gudomliga skönhet och vad den ska tala om för oss som nu ska ta avsked från jordelivet – det är så stort, så fullkomligt att jag tycker inte det gäller mig – ännu. Kanske blir det naturligt för er, när ni kommer till den här punkten.

Kanske blir det naturligt för mig nästa gång eller nästnästa!

Vad säger då Martinus?

Jo, till exempel (citatet är förkortat):

”Liksom jag med solnedgångens himmelska ljus förgyllde min bortgång från dig med en så överjordisk glans att vårt avsked från varandra inte blev en sorgens timme utan en paradisisk stund. En stund som förvandlade nattens skuggor till ett lysande drömland, fyllt med kärlekens skönaste ömhetsbetygelser, där den gyllenröda himlen visade min närhet till dig.

Så må även du göra din bortgång lysande. Du bör låta ditt framträdande vara ett så påtagligt kärlekens solsken att det inte kan undgå att förgylla varje avsked från din nästa, såväl som din bortgång till zoner på den andra sidan, på det att frånvarons mörka natt må bli förhärligad i ditt ljus. Din kärleks solsken skall lysa med sådan styrka att denna andra sida kan göra din frånvaro till den gyllene himmel, på vilken dina efterlevandes minnen av dig kan bli till det inspirerande siluettsceneri av levande ömhetstecken, det salighetens drömrike, som jag uppenbarar för dig i den ljusa sommarnattens skådespel. Därigenom kan även du mitt i skilsmässans kulmen dokumentera din närhet och sålunda vara ett uttryck för min avbild, uppenbara mitt anlete där annars dina jordiska kvarlevor, din döda kropp, dina döda organ och brustna ögon blott skulle utgöra en saknadens, sorgens och hopplöshetens mörka natt för dina vänner. Och sålunda förenad med mig skall din väg i fortsättningen leda över lyckans högsta tinnar. Djupt under oss ligger tiden och rummet, men vi – du och jag – är evigheten, oändligheten och allmakten.”

Jag vet något som för mig är än mer gudaskönt än midsommarens överflöd och det är när björkarna omkring Kosmos klätt sig i skimrande guldgrönt, och vitsippsmattan kan påminna om en stjärnehimmel som lagt sig på jorden. Det är i motljus undren uppenbarar sig. När moder Sol lyser genom det späda lövverket så att allt skimrar – då är Gud, alltet, så skönt, så strålande av kärlek att mitt inre darrar av något som i varje fall liknar extas.

Och ändå – om jag inte visste att grå november och mörk kall januari och all ensamhet också är med i den gudomliga verklighet som jag är en del av – att också denna del av verkligheten är god, är nödvändig och välsignelserik – så skulle jag nog inte kunna uppleva frid och harmoni också i det grå – men det gör jag – åtminstone rätt ofta.

Det gråa och svåra finns ju inte med som övningsmaterial i den värld som jag nu ser fram mot. Där får jag semester från det tungsinne som varit en del av gråheten. Det som eventuellt finns kvar får jag ta itu med nästa gång. Nu kan säkert alla mina vänner glädja sig med mig åt den frihet jag har framför mig!

Den vissheten om kommande frihet och ljus och glädje ger mig nu en stor tacksamhet för allt vad det här livet gett mig.

Tack…

För alla vänliga ögonkontakter

För alla vänliga ömhetsbetygelser

För alla vänliga telefonsamtal

För allt gott samarbete här i Varnhem och det gäller många, många människor

Och för allt det svåra som en klen kropp gav mig. För det jag lärde trots all otålighet. Jag får ju lära mer så småningom.

TACK FÖR ALLT!

Skrivet av Sigbritt Therner i juli 2003  (avskrift och viss redigering gjord av Pia Hellertz i oktober 2009)