martinus_blogg, författare på Stiftelsen Martinus Kosmologi ⋆ Sida 6 av 7

Inte begära något för egen del

Många gånger har jag funderat över konsekvenserna för våra sympatier och förhållningssätt i livet när förmågan till partisk kärlek avtar. När man inte längre blir förälskad vill man inte längre ha en partner av motsatt kön. Det är det som inträffar på sympatiområdet när medvetandet i den motsatta polen blir tillräckligt stark. Jag vet för egen del att mitt känslomedvetande är så länge är kopplat i huvudsak till den ordinära polen. Men i stort sett alla svårigheter i livet är också kopplade till denna ordinära pol. Det ska till mycket speciella betingelser för att min förälskelseförmåga ska aktiveras. Det har inträffat då och då i mitt liv, också de senaste åren trots att jag befinner mig gott och väl i övre medelåldern. Jag får ofta sympati tillbaka och det har hänt att de som väcker min förälskelse också besvarar min längtan. Men nästan alltid visar det sig att besvarandet var försett med många villkor, vilket tyder på att kärleken eller förälskelsen bara var delvis besvarad.

Det faktum att jag sällan fått uppleva en i sann mening lycklig förälskelse i det här livet, har fått mig att fundera på konsekvenserna av att låta enbart det mänskliga utvecklas hos mig. Jag kan visserligen inte välja att avstå från att känna det jag gör, men det enda verkligt konfliktfria är när man sympati är helt frikopplad från förälskelse. Om längtan efter närhet med den eller den som man vill ha det med, bara för med sig problem, är det då förnuftigt att låta den andra, dvs den helt mänskliga sidan få ta överhanden? Ja, jag har funderat över det, men ännu saknar jag förmågan att bortse från den enpoligt grundade förälskelseförmågan. Det är bara det att det är just denna strävan att få uppleva en lycklig förälskelse som skapar all min olycka.

Om jag då funderar över att helt koncentrera mig på mina mänskliga sidor, vad händer då? Att avstå allt som jag önskar för egen del på det sexuellt-organiska området, är det en framkomlig väg? Då skulle jag kunna koncentrera mig på att vara en positiv faktor i livet över huvud taget. Men hur uppnår jag den friheten, att avstå från enpolig längtan? Visst är det en drivkraft att kunna bli fri från alla de bekymmer som har sin rot i längtan efter enpolig samhörighet i ”ett lyckligt förhållande”. Om jag slapp allt det skulle jag kunna ta risker på ett helt annat sätt. Nu har jag till exempel ett jobb med en plattform där jag skulle kunna fokusera på min övertygelse om tredje testamentets välsignelse. Visst skulle jag kunna sätta kosmiska analyser i fokus ett tag i mitt jobb. Konsekvenserna skulle antagligen bli att jag förlorade mitt jobb ganska snart och snart skulle hamna i en besvärlig ekonomisk situation. Men det kanske är värt det? Att inte behöva spela teater, inte behöva stå för något annat än sin egen uppfattning. Kanske skulle jag må bättre även om jag blev ordentlig fattig på kuppen? Kan den riktiga kärleken vara värt det priset?

Ologiskt funderat?

Förälskelse och parrelationer

Som man frågar får man svar

Har du någonsin haft den där obehagliga känslan av att bli ställd emot väggen? Någon vill avkräva dig ett svar. Nu, omedelbart! Och du har att välja mellan två alternativ varav det ena ofta är bekräftande eller erkännande medan det andra lämnar en öppning genom ditt eventuella förnekande; ger dig en möjlighet till reträtt, en väg ut ur den labyrint som du har lockats i. ”I did not have sex with that woman” sa Bill Clinton i ett försök att upprätthålla trovärdigheten när han var anklagad för att ha haft en affär med Monica Lewinsky. ”Svara nu, ja eller nej. Ska det vara så förbaskat svårt?” frågar din partner, när du har kommit hem lite extra sent och dina förklaringar känns krystade. ”Älskar du mig inte längre?” Eller ännu värre: ”Du älskar mig inte längre!” Frågan görs om till ett påstående som du också förväntas ta ställning till, utan att ens få ett alternativ.

Någon har presenterat en färdig verklighet som ryms inom ett extremt begränsat perspektiv och du har inga möjligheter att gå utanför de ramar som frågeställaren har bestämt. Det är inte din verklighet, men ändå dras du in i den, obevekligt. Det är som om vi lever i olika världar; det som är sant för dig är osant för mig, dina föreställningar om vår gemensamma verklighet sammanfaller inte med mina.

Nåväl, alla situationer handlar inte om potentiell otrohet eller kärlek som gått förlorad, men vi är alla kommunicerande väsen som dagligen skapar och återskapar vår subjektiva verklighet. Den konstrueras med färdiga byggstenar, språkliga uttryck som vi alla har kommit att betrakta som representerande ett eller annat, men i grund och botten kan vi aldrig vara helt säkra på att det vi förmedlar verkligen uppfattas på det sätt vi avser och att mottagaren lägger samma betydelse i orden som vi, eller samma känslomässiga laddning. Det är ett känt problem i humanvetenskaplig forskning. Hur ska man kunna ställa frågor till folk och veta att de svarar på det man vill veta? Hur garanterar jag att de inte svarar utifrån hur de upplever min fråga, eller kanske till och med: hur de upplever frågeställaren och vad han eller hon förväntar sig för svar? Det finns naturligtvis inga garantier.

I nätbaserad kommunikation ser man ibland uppflammande diskussioner där människor känner sig anklagade, kränkta, missförstådda, förorättade eller på annat sätt känslomässigt utsatta på grund av att andra inte vill se den verklighet som de själva ser, eller svarar på ett sätt som de själva har förväntat sig baserat på den egna verkligheten. Andra reagerar kraftigt på de, till synes oskyldiga, svar eller synpunkter som man själv händelsevis råkar bidra med, vilket skapar förvirring och förvåning. Ibland tar det hela en ände med förskräckelse. Kortslutning i kommunikationen, vänskaplighet som övergår i fiendskap, samförstånd blir till missförstånd och ingen vet egentligen hur det gick till mer än att man själv är fullständigt oskyldig i sammanhanget. Som bekant har vi ju en oändlig förmåga att se oss själva i oskuldsfullhetens skimrande dimslöjor. Vi kan också lägga fram ett otal argument för att det verkligen förhåller sig på det sättet.

Så vad är det som händer? Vad är problemet? Varför ska det vara så svårt att tala med en annan människa, ställa frågor som genererar vettiga svar eller komma fram till en gemensam verklighetsförståelse? Ja, många gånger gör vi ju det naturligtvis. Världen är full av människor som i samförstånd går hand i hand genom livet. Faktum är att vi alla är mycket rädda om det samförstånd som vi har uppnått, med vår kärlekspartner eller vår chef som håller i lönerevisionssamtalen. Vi har mycket att vinna på att inte ställa till det i kommunikationen och att anpassa det vi säger till vad den andre vill höra: ”Jodå, lilla gubben, det begriper du väl att jag fortfarande älskar dig, jag har bara lite huvudvärk just i kväll förstår du, men det ska säkert gå över.” Hur många har inte levt i en nära partnerrelation i åratal utan att berätta vad man egentligen känner eller hur man egentligen menar. ”Jo, det är en sak jag skulle vilja säga gumman…jag har inte velat säga något förut, men…jag tror jag är lagd åt det andra hållet…du vet, jag tror jag är homosexuell. Men bli inte ledsen nu…” Vad skulle inte en sådan sanning kunna åstadkomma i ett förhållande? Ändå vet vi att det faktiskt förekommer att människor förnekar sina innersta känslor för att de inte vågar lämna en tillvaro som känns trygg och invand. Vi håller inne med våra innersta tankar och känslor för att skydda oss själva, den andre och vår gemensamma vardagsverklighet, tills en dag då verkligheten kommer ifatt oss, kanske när en av oss blir häftigt förälskad i någon annan. Allt kommer upp till ytan, år av förnekande, av falska förespeglingar eller inbillade sanningar. ”Varför sa du ingenting” frågar den övergivne sorgset i resignerad förtvivlan. Vad svarar man på det?

Sett i ljuset av Martinus världsbild handlar kommunikation om kosmisk kemi. Vi har en begränsad förmåga att blanda de kosmiska energierna vilket också ger ett ofullkomligt resultat. Det som allt som oftast ställer till det är de invanda djuriska och dräpande tankeklimaten. Vi går in för att ”döda”! Med ord naturligtvis! Vi har ju en kulturell fernissa som har slipat ned de värsta dråpstendenserna. Men de finns där, ibland maskerade till oigenkännlighet: några ironiska, sarkastiska kommentarer som kan eller inte kan uppfattas i ett skriftligt budskap, en underström av anklagelser som på ytan inte är synliga annat än för den som de riktar sig till, retoriska grepp som framställer verkligheten som objektiv och entydig: ”om du verkligen läste stycket 512 noggrant så skulle du inse att…” Eller varför inte: servera ett antal citat som en gång för alla ska göra slut på alla andra spekulationer och villfarelser. De står ju där, i svart och vitt! Kan inte missförstås, annat än av dem som är för obegåvade för att ta till sig visdomen som orden återspeglar.

Det är en kamp med ord, med retoriska grepp, där vi använder känslomässiga utspel för att markera hur motpartens agerande har sårat ens innersta stolthet eller självkänsla, hur dolda giftpilar har sänds ut eller hur man har blivit manipulerad och förd bakom ljuset.

Kommunikation präglas av vår moraliska standard: vad vi kan nännas att göra emot vår nästa. Vanligtvis nänns vi ganska mycket, vilket naturligtvis ofrånkomligen faller tillbaka på oss själva. Det vi drabbas av är alltid ett led i gudomens moraliska undervisning.

När vi ställer frågor där vi på förhand har laddat orden med en viss grad av tyngdenergi i form av underförstådda anklagelser eller förment rättfärdighet, måste vi också räkna med att få tillbaka svar som är behäftade med samma kosmiska mix av tyngd, känsla och intelligens som vi har sänt ut. Att ställa helt oskyldiga, icke angripande frågor som inte har tillstymmelse till att vilja ställa den andre parten emot väggen kräver en viss moralisk mognad. Den har vi kanske i många fall, men förmodligen inte på de områden där vi stöter på tröskelns väktare som vaskar fram de ofärdiga tendenserna inom oss eller hos dem vi kommunicerar med. Vi är partiska i vår frågearsenal, förväntar oss att den som svarar ska svara på våra villkor, utifrån vår verklighetsuppfattning, utifrån vår förståelse av orden och tingen. Hur skulle detta kunna låta sig göra? Vi lever ju i olika verkligheter, har olika erfarenheter och förstår därmed livet på olika sätt. Allt detta talar för att det ofta är klokt att vara försiktig med hur man frågar och vad man förväntar sig för svar. Det rör sig enligt min mening om en ödmjuk inställning till vad som egentligen är sanning, vilket inte är detsamma som att fullständigt ge avkall på den egna sanningen, dock med det förbehållet att det kan visa sig att den faktiskt var behäftad med allehanda vanföreställningar. Vägen till invigning går genom att inse ”att vi nu visste, att vi ingenting visste.” (Kapitel 5, Vägen till Invigning). Det sätt på vilket vi ställer frågor säger ofta mycket om hur vi själva vill bli uppfattade, hur vi förstår verkligheten, vilka problem och svårigheter vi brottas med och vilka ömma punkter vi har i vår personlighet. Det är inte alltid möjligt för den som besvarar frågorna att leva upp till de energier som frågorna har ”laddats” med. Ibland är det helt enkelt bäst att låta en del frågor vara obesvarade, särskilt om man vet med sig att man riskerar att dras in i en labyrint där ens ofärdiga sidor och dräpande tendenser leder en bort ifrån ljuset och öppningen. Men vi måste förvisso lära oss att bemöta livet i alla dess mångskiftande kosmiska rum och komma till klarhet med vilka vi djupast sett är.

Fader vår som är i himmelen … Vad gör försynen?

Fader vår som är i himmelen … Vad gör försynen?

Tankar med anledning av Liesel Linds föredrag den 27 september (13 åhörare).

Till mitt barnbarn Brill

Det finns något som kallas försynen. Ibland är försynen likställd med Gud. Och Gud är allt. Alla växter, alla djur och människor, jorden, din ryggsäck ja, precis allt. Något mer än Gud finns det inte. Martinus har försökt göra det lättare för människorna att förstå hur det hänger ihop genom att göra symboler och skriva böcker. Många symboler finns det och många är väldigt glada för det. Hela tiden är människorna i kontakt med Gud genom försynen. Om du t ex försover dig en morgon och kommer för sent till skolan så är det Gud som talar till dig genom försynen. Det är inte alltid så lätt att förstå vad Gud vill säga oss. Men vi får alltid det som vi behöver även om det inte är behagligt för oss. Andra människor kan vara försynens redskap och vi är försyn gentemot vårt mikrokosmos. Med det menas att vi har att visa omtanke om vår kropp, vilken näring vi ger den och hur vi i övrigt tar hand om den. Vi i vår tur är mikroorganismer i jordens kropp och jordens andliga värld är försyn för oss. Försynen ger oss hjälp i nödens stund. Den ger oss mod och kraft att möta vårt lidande, men den kan inte ta bort det. Utan lidande ingen utveckling. Just nu pågår ett val i Tyskland och försynen påverkar utgången och ser till att de politiker som är bäst lämpade i förhållande till den kosmiska planen vinner. Också konstnärer är verktyg i försynens tjänst liksom musiker och författare. Och dina föräldrar är också din försyn. De försöker att hjälpa dig allt vad de kan – ibland på ett sätt som du inte har frågat efter.

Att be är mycket bra för människorna. Bönen blir som en bekräftelse på att du och försynen samarbetar och kan leda till inspiration och värdefulla insikter. Många människor kan vittna om att de blivit bönhörda. Ibland kallar vi det synkronicitet. Du tänker t ex att du väldigt gärna skulle vilja träffa David och strax därpå ringer han. Den bön som Martinus rekommenderar är den som börjar med Fader vår som är i himmelen. Den kanske du kan. Annars kan du bara be tre små ord: ”Var med mig”. Då vet du att du aldrig är ensam. I samverkan med försynen brukar man för säkerhets skull avsluta bönen med orden ”ske din vilja” för att visa att man är beredd att ta emot det som är optimalt. Och vad det är vet bara Gud.

Om vetenskap och så…

Hej människor

En allmän vördnad för begreppet vetenskap tycks, enligt vad jag förstått, ha cementerat uppfattningen om vad vetenskap egentligen är för något. Det finns en mängd definitioner av ordet med utgångspunkt från de positioner man bekänner vara sin egen hemvist. Man vill gärna hänföra det man sysslar med till vetenskap för att på så sätt legitimera och ge tyngd åt vad man menar är ens egen uppfattning om hur tillvaron är beskaffad.

Inte minst är det en vanlig uppfattning inom martinusverksamheten att Martinus kosmologi mycket väl kan inordnas under ett vetenskapsbegrepp. Och det kan man väl, i varje fall i allt väsentligt. När jag under lördagens fina föredrag av Magdalena Rosell på NBV slogs av hennes gedigna kunskaper inom sitt område, så noterade jag återigen denna längtan efter att, så att säga, “höja” värdet av kosmologin genom att sortera in Martinus världsbild under begreppet vetenskap. Det är visst lovvärt, men är det så himla nödvändigt?

Är det inte i stället så att Martinus kosmologi redan passerat “vetenskapsstadiet” och blivit något alldeles eget; något som vi egentligen inte känner tl sedan tidigare? Är det inte så att det vi idag kallar vetenskap, enligt vilken definition vi än vill ge begreppet, egentligen är en vidareutveckling av en tidigare, enbart religiös världsbild. Har dessutom inte vår tämligen nyvunna förmåga att kika in i mikrokosmos med hjälp av nya tekniska landvinningar ställt mycket av den mekanistiska världsbilden på högkant? Är inte tvetydningen inom partikelfysiken ett tecken på att en enbart mekanistisk förklaringsmodell inte längre håller, och på att det vi idag kallar vetenskap i mångt och mycket vilar på antaganden och postulat som längre fram i utvecklingen måste revideras? Möjligen bortsett från matematiken.

Av sådana och liknande skäl kanske vi borde börja tänka i annorlunda banor, i varje fall angående behovet att nödvändigtvis kalla Martinus kosmologi för en vetenskap. För, vad är begreppet vetenskap egentligen värt idag, eller framför allt – vad är det värt i morgon? Man kan leka med tanken att om dagens vetenskap är en utveckling av gårdagens religion, så är Martinus kosmologi en vidareutveckling av båda dessa. Både religion och vetenskap ryms inom begreppet Martinus kosmologi, men som jag ser det ryms inte kosmologin i sin helhet inom något av dessa begrepp. Kosmologin som Martinus beskriver den, rymmer både en emotionell och en intelligensmässig sida. Och det är väl så vi egentligen borde försöka se på världen eftersom det är vi – betraktarna – som ser på och manipulerar den. Enbart vetenskapen gör det inte.

Historien har visat att så kallade vetenskapliga sanningar måste revideras och i en del fall helt strykas ur tidigare verklighetsbeskrivningar och ontologier. Men gamla “sanningar” sitter djupt i människan, och om jag inte helt missförstått saken så existerar det fortfatande ett “Flat Earth Society” nånstans, något som visar att “absoluta” sanningar efter hand måste justeras. Vi behöver alltså inte, enligt min mening, nästan tvångsmässigt försöka bevisa att Martinus kosmologi är en vetenskap. I all synnerhet som man inte entydigt lyckats definiera begreppet vetenskap eller ens vara säkra på att det vi vet idag håller i morgon. Verkligheten är mer och annat än dess detaljer och dessutom “svår att få tag på”.

Kanske är Martinus istället svaret på den naturliga utveckling av människans medvetande som började redan när hon på allvar kunde fundera över sin roll och plats i universum. Som jag ser det är Martinus kosmologi kärnan i en framtida åskådningsmodell som står höjd över både vetenskap och religion. Inte så att den förkastar dessa båda, men istället så att den kompletterar människans behov av att begripa tillvaron på ett djupare sätt. Människan behöver, och har behövt, både religionen och vetenskapen som dessa hittills har sett ut. Men vad jag föreställer mig att hon verkligen kommer att behöva i framtiden är en ontologi som också inbegriper allt i människans verkande och görande. Vi kommer att behöva en verklighetsbeskrivning som är höjd över detaljerna; en verklighetssyn som inbegriper det levande väsendet. Det levande i det levande väsendet är, som jag ser det, den verkliga vetenskapens yppersta och gudomliga substans och den verkliga vetenskapens urbrunn. Kanske är det också här vi bör lägga startblocken för att ge ordet vetenskap en verkligt “vetenskaplig” timbre och göra ordet till ett värdighetsattribut, värt namnet.

Gomidda, från D-gatan och hare gott / Jan

Seminarium: ”Hur kan Martinus kosmologi bidra till vetenskapens utveckling?”

Jag minns när jag först kom i kontakt med Martinus världsbild och började inse vidden av den visdom och kärlek som inryms i de kosmiska analyserna; det fick mig att för en tid tappa intresset för andra former av vetenskapliga studier. Den materialistiska vetenskapen kändes tom och innehållslös, utan svar på frågor om mål och mening, existens och evighet. Varför skulle jag ägna tid åt den etablerade vetenskapen när Martinus hade beskrivit allt så klart och tydligt? Med tiden insåg jag att den materialistiska vetenskapen naturligtvis är nödvändig under en övergångsepok och det finns ingen motsättning mellan att studera den andliga och den allmänt vedertagna vetenskapen. Mina studier i kosmologi lade grunden för ett nytt intresse, och en ny förståelse för de grundläggande vetenskapliga problem som forskarna brottas med i just ”mitt” ämne, sociologi.

Magdalena Rosell har gått forskarutbildning och är docent i medicinsk näringslära. Hon undervisar en del i vetenskapsteori och är fil. kand. i teoretisk filosofi. Hon har dessutom nyligen kommit ut med boken ”Soluppgång över vetenskapen” som innehåller en historisk exposé över vetenskapsteoretiska frågeställningar och hur dessa har besvarats över tid. Hon är således synnerligen lämpad att hålla i ett seminarium där vetenskapen granskas i ljuset av Martinus kosmologi.

Vi var drygt ett tjugotal förväntansfulla åhörare som bänkade oss i NBV:s stora lokal på Bergsunds strand, under lördagseftermiddagen. Med tanke på ämnet för dagen borde kanske salen vara fylld till bredden med forskare från olika discipliner. Hur skulle de kunna undgå att intressera sig för ett nytt teoretiskt ramverk som revolutionerar mycket av det man hittills har tagit för givet i den etablerade vetenskapen och som potentiellt skulle kunna besvara de allra djupaste och svåraste frågorna en forskare kan ställa sig om exempelvis universums födelse, medvetandets grundläggande natur, materiens karaktär och ursprung? Nåväl, vi får bemästra vår otålighet och ha tillit till världsplanen; tids nog kommer även den mest inbitne materialist att vända sin blick mot gudomen och utbrista: ”ske icke min vilja, utan din”. Fram tills dess kommer den subjektiva uppfattningen att jordmänniskan utgör skapelsens krona, att döden innebär utslocknande och den etablerade vetenskapen är ett högst objektivt och sanningssökande projekt att forma materialistens medvetande.

Magdalena presenterar de grunder som den etablerade vetenskapen vilar på. Vi vanliga dödliga går förmodligen omkring med en newtonskt mekanistisk syn där rummet är något avgränsat och materiepartiklarna studsar emot varandra. Inom fysiken har rummet, tiden och materien problematiserats via Einsteins relativitetsteori och via kvantmekaniken som bland annat visar att betraktaren påverkar hur ett fenomen framträder. Big-bang-teorin om universums ursprung tycks vara väletablerad liksom föreställningen om det naturliga urvalet. Magdalena ryser åt tanken att det levande väsendet i grund och botten skulle vara ett konkurrensväsen där de starkaste överlever på bekostnad av de svaga. Hur skulle ett altruistiskt samhälle kunna bli verklighet om föreställningen om den starkares rätt aldrig skulle ifrågasättas? Ett annat besvärande problem för vetenskapen är hur den ursprungliga ordning, som den nuvarande världsbilden måste räkna med om dess teorier vore giltiga, skulle ha uppstått och varför vår värld uppvisar en relativ ordning när värmedöd och kaos borde komma allt närmare när flera slumpmässiga faktorer tillkommer.

Den etablerade vetenskapens teorier motsäger i vissa fall varandra och vad som under en viss epok betraktas som vetenskapliga sanningar styrs i själva verket i hög grad av subjektiva faktorer, maktkamp, konsensus och föreställningar man tar för givet. Vetenskapen avfärdar direkt allt som vilar på en religiös eller andlig grund. Den har tidigare fått kämpa just mot religionens dominans på det paradigmatiska området. Men världsbilder och vetenskapssyner har förändrats förut och det är mycket sannolikt att det kommer att ske igen.

Vetenskapen anses ha haft stor framgång, vilket till stor del legitimerar dess dominans. Men är framgången egentligen så omfattande? Den har förvisso löst många problem på det materiella området, men famlar i blindo på många andra områden och har dessutom medverkat till död och ödeläggelse.

Martinus världsbild ger legitimitet åt förklaringsvarianter som den materialistiska vetenskapen rynkar på näsan åt: de funktionella och ändamålsenliga förklaringarna av tillvaron saknar mestadels relevans och får vanligtvis stå tillbaka för de kausala. Man kan säga att Martinus vänder på begreppen och visar att det är det levande som är den primära verkligheten, och materia den sekundära. Allt är liv, allt är meningsfullt och vi är alla ett.

Magdalena navigerade säkert bland de vetenskapliga anomalierna. Åhörarna deltog med frågor och mot seminariets slut uppstod små öar av samtal här och där. Kanske kan vi så småningom se fram emot längre kurser med vetenskapen i fokus. Magdalena antydde något sådant så håll utkik!

FOTO: Jan Seilitz

Föredrag 12/9

Det sägs att man kan skratta sig frisk från allvarliga sjukdomar som cancer. Hur detta går till berättade inte Olav Johansson, men de åhörare som hade slutit upp på första föredraget i den nya lokalen på Bergsunds Strand 43 fick ta del av ett tankeväckande och uppmuntrande föredrag om humor, inspiration och intuition.

Hundar förmedlar känslor genom att vifta på svansen, apor tycks ha kommit till ett stadium i utvecklingen där något som påminner om skratt börjar skönjas, men bortsett ifrån detta kan vi betrakta skratt och gråt som något som skiljer oss människor från djuren. Vi har fått förmåga att skapa på ett andligt plan, frammana känslor hos oss själva och andra genom mental aktivitet. Humor är en rent mänsklig tendens och när den inte sker på bekostnad av någon medmänniska är den livgivande och inspirerande, kan motverka konflikter, öppna upp kommunikationen mellan människor och framkalla behagskänslor som ju i grunden är uttryck för den högsta elden eller den sexuella kraften såsom Martinus framställer den. Något högre än oss själva tar över när vi förlorar oss i ohejdad glädje eller spontant skratt.

Humor bygger på kontraster; något vanligt förekommande eller normalt paras samman med något ovanligt och kontrasterande. För oss ”jordmänniskor” är humorn rent av en överlevnadsmekanism. Vi måste kunna skratta åt oss själva, bjuda på oss själva för att inte låta de mera djuriska automatfunktionerna som kamp, härsklystnad och försvar ta över.

Men kommer humorn då att försvinna när vi går över till det riktiga människoriket och vardagen blir en permanent tillvaro i ljus och glädje? Nej, kontraster i olika former kommer ju att finnas kvar och vår förmåga att roa och glädja kommer säkert att mångfaldigas.

Det som öppnar upp vår förmåga att inspireras är den alltmera framträdande balansen mellan känsla och intelligens som banar väg för intuition. Denna energi genomstrålar allt och är liktydig med en syn som låter oss ta del av både eget och andra väsens erfarenhetsmaterial.

Det var lätt att följa med i Olavs framställning och ett lättsamt ämne visade sig ha förgreningar i mera djuplodande kosmologiska analyser.

FOTO Jan Seilitz

Hur mår du?

Socialt liv har sina små osynliga lagar och regler. De är så vanliga och taget-för-givna att vi inte ens tänker på dem. De syns lite bättre om vi av olika skäl inte vill eller klarar av att följa dem.

Ta följande situation: en annan människa stannar till och frågar: ”hur är läget annars då?” och du svarar: ”jodå, bara fint, hur är det själv då?” Helt okomplicerat tycker du. Det tillhör, så säger man när man träffas.

Men hur självklart är det då? Om en helt okänd människa på bussen frågar hur du mår; ja, då blir du förmodligen nästan lite rädd och undrar om du ser konstig ut, om du skiljer ut dig från de andra på bussen på något sätt. ”Va? eeh, jo…bra” kanske du säger om du inte bara helt enkelt vänder bort blicken och låtsas som om du inte hört något.

Om det är en bekant eller kollega på jobbet så stannar du kvar en kort stund och nämner i korta ordalag hur din status är för tillfället, kanske något om vad som har skett nyligen och vad som ska ske härnäst. Om du av någon anledning mår väldigt dåligt så är det inte säkert att du talar om det, eftersom det inte tillhör sociala regler att man öppnar sig inför någon man inte känner så väl. Personen ifråga skulle kanske skruva lite på sig om du blir alltför personlig, berättar om krisen i äktenskapet, eller om din besvikelse över att livet inte har blivit just så som du hade hoppats. Din bekant skulle kanske tänka: ”det är lite sorgligt att han inte tycks ha så mycket socialt liv, så många vänner eftersom han vräker ur sig allt det här för mig. Jag menar, vi känner ju knappt varandra. Vad ska jag säga egentligen?”

Nej, det är för dem vi står allra närmast som vi kan berätta hur det EGENTLIGEN är. Hur vi EGENTLIGEN mår. Och det gör vi väldigt mycket och väldigt ofta. Vi tycks ha ett outtömligt behov av att tala om hur vi mår och inte mår, fysiskt och mentalt, känslomässigt och energimässigt. Vi visar att vi förstår andra och känner med dem genom att ge egna exempel: ”Ja, ja vet precis hur du känner det, jag har också blivit så himla trött nu på sista tiden…jag tycker alla säger det, att de är så trötta”.

I vårt samhälle har vi mycket fokus på hur vi mår. Förmodligen för att många av oss inte mår särskilt bra. I tidningar och nyheter talas det om den hotande svininfluensan, det talas om sjukvårdens väntetider, om stress och utbrändhet, sjukdomar som följer av felaktigt leverne och näringsintag, följder av missbruk av alla de slag. Listan kan göras oändlig.

På jobbet har jag dagligen kontakt med människor som inte mår bra. Man kan säga att det är helt enkelt mitt jobb att lyssna på människor som är sjuka. Människor kan i princip drabbas av vad som helst som hindrar dem att gå till sitt arbete eller som i övrigt begränsar deras livsmod och förmåga att leva som de önskar.

Föreställ er ett samhälle där det vore fullständigt självklart att alla mår mycket bra. Alla är kärnfriska, glada, harmoniska, väl tillfreds med sitt dagliga liv, med kärleken, med sina behov och önskningar och ingen har någonsin träffat någon som inte mår bra. Skulle detta vara möjligt?

Ja, om man får tro Martinus så är det i själva verket mycket viktigt för den moderna människan, med sitt utvidgade medvetande, att lära sig tänka på ett sätt som gör att livsglädjen hålls på en stabil nivå. Vi kan inte längre klara av att utsättas för vredes-, depressions- och martyrtankar där vi spekulerar kring det olyckliga öde vi har drabbats av, vem eller vad som bör ställas till svars för vår olycka och varför detta skulle drabba just oss. Tankar är strålkraft som genomströmmar oss. Tankarna skapar föreställningar om vad våra upplevelser bottnar i. Om tankarna styrs av instinktiva impulser riskerar vi att dras in i ett försvars- och angreppsmönster där vi i värsta fall spekulerar kring hur vi ska röja undan de individer som är roten till vårt onda. Med hjälp av vår föreställningsförmåga ser vi klart och tydligt hur vi själva framstår som helt oskyldiga till vårt eget hårda öde, eller andra människors likgiltighet eller illvilja.

Om tankarna formas av vår utvidgade känsla har vi större möjlighet att sätta oss in i andra människors situation och börjar till och med försvara deras agerande. Kanske vänder vi då vreden och bitterheten mot oss själva: våndas över vår ofullkomlighet, vår djuriska, mörka natur och dras ned i ett melankoliskt tillstånd.

Martinus beskriver hur vi har blivit alltför mycket människa för att tåla den djuriska mentaliteten som går ut på att var och en är sig själv närmast. Samtidigt är det så att tusentals människor befrämjar vredes- och depressionstankar som via martyrkänslor saboterar den normala livskraften. Vägen till hälsa går genom att bekämpa vrede, bitterhet och martyrkänsla i människans eget inre. ”Sjukdom är den fysiska organismens reaktion av tidigare själsliga konflikter eller disharmonier mellan organismens upphov och nästan eller omgivningen” förklarar Martinus i artikeln ”Onaturlig trötthet.”

Det tål att tänkas på, om och om igen. Det medför ett ansvar att försöka göra varje dag till en glad och harmonisk dag, en dag då vi mår bra. Så småningom bär känslan och intelligensen tillräckligt för att vi ska kunna balansera instinktiva impulser från en bortdöende djurisk epok.

Seminarium

Ämnet för dagen var Guds förnimmelse- och skaparredskap. Poul Dyrholm berättade med ödmjuk framtoning om skillnaden mellan det enskilda väsendet och gudomen. Ibland kan man höra att ”det är ingen skillnad mellan mig och gudomen” och ur ett visst perspektiv må detta vara sant, men det finns också tydliga skillnader i hur Gud upplever livet och hur vi so

m gudasöner upplever detsamma. Guds värld är en inre värld. Det är också en värld där sömn och aktivt skapande återfinns parallellt, fysisk och andligt, mikro-, mellan- och makrokosmos i en allomfattande totalupplevelse. Gud är i förbindelse med varje levande väsen och hör minsta suck, minsta bön.

Poul talade också om identitetsupplevelse och hur vi söker oss fram mot vårt rätta jag, vår kosmiska identitet som ett med gudomen, och hur vi under vår resa passerar genom olika stadier av medvetenhet.

Samtalet fortsatte efter Pouls föredrag och berörde kontakten med detta allomfattande, allvisa väsen. Hur närmar vi oss Gud, inåt och i den yttre verkligheten? Varför är gudskontakten nödvändig och hur kan upplevelsen bli mera levande?

Eftermiddagen avslutades behagligt av Ulla-Mir som läste egna dikter medan vi åhörare försjönk i Pouls vackra akrylmålningar, inspirerade av kosmiska sanningar.

FOTO: Jan Seilitz

Försörjningsgaranti – en befrielse från den djuriska kampen för tillvaron och en väg ut ur materialismens fängelse?

När jag började studera Martinus världsbild attraherades jag starkt av den framtidsvision som Martinus formulerar i Livets bok I. Av och till har jag sysselsatt mig med tankar som gäller den nya världsimpulsens påverkan på samhället och hur frågan om försörjning och arbete kanske kan komma att påverkas i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid.

I fjärde kapitlet av LB I behandlar Martinus bl a frågor som makt och rätt och statens roll. Kapitlet benämns Ett internationellt världsrike under skapande. För alla som sysslar med politik borde detta kapitel vara intressant i det att Martinus gör en djupgående analys av samhället, makt och rätt, affärsprincipen etc. Den naturliga utvecklingen under inverkan av den nya världsimpulsen går från själviskheten till osjälviskheten och nästakärleken. Martinus har där i tolv punkter angivit de realiteter, genom vilka Försynen försöker leda jordmänskligheten fram till uppfyllandet av kärleksbudet. Mycket inspirerande då som nu!

Det faktum att flera av mina nära anhöriga har sökt sig till konstnärliga områden i livet har också kommit att på ett mer praktiskt plan aktualisera frågorna om försörjning och överlevnad och har bidragit till min motivation att tänka i de här banorna.

Journalisten Dan Jönsson skrev i DN den 28 juni 2006: ”Med 90-talets massarbetslöshet har medborgarlönen som idé fått ny vind i seglen, framför allt genom ledande europeiska sociologer som Ulrich Beck och Zygmunt Bauman. Däremot tycks den ha oerhört svårt att ta sig upp på den etablerade politikens dagordning- detta trots att det redan finns en rad modeller för hur medborgarlönen skulle kunna utformas och även bli samhällsekonomiskt funktionell (läs t ex Per Jansons avhandling ”Den huvudlösa idén”, som är ett bra bidrag till den svenska debatten). ”

Hela artikeln av Dan Jönsson har som utgångspunkt en bok av den tyske sociologen Wolfgang Engler: Bürger, ohne arbeit och i rubriken formulerar Jönsson frågeställningen: Massarbetslöshet eller medborgarlön?

Frågan om medborgarlön får nog anses vara politiskt död idag. Nu är det ju arbetslinjen som gäller. Men ickedestomindre har det roat mig att producera en skiss till en framtida samhällsmodell innehållande något som jag har kallat individuell och kollektiv försörjningsgaranti.

Individuell och kollektiv försörjningsgaranti

Med inspiration från idén om medborgarlön har jag alltså försökt skissa hur en garanterad försörjningsnivå möjligen skulle kunna utformas. Min skiss innefattar en försörjningsgaranti i likhet med dagens system med försörjningsstöd, men utan prövning av sociala myndigheter (individuell försörjningsgaranti). Min skiss innehåller också en allmän plikt att bidra till våra (det offentligas) gemensamma kostnader, dvs skatt (kollektiv försörjningsgaranti). I denna del är jag inspirerad av tankarna på Tidsfaktorekonomi som lagts fram av Karl Gustafsson. Den kollektiva försörjningsgarantin kan utgöras av pengar och / eller arbete. Enligt nuvarande system kan skatt endast erläggas i pengar så här skulle det bli en väsentlig skillnad.

Försörjningsgarantin förutsätter inte i sig en förändring av skattesystemet. Med bibehållande av nuvarande skattesystem kan man skattearbeta enligt schabloniserad skattearbetstid på t ex 2,5 timmar per dag. Men idén om att mäta skatt i tid tilltalar mig.

Vem har rätt till individuell försörjningsgaranti

Alla personer över 18 år med stadigvarande hemvist i landet har rätt till individuell försörjningsgaranti.

Hur är försörjningsgarantin konstruerad

Var och en avgör själv om han eller hon vill ta en anställning, starta egen verksamhet eller leva på försörjningsgarantin, vars maxbelopp per person skulle kunna ligga på 8.000 kr / månad i dagens (2005) penningvärde. Lämpligt att knyta maxbeloppet till något index. Det är viktigt att garantin inte är så hög att alternativet anställning blir ointressant men ändå tillräckligt hög för att ge personen möjlighet att överleva på den även om det blir på en låg nivå. Då försörjningsgarantin är konstruerad som en komplettering av inkomsten upp till maxnivån kan en person ha både inkomst av anställning och/eller egen verksamhet samt kompletterande försörjningsgaranti med så mycket att den sammanlagda inkomsten uppgår till maxbeloppet. Försörjningsgarantin ersätter studiebidrag, studielån, arbetslöshetsersättning, sjukersättning, föräldrapenning, pension och bostadsbidrag, men barnbidrag utgår i nuvarande form jämte ett nytt behovsprövat barntillägg. Vid sjukdom utgår försörjningsgarantin i proportion till sjukskrivningen oavsett andra inkomster.

Vad avgör om försörjningsgaranti ska utgå

Bruttoinkomsten per månad minus erlagd skatt jämförs med försörjningsgarantins maxbelopp. Om inkomsten är lägre än 8000 kronor utgår försörjningsgaranti med mellanskillnaden. För egna företagare (enskild firma, handelsbolag och kommanditbolag) reduceras försörjningsgarantins maxbelopp med nettointäkterna. Minussaldo kan dock aldrig ge mer än maxbeloppet. Egna försäkringar som utfaller påverkar inte beräkningen av den egna inkomsten och reducerar således inte försörjningsgarantins maxbelopp.

Hur betalas försörjningsgarantin ut

Alla personer över 18 år erhåller ett plastkort liknande de vi använder i bankomaterna. Plastkortet är kopplat till ett individuellt konto och innehåller uppgift om beräknad timlön. På kortet samlas också information från arbetsgivare om utbetald lön, inbetald skatt och sjukledighet etc. Avstämning av garantibeloppet görs en gång per månad. Om månadens bruttoinkomst minus skatt inte uppgår till 8.000 kronor utgår försörjningsgaranti med skillnaden. Fr o m den 25:e i varje månad finns eventuellt garantibelopp disponibelt på kontot och kan tas ut med plastkortet i vanliga bankomater.

Vid årets slut kan årsinkomst och uppburen försörjningsgaranti enkelt avläsas på kortet.

Kollektiv försörjningsgaranti

Samhällets, dvs det gemensammas, behov av försörjning tillgodoses genom en allmän plikt att bidra efter förmåga, antingen med pengar eller med arbete.

Vilka är skattskyldiga

För bestridande av de gemensamma kostnaderna i landet betalar alla fysiska personer mellan 18 och 65 år med stadigvarande hemvist i landet skatt. För sjuka och handikappade kan skattskyldigheten vid behov nedsättas helt eller delvis.

Eftersom beräkningen av antalet skattetimmar avser att på sikt täcka det totala kollektiva behovet av intäkter kommer momsen, fastighetsskatten, aktiebolagsskatten etc att avskaffas. För vissa verksamheter där man vill bromsa efterfrågan måste regler om avgifter i stället för skatt skapas (t.ex miljöfarlig verksamhet, alkohol, tobak etc).

Hur beräknas skatten

För att göra skatteplikten så jämlik som möjligt – dygnet har 24 timmar för alla – beräknas skatten i tid, t ex timmar per dag och enligt följande formel:

8x = månadsinkomsten
22

x=timlönen

8 timmar är för närvarande normalarbetstiden enligt arbetsmiljölagen och 22 är ett normalt antal arbetsdagar under en månad.

Skattetiden översätts via den framräknade timlönen till pengar. Timlönen är endast av intresse för att beräkna skatten och säger inget om den verkliga förtjänsten per timme. Formeln ovan utgår från normalt antal arbetade dagar under en månad och åtta timmars arbetsdag. Verkligheten kan skilja sig därifrån, men det är inte viktigt i detta sammanhang.

Skattetimmarna fastställs av stat och kommun / landsting allt efter det offentligas behov. Alla skattskyldiga bidrar normalt med lika många timmar i skatt. För de som har anställning dras skatten direkt vid månadens slut och bokförs då på plastkorten.

Hur betalas skatten

För de som uppbär försörjningsgarantin erläggs skatten helt eller delvis i arbete. Då skatten erläggs i form av arbete administreras och organiseras detta av kommunen / landstinget. Vid utförandet av skattearbetet bör flexibilitet eftersträvas. Allt från regelbunden daglig tjänstgöring till koncentrerad tjänstgöring under några månader per år ska kunna förekomma. Vidare ska skattearbetsmyndigheten sträva efter att det arbete som ska utföras ligger i linje med den skattskyldiges utbildning, intresse och kompetens / förmåga.

Skattesaldot förs in på plastkortet och skattearbetet utförs sedan inom offentlig verksamhet.

Med skattearbete likställs studier, vård av egna barn, vård av sjuk eller åldrig anhörig, obetalda förtroendeuppdrag i ideell organisation mm.

Vid en framräknad timlön på ca 60 kronor eller lägre betalas skatten alltid i arbete.

Årlig avstämning

En gång per år görs en avstämning av skattekontot.

Tänkbara konsekvenser och eventuella följdförslag

Med grundtryggheten i botten har jag frihet att välja ett lågbudgetliv dock utan att bli isolerad från samhället i övrigt eftersom jag utför skattearbete.
Jag kan välja att bosätta mig var som helst i landet utan att bekymra mig så mycket om arbetsmarknaden – hela landet har en chans att leva.
Jag kan välja att bo där det är billigt att leva men där det saknas jobb
Jag får möjlighet att satsa på och utveckla kreativiteten vilket på sikt kommer hela landet till del.
Högre livskvalitet
Möjligheten att ägna sig åt självförsörjning (odla, sy, sticka, plocka bär, jaga, sköta sina höns etc) och ideellt arbete ökar
Antalet högskolestuderande kommer sannolikt att öka – mycket bra för landet.
De sociala kostnaderna för anställda kommer att minska – fler företagare vågar anställa.
Egna försäkringar kommer att öka.
Skatten beräknas på bruttoinkomsten – Inga ränteavdrag eller underskott i förvärvskällor.
Eftersom inga avdrag får göras för resor till och från arbetsplatsen bör kollektivtrafiken byggas ut och erbjudas avgiftsfritt – bra för miljön.
Studieskulderna skrivs ner enligt övergångsregler och återbetalningsreglerna för gamla lån ändras.
Stora inkomstskillnader bland hushållen – ett nytt proletariat skapas?
Antalet människor som vantrivs på sina arbetsplatser minskar – ohälsan likaså
Ökat småföretagande med en grundtrygghet
Många ”arbetslösa” blir nöjda anställningslösa
Antalet anställningslösa som söker en anställning kommer att vara lägre än antalet arbetslösa i dag – hur förändrar det arbetsmarknaden
Konkurrens om arbetskraften leder till högre löner och arbetskraftsinvandring
Tid frigörs för ideellt arbete och studier
Bättre arbetsmiljö
Ingen marginalskatt
Vad händer med bostadsmarknaden om bostadsbidraget försvinner
Barnfamiljernas ekonomi kan behöva stärkas med ett behovsprövat barnbidrag vid sidan av det allmänna barnbidraget
En utvidgad offentlig sektor till följd av den utvidgade skattskyldigheten för fysiska personer?

Enligt punkten 5 i st 117 i LB I kommer den privata äganderätten till värdena att avskaffas. Dessa värden ska i stället ägas av staten. En fråga som jag naturligtvis ställer mig när jag funderar över innehållet i min skiss är om mina idéer på sikt skulle komma att leda fram till detta eller om de tvärtom leder bort därifrån. Stärks staten eller försvagas den? Jag är självfallet medveten om att min skiss inte svarar mot situationen i det kommande världsriket, men innan vi uppnår det fullkomliga stadiet måste vi rimligtvis ta några första steg mot en sådan utveckling. Martinus Fria Blogg kan kanske fungera som en sorts andlig-vetenskaplig tankesmedja där den nya världsimpulsens yttringar kan få smyga fram.

Av Ann Westlund

Judas Iskariot

I den mån man haft skäl att fundera över händelserna kring Jesus mission i allmänhet och Jesus förhållande till Judas Iskariot i synnerhet, så är det anmärkningsvärt att vi i tvåtusen år har nöjt oss med den bild av Judas som pålagts oss av kyrkan, dess fäder, teologiska utbildningar och annat. Vi har bringats uppfattningen att Judas var den som förrådde Jesus och därmed omkullkastade Guds kärleksfulla plan och intentioner. Han har blivit skolteologins favoritslagpåse nr 1 – knappt överträffad av Stalin, Pol Pot eller Hitler. Och det må väl vara att Judas tjänat som exempel för hur läskigt svekfull en människa kan bli, men å andra sidan så har han genom detta också blivit personligen utmålad som en ytterst lågsinnad individ. – Att sälja ett moraliskt geni för trettio silverpenningar..? Men var Judas verkligen så usel som han framställts?

Det egendomliga är att samma teologiska potentater har utmålat Gud som kärleksfull och allvetande, och därmed höjd över allt och alla i alla avseenden. Man kan fråga sig om det verkligen var möjligt för en så lågsinnad individ som Judas att rasera iscensättandet av världens genom tiderna största och mest avgörande moraliska plan för mänskligheten. Kunde verkligen denna, den trettonde av lärjungarna, ha handlat annorlunda än han gjorde? Hade han ett fritt val att avstå förräderiet? – och om så, hur skulle då dessutom hela historien om Jesu lära om förlåtelse och tolerans istället ha illustrerats? Ju mer man funderar över Judas verkliga roll i dramat, desto mer förstår man att han var en bricka i spelet och inte den taskmört som kristendomarna gjort honom till. Både Gud, Jesus och även Judas själv måste ha varit medvetna om nödvändigheten av ”förräderiet”. Det var nödvändigt för att profetiorna skulle uppfyllas och en mission fullföljas.

Sen jag nyss läst den nyutkomna boken ”Judasevangeliet” av den utomordentligt välskrivande religionshistorikern Jörgen Magnusson, så vill jag gärna medge att han väckt mig ur en tusenårig villfarelse. Judas var, skriver han, Jesus mest initierade discipel och som sådan också den som bäst förstod sin egen roll i dramat kring Jesu korsfästelse och död. Från de handskrivna gnostisk texter man hittade 1978 i den egyptiska öknen framgår det, dels genom den svenska översättningen av dessa, och dels av Jörgen Magnussons egna kommentarer till texterna, att Judas i själva verket är en mycket lovvärd och initierad person, med inblick i sin egen roll i Guds plan. Inte så att svek och förräderi blir något upphöjt, men på så vis att Judas förstod sin viktiga roll och att han dessutom skulle utsättas för hela den amorfa massans spott och spe, och ändå påta sig uppdraget som ”förrädare”. Inte minst för att detta ingick i planen och var nödvändigt.

Jag tycker mig också se att Judasevangeliet står närmare Martinus bild av vad som verkligen hände runt påsken vid vår tideräknings början och att man verkligen förstår att en enskild människa aldrig skulle kunna kullkasta Golgatamysteriets verkliga mission och innebörd. Att dessa koptiska (fornegyptiskt språk) dokument från 100-talet rymmer så mycket av vad vi idag skulle kalla kosmisk visdom, gör att de vinner i autenticitet, i varje fall i ”några” kretsar. Författaren till boken har visserligen kallat Judasevangeliet ett historiskt dokument, och det kan man väl göra ut ett perspektiv. Men samtidigt ger det en ”kosmisk” bild av både Jesus och av Judas Iskariot. Det är i högsta grad gnostisk esoterism som tillika är laddad med begrepp om himlasfärer, änglar och människoandar som för tankarna till Swedenborg och hans visioner om hur himlarna är inrättade. Det är sällsynt befriande med denna avlastning från föreställningen att Judas spräckte Guds plan genom sitt ”lågsinnade” tilltag.

Boken heter alltså ”Judasevangeliet” och författaren Jörgen Magnusson. Förlaget är Arcus i Lund. ISBN-nr är: 978-91-88552-79-2.

Den finns bl.a. på Vattumannen och kostar runt 200 kr. Läs den! / Jan